Lyckades försova mig, eller ja, sambon hörde inte när de ringde... Men vaknade som tur var runt sextiden så jag hann åka o jobba. Nu blir det lite korrigering, lika bra att jag går upp fasta tider när jag ska jobba så slipper något sådant här hända. Det blir ju även lite mer rutin dessutom.
Dessutom fick jag se en älg stor som ett hus i vitögat, jag hade precis börjat bromsa in för kommande kurva och hade då blicken långt bort för att planera körningen och då ser jag i vitögat att älgen var på gång ut på vägen bara nån meter framför mig, som tur var så valde den att inte fortsätta över vägen utan sprang längs den... Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Krocka med älg är inte en lek, kan man säga!
Sen har jag ridit och städat här hemma, köksförrådet är åter i ordning och vi har äntligen torkat golvet, nåt som verkligen behövdes... En skitig hund har ju dragit in allt möjligt ;-)
Ikväll blir det grillat och sova tidigt, åkte på lite jobb imorgon, känns bra att jobba fler dagar än planerat i juni, mer pengar i kassan!
Imorgon är det måndag och en ny vecka. Jag har bestämt att det ska införas lite förändringar. Bland annat att jag ska äta två lagade mål, ett mellanmål plus frukost, självklart. Detta för jag inte vill fortsätta gå ner i vikt, så slut på 2-3 mål om dagen. Jag får helt enkelt äta mer fast jag inte är hungrig. Just för jag vill ha mer ork. I veckan har jag inte känt mig sådär hurtig och pigg...
Träningsveckan får se ut så här:
Måndag - fotbollsmatch
Tisdag - vila
Onsdag - gymmet
Torsdag - vila
Fredag - löpning
Lördag - vila
Söndag - ev fysträning med hunden, om inte så blir det löpning med enklare cirkelträning hemma.
Under midsommaren kommer jag jobba så därför kommer jag vara nykter och då behöver jag inte tänka på hur jag ska träna m.m. eftersom träningspassen inte blir lidande av alkoholens effekter vilket känns rätt så skönt, faktiskt. Annars hade jag fått stå över att träna överhuvudtaget tors-sön...
Egentligen vill jag till gymmet två dagar i veckan men jag har svårt för att dela upp passen i 2-split bara för jag kör tidningar, där använder jag armarna och axlarna mycket så på gymmet blir det fokus på bröst, rygg och neråt. Sen så är det nog lika bra att jag inte tränar så mycket på grund av att jag behöver få ordning på kosten också så jag orkar mer. Senare när jag känner att jag orkar mer kanske jag delar upp rygg/bröst och ben.
Vandrar runt lite utan mål tycker jag också, träningen blir ju så därefter. Eller jag har iallafall ett mål nu, att orka springa åtminstone milen i höst. Men med styrketräningen vet jag inte riktigt, mest på grund av foten som gör att jag inte vågar sätta upp några mål och har släppt mina gamla mål. Känner att jag har den kroppen jag kan önska mig men vill ändå inte sluta träna eller bara underhållsträna för den sakens skull.
Nu när jag har fått den kommande veckans träningsschema nerskrivet så kan jag väl inte komma undan, lite press får man ju allt lägga på sig ;-)
Blöt promenad på 4,39 km
Haha fånig bild men härligt spontant självporträtt! Hur många lyckas med såna kort liksom!
Nu ska vi torka och chilla, thaimat och film ikväll <3
Yes, I got you!
Det var ett litet djävulskap som låg och gömde sig, nu fick jag tag i den så nu stämmer fonten i alla rubriker oavsett var man klickar, tidigare såg man bara den rätta fonten på startsidan. Det lönar sig att vara lite enveten!
Om jag fortsätter ordbajsa så här, kanske med en uns glädje och bitterhet och en stor portion meningslöshet kanske jag blir lika stor som Blondinbella, Kissie eller Jackie Ferm? Kan de så kan väl jag? Jag måste bara ragga rätt på folk som är intresserade av att läsa om mig och mitt liv, jag kanske borde bli en skandaldrottning på köpet? Vore det inte fräckt med en döv skandaldrottning tror ni?
Eller så fortsätter jag med mitt liv där jag fortsätter mot mina mål, det känns lugnast så. ;-)
Om jag fortsätter ordbajsa så här, kanske med en uns glädje och bitterhet och en stor portion meningslöshet kanske jag blir lika stor som Blondinbella, Kissie eller Jackie Ferm? Kan de så kan väl jag? Jag måste bara ragga rätt på folk som är intresserade av att läsa om mig och mitt liv, jag kanske borde bli en skandaldrottning på köpet? Vore det inte fräckt med en döv skandaldrottning tror ni?
Eller så fortsätter jag med mitt liv där jag fortsätter mot mina mål, det känns lugnast så. ;-)
Är människor lata av naturen eller vad?
Det skulle jag vilja påstå oftast. Men det finns undantag som i många fall. Men varför kan man inte anstränga sig åtminstone lite grann?
Jag ser att det förekommer folk som klagar på att de känner sig ensamma eller är uttråkade. Detta är även något jag gör, skillnaden mellan dem och mig är att även om nån säger till dem "Men kom hit då!" så bortförklaras det på 100 olika sätt. Det gör mig arg, för i mitt fall är det ingen som bryr sig. Ingen som hör av sig. Ingen som vill ses. Men i deras fall så väljer de aktivt bort möjligheten att träffa någon som bryr sig om dem. VARFÖR??
Är människor otacksamma varelser? Hade det varit jag så hade jag sagt "Jättegärna, jag ska bara... Kommer om en stund!". Jag tar alla chanser som ges om jag kan, för jag är intresserad av att lära känna människor. Men andra kanske inte är intresserade av att lära känna någon ny eller är för lat för att träffa sin kompis?
För tusan, är man för lat eller kommer med en dålig bortförklaring av någon anledning - SLUTA GNÄLL!
Jag kanske är dålig på att bjuda in mig, kanske är dålig på att säga att jag vill träffas och det får jag väl skylla mig själv för. Jag är inte den som klampar in på andras liv för att inte vara ensam, för att slippa vara uttråkad. Jag vill visa hänsyn till andra och tycker att om jag ändå gått ut med att jag har tråkigt eller känner mig ensam så kan väl nån höra av sig. Men det är bara vad jag tycker. Jag får väl prova på att bjuda in mig, något jag verkligen avskyr att göra eftersom det känns som att jag tränger mig på. Det är förmodligen också för att det blir så att jag får hålla i bollen för det mesta, jag vill inte ha bollen hela tiden. Jag vill inte vara den som försöker dra i det hela. Jag vill inte visa intresse om inte jag får tillbaka nåt. Det känns inte ömsesidigt på något sätt, jag vill att det ska vara ömsesidigt för annars vinner ingen något på det.
Det händer också att folk sagt att de så gärna vill lära sig teckenspråk. Jag hade en liten diskussion om det med en äldre kvinna och hon kom med sina tankar som var helt tvärtemot min bild av det hela. Hon sa att det kanske behövs initiativtagande från min sida, att jag bestämmer vissa tillfällen så får de som vill lära sig teckenspråk dyka upp så har jag "lektion" för dem. Men ur min synvinkel vill jag inte ha det så stelt, jag är ingen teckenspråkslärare, jag vet inte ens hur upplägget ser ut i teckenspråkskurser. Jag sa att jag helst såg att folk visade intresse och försökte, genom att kommunicera med mig.
Just för jag vill det ska vara avslappnat, flyta på lite, lära ut tecken som är relevanta och intressanta just då i samband med samtalsämnet. Istället för att samla ihop ett litet gäng och lära dem teckna "bil, boll, leka" etc, känns så stelt.
Jag börjar fundera på om folks ord är tomma eller om de bara är nervösa och rädda för att göra bort sig inför mig? Kanske skäms de för att kanske glömma till nästa gång? Jag måste säga att jag är förlåtande och jag har aldrig någonsin hånat någon för något fel de gjort. Morgan är ett ypperligt exempel på någon som lärt sig teckenspråk genom att prata med mig. Sådär vill jag göra med andra som vill lära sig teckenspråk.
Hennes tankar slog undan benen på mig lite grann, faktiskt. Kanske är det så ni tänker, att jag ska försöka dra ihop något? Säg till i så fall!
Hon föreslog även att jag skulle börja prata och teckna samtidigt så man kunde snappa upp lite tecken samtidigt, det är även något jag kan tänka mig att prova om ni önskar det.
Språkbarriären kan kännas för stor för vissa och kanske är det därför jag oftast blir ensam och inte har någon att prata med. Eller är jag inte tillräckligt intressant som person? Saknar vi gemensamma saker? För de som jag blir irriterad på eftersom de aktivt väljer bort möjligheten att göra något roligt med någon är ju inte döv som jag är, nästan så man vill spekulera att det är för jag är döv. Men jag vägrar tro att det är på grund av att jag är döv för jag vet att det är inte det som klämmer i skon. Jag bara vet det. Det är antingen språket eller något annat.
Jag skulle uppskatta lite tankar här, jag vill gärna ta det hela i öppna kort. För jag vill gärna ha möjligheten att göra min situation bättre. Men jag klarar det inte utan er, en relation överhuvudtaget, oavsett om det bara är bekantskap eller djup vänskap kräver två personers engagemang.
"It takes two to tango"
Jag ser att det förekommer folk som klagar på att de känner sig ensamma eller är uttråkade. Detta är även något jag gör, skillnaden mellan dem och mig är att även om nån säger till dem "Men kom hit då!" så bortförklaras det på 100 olika sätt. Det gör mig arg, för i mitt fall är det ingen som bryr sig. Ingen som hör av sig. Ingen som vill ses. Men i deras fall så väljer de aktivt bort möjligheten att träffa någon som bryr sig om dem. VARFÖR??
Är människor otacksamma varelser? Hade det varit jag så hade jag sagt "Jättegärna, jag ska bara... Kommer om en stund!". Jag tar alla chanser som ges om jag kan, för jag är intresserad av att lära känna människor. Men andra kanske inte är intresserade av att lära känna någon ny eller är för lat för att träffa sin kompis?
För tusan, är man för lat eller kommer med en dålig bortförklaring av någon anledning - SLUTA GNÄLL!
Jag kanske är dålig på att bjuda in mig, kanske är dålig på att säga att jag vill träffas och det får jag väl skylla mig själv för. Jag är inte den som klampar in på andras liv för att inte vara ensam, för att slippa vara uttråkad. Jag vill visa hänsyn till andra och tycker att om jag ändå gått ut med att jag har tråkigt eller känner mig ensam så kan väl nån höra av sig. Men det är bara vad jag tycker. Jag får väl prova på att bjuda in mig, något jag verkligen avskyr att göra eftersom det känns som att jag tränger mig på. Det är förmodligen också för att det blir så att jag får hålla i bollen för det mesta, jag vill inte ha bollen hela tiden. Jag vill inte vara den som försöker dra i det hela. Jag vill inte visa intresse om inte jag får tillbaka nåt. Det känns inte ömsesidigt på något sätt, jag vill att det ska vara ömsesidigt för annars vinner ingen något på det.
Det händer också att folk sagt att de så gärna vill lära sig teckenspråk. Jag hade en liten diskussion om det med en äldre kvinna och hon kom med sina tankar som var helt tvärtemot min bild av det hela. Hon sa att det kanske behövs initiativtagande från min sida, att jag bestämmer vissa tillfällen så får de som vill lära sig teckenspråk dyka upp så har jag "lektion" för dem. Men ur min synvinkel vill jag inte ha det så stelt, jag är ingen teckenspråkslärare, jag vet inte ens hur upplägget ser ut i teckenspråkskurser. Jag sa att jag helst såg att folk visade intresse och försökte, genom att kommunicera med mig.
Just för jag vill det ska vara avslappnat, flyta på lite, lära ut tecken som är relevanta och intressanta just då i samband med samtalsämnet. Istället för att samla ihop ett litet gäng och lära dem teckna "bil, boll, leka" etc, känns så stelt.
Jag börjar fundera på om folks ord är tomma eller om de bara är nervösa och rädda för att göra bort sig inför mig? Kanske skäms de för att kanske glömma till nästa gång? Jag måste säga att jag är förlåtande och jag har aldrig någonsin hånat någon för något fel de gjort. Morgan är ett ypperligt exempel på någon som lärt sig teckenspråk genom att prata med mig. Sådär vill jag göra med andra som vill lära sig teckenspråk.
Hennes tankar slog undan benen på mig lite grann, faktiskt. Kanske är det så ni tänker, att jag ska försöka dra ihop något? Säg till i så fall!
Hon föreslog även att jag skulle börja prata och teckna samtidigt så man kunde snappa upp lite tecken samtidigt, det är även något jag kan tänka mig att prova om ni önskar det.
Språkbarriären kan kännas för stor för vissa och kanske är det därför jag oftast blir ensam och inte har någon att prata med. Eller är jag inte tillräckligt intressant som person? Saknar vi gemensamma saker? För de som jag blir irriterad på eftersom de aktivt väljer bort möjligheten att göra något roligt med någon är ju inte döv som jag är, nästan så man vill spekulera att det är för jag är döv. Men jag vägrar tro att det är på grund av att jag är döv för jag vet att det är inte det som klämmer i skon. Jag bara vet det. Det är antingen språket eller något annat.
Jag skulle uppskatta lite tankar här, jag vill gärna ta det hela i öppna kort. För jag vill gärna ha möjligheten att göra min situation bättre. Men jag klarar det inte utan er, en relation överhuvudtaget, oavsett om det bara är bekantskap eller djup vänskap kräver två personers engagemang.
"It takes two to tango"
Kvargglass
Grundrecept för kvargglass (1 port)
Varianter kan göras oändligt många, bara fantasin som sätter stopp för det!
125 g kvarg (kesella) 10% fett
2 msk grädde
(För er som inte äter LCHF kan välja den magra kvargen och utesluta grädden. )
För chokladsmak:
2 tsk Canderel Cankao
1 ruta krossad mörk choklad (minst 70%) med valfri smak
(En liten näve nötter om man vill, förslagsvis valnötter, krossa då dem)
(En liten näve nötter om man vill, förslagsvis valnötter, krossa då dem)
Rör ner allt i kvargen
För bär/fruktsmak:
1 kork funlight saft med lämpligt smak (wildberries passar till bär)
½ dl bär eller frukt
Mixa ihop allt i kvargen till önskad konsistens.
Varianter kan göras oändligt många, bara fantasin som sätter stopp för det!
Frys in i ca 2 timmar, för att det inte ska bli isglass, rör om då och då under infrysning.
Om man inte fryser in detta blir det istället yoghurtliknande och kan lämpligen ätas till frukost t.ex.
Ät och njut!
Tredje gången gillt!
Glömde verkligen bort den här bloggen, jösses. Inte läst igenom mina gamla inlägg på evigheter. Herrehjälp vad jag blottade mig!
Men tiden har gått och jag känner inte igen mig längre i de inlägg och det är jag så tacksam för idag. Jag har kämpat på. Gett upp, grinat, hatat allt, slagits. Men en sak är gemensamt med allt det där är att varje gång reser jag mig upp på fötterna igen. För något är det som gör att jag inte totalt ger upp.
Jag vet fortfarande inte vad det är som hållt mig kvar på den här jorden. Jag får fortfarande tankar om att försvinna men de blir allt färre och jag är mer jämn. Jag har gått in med en ny inställning för att orka med livet - det du kan påverka ska du påverka.
Tyvärr är det inte alltid mycket som blir bättre av att jag försöker men som sagt, av någon anledning vill jag inte ge upp.
Tyvärr är det inte alltid mycket som blir bättre av att jag försöker men som sagt, av någon anledning vill jag inte ge upp.
Just nu tänker jag dock på något helt annat, det är så surt att jag försökt hålla på med blogg och precis kommit igång med bloggandet men så byter jag ställen = inlägg försvinner. Frågan är bara om jag ska försöka lösa det på något smart vis. Jag kan åtminstone ta in hit mitt receptinlägg eftersom det är aktuellt varje dag, jag käkar ju min älskade kvarg till frukost varenda dag, nästan ;-)
Men träningsinlägget, ja... Jag får se om jag kan lösa detta, eller ni kanske är totalt ointresserad av det men det skiter jag fullständigt i, jag hoppas ändock att det finns någon som blir motiverad av att träna och leva så gott som jag gör!
Här ska det lösas problem!
Over and out!
(EDIT: Nä jag sket i det, jag får ju ta upp det där senare! Nu vaknade hunden och vill gärna gå ut!)
Bortglömd blogg
Ehh... Hade jag en blogg?
Verkade ju inte så i ett tag. Blev påmind av min kära vän Sofia att jag borde skriva något litet. Eller det blir något stort.
Dock har jag planerat för ett inlägg som kan vara spännande och intressant att läsa men det kommer när jag har massor med tid över och ork att skriva. Den dagen, den sorgen. Jag hoppas att inlägget blir som ett uppvaknande på något sätt för alla inblandade. Nu sa jag ju A, nu blir jag tvungen att säga B så nu slipper jag inte undan ;)
Verkade ju inte så i ett tag. Blev påmind av min kära vän Sofia att jag borde skriva något litet. Eller det blir något stort.
Säger jag något så lovar jag ju er att fylla inläggets bestämda proportion. Det vore ett jobbigt krav att uppfylla. ;)
Nåväl, vad har då hänt sen sist?
Jag har mått bättre än vanligt under vintern även om den var lite jobbig men när snön föll var jag lycklig. Jag älskar ju snön så jag var som ett litet förtrollat barn som stod ute i snöovädret och fångade stora snöflingor med tungan och känna på den smaklösa frusna snöflinga smälta i munnen.
Värre var det med min bättre hälft, han fick sitta i en hjullastare många timmar och ploga. En gång åkte jag faktiskt med och provade på att ploga lite, det var roligt!
Han var med andra ord inte lika glad i snön som jag var.
Trippen till Sälen var vinterns höjdare, jag och min älskade Morgan åkte upp och hade semester där. Vi körde snöskoter, hundspann, gick på spa, åkte skidor och myste loss i vår underbara stuga där vi hade bastu och braskamin. Jag längtar redan efter en ny resa till de kallare vidderna trots jag knappt fått smaka på sommaren.
En annan höjdare under vintern var också att vi tog hem våran älskade Knasen, en långhårig collie, det var precis innan det massiva snöfallet kom. Det bästa med honom var att han verkligen försvann i snön ett tag så vi fick ploga fram en väg till honom i snön med våra ben och vi rullade i snön för att leka med honom. Innan vi gick in fick vi plocka bort snöbollar som satt sig i hans päls.
En annan höjdare under vintern var också att vi tog hem våran älskade Knasen, en långhårig collie, det var precis innan det massiva snöfallet kom. Det bästa med honom var att han verkligen försvann i snön ett tag så vi fick ploga fram en väg till honom i snön med våra ben och vi rullade i snön för att leka med honom. Innan vi gick in fick vi plocka bort snöbollar som satt sig i hans päls.
Min häst hade sprungit o halkat och stukat hovleden HB så det blev ingen snögalopp när det var närmare 80 cm snö på marken vilket jag beklagat mig djupt över. Inga bilder där då med andra ord. Får åka med henne till snön nästa vinter bara för att ha bilder.
Idag har han blivit hela 5 månader gammal och hunnit tappa alla mjölktänder, eller okej, en mjölktand sitter kvar. Vi har lyckats spara två tänder av alla han tappat, han är som vårt barn fast han behandlas som en hund. Jag är så glad att jag har hans sällskap om dagarna.
Speciellt när jag går hemma om dagarna så är det skönt att ha någon som håller en sällskap på ett eller annat vis. Dock går jag inte helt sysslolös, pluggar matte C och mockar sjujäkla massa boxar. För närvarande mockar jag 7 boxar om dagen och rider 3 fälttävlanshästar ett par dagar i veckan utöver min egna häst som just nu är under igångsättning. Extraknäck utöver Alfakassans små summor slår aldrig fel
I höst planerar jag för högskolestudier, jösses, här var det andra planer än de man kan läsa i tidigare inlägg. Vill jättegärna jobba med naturvetenskap, helst inom miljö och natur men även också djur. Ska börja med basår för att se var mitt intresse utvecklar sig.
Nja. Ja, det här var ju inte något inspirerande inlägg men en hyfsad uppdatering av vad som hänt hittills och vad som händer idag.
Det är inte så vettigt att skriva på beställning... Kändes så där knackigt att skriva.
Dock har jag planerat för ett inlägg som kan vara spännande och intressant att läsa men det kommer när jag har massor med tid över och ork att skriva. Den dagen, den sorgen. Jag hoppas att inlägget blir som ett uppvaknande på något sätt för alla inblandade. Nu sa jag ju A, nu blir jag tvungen att säga B så nu slipper jag inte undan ;)
Ha det fint...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)