Min vardag är en kamp. Mitt liv är en kamp. Mina tankar är en kamp.
Ena stunden ser jag vitt och bryr mig inte, glömmer. Den andra stunden ser jag svart och bryr mig, ältar och ältar.
Ett ord, en känsla, en möbel, en människa eller ett djur kan påminna mig och trigga igång ältandet och skapa helt fullständigt orelativa frågor. Jag har på sistone varit mer som ett tomt skal, trött och orkeslös och därför kanske kan ha setts som stabil. Men inuti är det som om en stor garnnysta lyckats trassla in sig och jag lyckas inte reda ut den.
Hela den här veckan har min sömn varit totalt rubbad. Jag vaknar klockan sex en lördagsmorgon och får se solen gå upp. Soluppgångar må vara vackra när himlen är klar och rosa och allt man ser av naturen är den svarta konturen som ställer sig i kontrast till himlens milda laxrosa färg som i sin tur skiftar till blålila men jag behöver sömn och jag vill sova så jag blir utvilad.
Men istället sitter jag här och försöker om och om formulera mig till mina tankar, hur jag ska få ut dem. Sen omformulerar jag det hela och försöker få det att låta bra. Sen omformulerar jag igen. Och såhär håller jag på och det har jag gjort i ett par dagar nu utan att komma någonvart. Jag tycks inte kunna berätta vad som pågår i mitt huvud och den emotionella delen tryter och jag vet inte vad jag känner. Vill jag prata om det? Kan jag det? Borde jag det? Vad får jag ut av det? Vill jag veta?
När jag väl lyckas somna så drömmer jag mycket konstiga saker och jag tycks, i motsats till innan, inte längre kunna kontrollera mina drömmar, mitt agerande i dem. Snarare så är jag väldigt destruktiv i dem. Jag drömmer om hur jag karvar sönder mig själv, ser spöken som förföljer mig och jag bryter ihop varenda gång jag ser ett spöke. Som om det var en ond ande som vill knuffa ner mig i den mörka gropen. Jag skriker efter hjälp men ingen runtomkring tycks tro på mig och mina syner. I ropet efter hjälp ser mina nära och kära mig bryta ihop, skrika för full hals, de tittar dit jag ser någon som vill förinta mig men ser ingen. Det är bara jag som ser honom. Eftersom jag inte får något svar på mina rop springer jag till annat ände av rummet vi befinner oss i och skär mig i armarna och upprepar "Jag är dum, jag har en dum tanke, jag förtjänar det, jag förtjänar att dö. Jag är värdelös"
De som ser mig göra detta glor på mig som om jag var helt väck. Helt handlingsförlamade med tomma blick, som om ögonen inte existerade och det enbart var ögonhålor man såg.
Men om Morgan står där så är han den som räddar mig, kramar om mig. Han säger inte ett ord. Ibland säger han att det inte finns någon som önskar livet ur mig. Att det jag ser inte existerar.
Jag drömmer också om hur jag förstör för mina medmänniskor, mina närmaste vänner. Förr kunde jag kontrollera hur jag skulle bete mig. Men det senaste året har det spårat ur fullständigt. Mitt huvud är bara ett enda stort kaos och jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag kan inte bearbeta saker och ting.
Emotionellt sett brakar det ihop om och om. Som om jag ligger på marken och jag sparkar mig själv så jag inte kommer upp. Kommer jag upp och ser något som för mina tankar bakåt så har jag lyckats sparka ner mig själv. Jag vill kunna se se en ting utan att få en känsla eller en tanke alls. Men det kan jag inte... Varför?
Jag vill så gärna berätta om mina tankar och mitt underliga resonemang och blotta mig själv. Men jag kan inte, jag måste passa in i samhället, vara normal, vara psykiskt frisk. För det är så jävla tabubelagt att vara i psykisk ohälsa när bloggens läsare med största säkerhet känner någon som är i psykisk ohälsa utan att ens veta om det själv.
Jag är inte knäpp. Jag är bara inte som alla andra.
Ska fortsätta med mina funderingar och formulering av dessa. Snart har jag glömt dem. Sen är de tillbaka och jag tvingas formulera om dem igen. Ett solsken och jag har glömt dem igen. Sen kommer ett regnmoln och jag får åter formulera om dem. Den dagen solskenet inte kommer i otid ska jag nog kunna få fram det jag funderar över.
Hoppas ni sovit gott i natt.
Jag kan inte riktigt sova, ingen sovmorgon i helgen och ingen tid för powernap. Trodde garanterat att jag kunde sova tidigt och sova ut. Men nä jag vaknar nästan 45 minuter för tidigt i tron om att ha försovit sig.
Börjar undra om jag har sömnproblem... Är pisstrött hela tiden men ändå lyckas jag inte riktigt sova.
Ibland pga grubbleri men inte alltid, andra gånger kan jag inte sova ordentligt.
Tittade på bilder från i somras och i våras. Tänkte på allt jag (och Morgan) gjorde. Börjar sakna sommaren något otroligt, vi hade så roligt och jag mådde bra på riktigt för första gången i hela mitt liv.
I dagens mörker känns det som de känslorna som jag hade i somras är på väg att tyna bort helt. Känslan av att gå på stranden, känna den varma blåsten och se hur havet rör sig. Doften av havet. Våra stunder i havet.
Det var bara en av de många minnen jag skaffat mig från i somras. Jag saknar sommaren. Jag saknar vintern.
Saknar den stunden jag och Morgan, även om vi då bara var vänner, lekte i snön, kastade snöbollar på varandra, skrattade, stötte till grangrenar så snön bara forsade ner på den andre. Han var ljuset i mitt mörker den tiden.
Jag saknar känslan av hur snön gnisslar under fötterna, galopp i snön, den bitande kylan som ger en härlig känsla.
Det känns som allt fattas. Mitt liv inte riktigt är utfyllt.
Jag kan ställa mig frågor: Kommer jag någonsin göra det? Och det? Och det?
Om svaret är ja, när i så fall?
Fick skriva det här inlägget snabbt, bara för att få ut det jag hade igår. Internet fungerade inte och jag blev bara knäpp.
Nu måste jag springa ut o köra till jobbet.
Börjar undra om jag har sömnproblem... Är pisstrött hela tiden men ändå lyckas jag inte riktigt sova.
Ibland pga grubbleri men inte alltid, andra gånger kan jag inte sova ordentligt.
Tittade på bilder från i somras och i våras. Tänkte på allt jag (och Morgan) gjorde. Börjar sakna sommaren något otroligt, vi hade så roligt och jag mådde bra på riktigt för första gången i hela mitt liv.
I dagens mörker känns det som de känslorna som jag hade i somras är på väg att tyna bort helt. Känslan av att gå på stranden, känna den varma blåsten och se hur havet rör sig. Doften av havet. Våra stunder i havet.
Det var bara en av de många minnen jag skaffat mig från i somras. Jag saknar sommaren. Jag saknar vintern.
Saknar den stunden jag och Morgan, även om vi då bara var vänner, lekte i snön, kastade snöbollar på varandra, skrattade, stötte till grangrenar så snön bara forsade ner på den andre. Han var ljuset i mitt mörker den tiden.
Jag saknar känslan av hur snön gnisslar under fötterna, galopp i snön, den bitande kylan som ger en härlig känsla.
Det känns som allt fattas. Mitt liv inte riktigt är utfyllt.
Jag kan ställa mig frågor: Kommer jag någonsin göra det? Och det? Och det?
Om svaret är ja, när i så fall?
Fick skriva det här inlägget snabbt, bara för att få ut det jag hade igår. Internet fungerade inte och jag blev bara knäpp.
Nu måste jag springa ut o köra till jobbet.
Rannsakning av sig själv
Ibland behöver man rannsaka sig själv.
Och jag gick igenom bloggen med ett leende blandat med tårar samt äckelkänslor.
Jag känner mig så otroligt äcklad av hur naiv jag kunde vara. Alla de där känslorna... Var de ens äkta? Så känns det inte idag. Då var de nog inte det heller, jag tror att jag målat upp ganska mycket och intalat mig att det var äkta medan det troligen egentligen bara var en flykt från ensamheten och min äventyrslust (flytta långt hemifrån, prova på livet på andra sidan av Sverige).
Nu är de borta. Inte ens ett minne kvar. Inte en enda positiv känsla kvar. Enbart äckel. Enbart ångestladdat. Enbart ångerkänskor.
Jag ångrar mycket av den tiden. Men en sak ångrar jag inte. Och det är att jag flyttade hit. Att jag gick på den där släktträffen. Där jag mötte en alldeles underbar ung man med förföriska ögon. Jag fastnade för honom från början egentligen, det var något med honom. Hans otroligt snälla utstrålning och lite nyfikna blickar som landade på mig och mötte mina blickar.
Något hände. Men ändå hände ingenting.
Förnekelse?
Tillfället passade inte just då.
Sen skedde något.
Ett enda misstag som inte ens var ett misstag.
"Nej vi ska bara vara vänner. Jag vill inte ha något förhållande. Jag orkar inte just nu."
Men det var försent. Känslorna bubblade upp från ytan, snart var de ett faktum.
Osäkerheten från mig sa nej. Det går inte nu. Men så småningom insåg jag att det skulle bli svårt att fly från känslorna. De äkta känslorna.
Äkta kärlek.
Idag, många månader senare är jag tacksam att jag har honom. Han är min kärlek, jag vill dela mitt liv med honom. Han är min stöttepelare i svåra tider.
Jag tog förresten mitt körkort den 5 okt, det är alltså en månad sedan, tiden går fort. Men det är så otroligt skönt med körkort, jag kör en Peugeot 406 Sport till vardags. Drömmen är att äga en tidig Bubbla! Men den dagen, den sorgen...
Sen har jag hunnit diagnosticeras för borderline... Eller "på gränsen" som psykologen säger men jag ger likförbannat fan i vad han säger, jag kan inte vara "på gränsen" för då vore jag friskare än vad jag är. "På gränsen till borderline" kan även tolkas som att jag är frisk. Jag har inte ADHD eller bipolär sjukdom, det är säkert säger han. Men jag är inte frisk. Antingen är jag borderline eller så är jag inte det. Och jag tror att jag är det. Det skulle åtminstone förklara mitt turbulenta liv där bara vardagen är en kamp för mig att orka med.
Jag slutar snart på mitt jobb, kommer sakna det. Ska nog söka dit igen i vår, finns inga jobb att söka idag verkar det som, jag är antingen inkompetent eller så är det för jag inte behärskar svenska i tal.
Det ska både bli skönt och frustrerande att inte ha jobb, det är nämligen lite så att jag ofta känner att jag vill ha ett jobb men ändå inte just för det varierar väldigt mycket hur jag mår och hur mycket jag vill/orkar jobba. Men det funkar ändå att jobba heltid och vara hemma när det är som värst.
Förhoppningsvis löser jag så att jag kan uppfylla mina drömmar och starta eget så jag får mer frihet i mitt liv och anpassa mitt arbete efter mitt mående, det vore helt perfekt.
Nu måste jag göra mig iordning så jag inte kommer försent till jobbet.
Det var skönt att skriva av mig lite. Jag är glad att jag är där jag är idag.
Må gott.
Och jag gick igenom bloggen med ett leende blandat med tårar samt äckelkänslor.
Jag känner mig så otroligt äcklad av hur naiv jag kunde vara. Alla de där känslorna... Var de ens äkta? Så känns det inte idag. Då var de nog inte det heller, jag tror att jag målat upp ganska mycket och intalat mig att det var äkta medan det troligen egentligen bara var en flykt från ensamheten och min äventyrslust (flytta långt hemifrån, prova på livet på andra sidan av Sverige).
Nu är de borta. Inte ens ett minne kvar. Inte en enda positiv känsla kvar. Enbart äckel. Enbart ångestladdat. Enbart ångerkänskor.
Jag ångrar mycket av den tiden. Men en sak ångrar jag inte. Och det är att jag flyttade hit. Att jag gick på den där släktträffen. Där jag mötte en alldeles underbar ung man med förföriska ögon. Jag fastnade för honom från början egentligen, det var något med honom. Hans otroligt snälla utstrålning och lite nyfikna blickar som landade på mig och mötte mina blickar.
Något hände. Men ändå hände ingenting.
Förnekelse?
Tillfället passade inte just då.
Sedan den dagen har vi pratat konstant med varandra varje dag, utom ett minns jag. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, jag vände mig till honom när jag mådde dåligt, han fanns där hela tiden. Hjälpte mig med det mesta, lagning av mopeden som inte ville fungera ett tag, stallsysslor när jag inte orkade göra dem själv, fixering av julgranslamporna m.m.
Sen skedde något.
Ett enda misstag som inte ens var ett misstag.
"Nej vi ska bara vara vänner. Jag vill inte ha något förhållande. Jag orkar inte just nu."
Men det var försent. Känslorna bubblade upp från ytan, snart var de ett faktum.
Osäkerheten från mig sa nej. Det går inte nu. Men så småningom insåg jag att det skulle bli svårt att fly från känslorna. De äkta känslorna.
Äkta kärlek.
Idag, många månader senare är jag tacksam att jag har honom. Han är min kärlek, jag vill dela mitt liv med honom. Han är min stöttepelare i svåra tider.
Jag tog förresten mitt körkort den 5 okt, det är alltså en månad sedan, tiden går fort. Men det är så otroligt skönt med körkort, jag kör en Peugeot 406 Sport till vardags. Drömmen är att äga en tidig Bubbla! Men den dagen, den sorgen...
Sen har jag hunnit diagnosticeras för borderline... Eller "på gränsen" som psykologen säger men jag ger likförbannat fan i vad han säger, jag kan inte vara "på gränsen" för då vore jag friskare än vad jag är. "På gränsen till borderline" kan även tolkas som att jag är frisk. Jag har inte ADHD eller bipolär sjukdom, det är säkert säger han. Men jag är inte frisk. Antingen är jag borderline eller så är jag inte det. Och jag tror att jag är det. Det skulle åtminstone förklara mitt turbulenta liv där bara vardagen är en kamp för mig att orka med.
Jag slutar snart på mitt jobb, kommer sakna det. Ska nog söka dit igen i vår, finns inga jobb att söka idag verkar det som, jag är antingen inkompetent eller så är det för jag inte behärskar svenska i tal.
Det ska både bli skönt och frustrerande att inte ha jobb, det är nämligen lite så att jag ofta känner att jag vill ha ett jobb men ändå inte just för det varierar väldigt mycket hur jag mår och hur mycket jag vill/orkar jobba. Men det funkar ändå att jobba heltid och vara hemma när det är som värst.
Förhoppningsvis löser jag så att jag kan uppfylla mina drömmar och starta eget så jag får mer frihet i mitt liv och anpassa mitt arbete efter mitt mående, det vore helt perfekt.
Nu måste jag göra mig iordning så jag inte kommer försent till jobbet.
Det var skönt att skriva av mig lite. Jag är glad att jag är där jag är idag.
Må gott.
Håller jag på att ramla isär i bitar?
Jag slits hit och dit med mina tankar. De tar mig dit jag inte vill innerst inne. För visst har jag liten kämpaglöd. Men jag är så förbannat trött på livet.
Jag sitter i Morgans lastbil ute på en ö utanför Lysekil och är helt uppgiven, har inte längre hopp om mig själv. Morgan försöker trösta mig men jag känner att jag inte kan berätta detta för honom mellan 4 ögon. Jag måste skriva av mig. Jag vill inte göra honom ledsen heller, han behöver sova och ska inte ödsla sin tid på mig även om jag vet att han skulle vilja.
Jag förstår inte varför jag hoppas, varför jag försöker ha ett hopp om mig själv.
Jag har ju min framtid ganska så utstakat, jag vet vad jag vill göra och vad som kan göra mig lycklig. Förutom den mannen då, Morgan.
Jag vill bli equiterapeut och egenföretagare, ha en egen gård, gifta mig en vacker dag, bära på ett litet knyte i 9 månader och genomgå en smärtsam förlossning för att ta en ny människa till livet, slita håret av mig för ungjäveln är trotsig, hjälpa barnet genom tonåren så det blir en vuxen människa som står på egna ben. Jag vill syssla med hästar i hela mitt liv. In till det sista ska jag ha nära till hästar och djur. Jag vill hoppa fallskärm och se världen uppifrån, jag vill resa och se djungeln från en elefantrygg, vandra genom redwoodskogen, galoppera på tundror, dyka och simma bland alla fiskar och det underbara korallandskapet, jag vill se känguruer hoppa runt, jag vill se koalor i sina träd.
Men... Livet är så fruktansvärt lätt att ta slut på. Jag tänker igenom så många sätt att dö på som möjligt. Jag må slitas från mina underbara drömmar men jag förlorar enbart mina visioner. Det är inte ens säkert jag överlever mitt egna liv. Skulle jag förlora något så är det min älskade Morgan. Och alla som älskar mig tillbaka. Men längre än så skulle jag inte förlora.
Människan är dessutom en fascinerande varelse, någonstans läker tiden alla sår så länge det inte handlar om skuldkänslor. De må sakna mig, det må vara tomt. Men snart finns det något som fyller tomrummet till en liten del. Med tiden accepterar man att personen som är borta inte längre existerar.
Se bara på alla söner och döttrar som förlorat sina föräldrar. De lyckas komma vidare och leva sina liv. Se på alla mödrar och fädrar, de som förlorat sitt barn, de lyckas leva sina egna liv.
Någonstans i människan gör att man lever vidare och lever sitt liv trots det fattas något.
Jag tänker tusen tankar jag inte borde göra. Det finns sjuttioelva sätt att avsluta livet på. Jag tänker igenom vilket sätt som är bäst. Vilket sätt som är mest smärtsamt och minst smärtsamt. Vilka sätt som säger att kistan kan vara öppen eller sluten, det beror ju förstås på hur liket ser ut.
Jag är ändå igång så jag kan dra fram ett par exemplar.
Ett är genom olycka. Det är nog det bästa för det är överraskande och inte går att hindra, man hinner inte ångra sig. Hinner inte ge en dödsångest.
Det andra är att ta överdos av något. Men risken för dödsångest är ju rätt stor, större chans att överleva om det hinns stoppa. Det är ju inte vad man vill om man vill avsluta livet. Kistan kan vara öppen för det syns förmodligen inget.
Det tredje är att helt enkelt hoppa framför tåget. Men då får man förmodligen bli ihopskrapad på rälsen. Och i kistan lägger man en hög köttfärs, lite kroppsdelar. Inget som inbjuder en öppen kista.
Jag kan även fundera på mitt underbart vackra bröllop. Jag ser Morgan i en fin kostym, jag har den traditionella vita klänningen, fullt sprudlande glad och äckligt lycklig. Precis som Morgan kallar mig, jag är hans ängel. I den utstyrseln ser jag säkert ut som en vacker ängel.
Vi gifter oss inför nära o kära, inget stort. Ute någonstans där det är fint. Från bröllopet till festen åker vi häst och vagn, naturligtvis kör jag hästarna själv.
På festen bjuds det på enkel mat, tacobuffé och massor av gott att dricka. Och en massa dans.
Vår låt ska naturligtvis spelas också. Jag dansar med en ängel av Torleif.
Och så hamnar vi på min begravning. Jag vill inte ha något stort. Jag vill kremeras. Jag vill bli utspridd på ett minnesplats. Det får gärna vara ute i naturen där det gett mig ro. Gärna i närheten av en hästhage bara för jag ska få vara nära hästarna varje dag.
På begravningen ska en röd kista vara framme (inte för att det har någon betydelse för jag vill kremeras). För rött symboliserar kärlek, blodsband för mig. Vilket passar alldeles utmärkt för jag vill inte ha mer än vänner och familj på min begravning. Alla som älskar mig är välkomna.
Jag vill ha röda rosor på min kista. Inga tårar, inga farväl. För vi alla möts igen någon gång. Jag vill höra folk berätta om mina upptåg, hur knäpp jag var och vad de älskade med mig. Låten som ska spelas är Jag dansar med en ängel av Torleif.
Jag tänker, alla som säger att jag är deras ängel, jag kommer alltid vara det så länge de vill. Försvinner jag är jag en ängel. Finns jag kvar så är jag en ängel.
Nu är jag trött. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Tårar bara forsar.
Morgan ligger bredvid mig och sover tungt. Jag önskar jag hade hans styrka, hans glädje och optimism. För att inte tala om hans kämpeglöd.
Jag ska vara tacksam att jag har honom jämte mig, för jag får lite av det av honom.
Nu ska jag lägga mig i hans famn och försöka glömma världens existens. Jag vet jag kommer vakna upp imorgon iallafall.
Jag sitter i Morgans lastbil ute på en ö utanför Lysekil och är helt uppgiven, har inte längre hopp om mig själv. Morgan försöker trösta mig men jag känner att jag inte kan berätta detta för honom mellan 4 ögon. Jag måste skriva av mig. Jag vill inte göra honom ledsen heller, han behöver sova och ska inte ödsla sin tid på mig även om jag vet att han skulle vilja.
Jag förstår inte varför jag hoppas, varför jag försöker ha ett hopp om mig själv.
Jag har ju min framtid ganska så utstakat, jag vet vad jag vill göra och vad som kan göra mig lycklig. Förutom den mannen då, Morgan.
Jag vill bli equiterapeut och egenföretagare, ha en egen gård, gifta mig en vacker dag, bära på ett litet knyte i 9 månader och genomgå en smärtsam förlossning för att ta en ny människa till livet, slita håret av mig för ungjäveln är trotsig, hjälpa barnet genom tonåren så det blir en vuxen människa som står på egna ben. Jag vill syssla med hästar i hela mitt liv. In till det sista ska jag ha nära till hästar och djur. Jag vill hoppa fallskärm och se världen uppifrån, jag vill resa och se djungeln från en elefantrygg, vandra genom redwoodskogen, galoppera på tundror, dyka och simma bland alla fiskar och det underbara korallandskapet, jag vill se känguruer hoppa runt, jag vill se koalor i sina träd.
Men... Livet är så fruktansvärt lätt att ta slut på. Jag tänker igenom så många sätt att dö på som möjligt. Jag må slitas från mina underbara drömmar men jag förlorar enbart mina visioner. Det är inte ens säkert jag överlever mitt egna liv. Skulle jag förlora något så är det min älskade Morgan. Och alla som älskar mig tillbaka. Men längre än så skulle jag inte förlora.
Människan är dessutom en fascinerande varelse, någonstans läker tiden alla sår så länge det inte handlar om skuldkänslor. De må sakna mig, det må vara tomt. Men snart finns det något som fyller tomrummet till en liten del. Med tiden accepterar man att personen som är borta inte längre existerar.
Se bara på alla söner och döttrar som förlorat sina föräldrar. De lyckas komma vidare och leva sina liv. Se på alla mödrar och fädrar, de som förlorat sitt barn, de lyckas leva sina egna liv.
Någonstans i människan gör att man lever vidare och lever sitt liv trots det fattas något.
Jag tänker tusen tankar jag inte borde göra. Det finns sjuttioelva sätt att avsluta livet på. Jag tänker igenom vilket sätt som är bäst. Vilket sätt som är mest smärtsamt och minst smärtsamt. Vilka sätt som säger att kistan kan vara öppen eller sluten, det beror ju förstås på hur liket ser ut.
Jag är ändå igång så jag kan dra fram ett par exemplar.
Ett är genom olycka. Det är nog det bästa för det är överraskande och inte går att hindra, man hinner inte ångra sig. Hinner inte ge en dödsångest.
Det andra är att ta överdos av något. Men risken för dödsångest är ju rätt stor, större chans att överleva om det hinns stoppa. Det är ju inte vad man vill om man vill avsluta livet. Kistan kan vara öppen för det syns förmodligen inget.
Det tredje är att helt enkelt hoppa framför tåget. Men då får man förmodligen bli ihopskrapad på rälsen. Och i kistan lägger man en hög köttfärs, lite kroppsdelar. Inget som inbjuder en öppen kista.
Jag kan även fundera på mitt underbart vackra bröllop. Jag ser Morgan i en fin kostym, jag har den traditionella vita klänningen, fullt sprudlande glad och äckligt lycklig. Precis som Morgan kallar mig, jag är hans ängel. I den utstyrseln ser jag säkert ut som en vacker ängel.
Vi gifter oss inför nära o kära, inget stort. Ute någonstans där det är fint. Från bröllopet till festen åker vi häst och vagn, naturligtvis kör jag hästarna själv.
På festen bjuds det på enkel mat, tacobuffé och massor av gott att dricka. Och en massa dans.
Vår låt ska naturligtvis spelas också. Jag dansar med en ängel av Torleif.
Och så hamnar vi på min begravning. Jag vill inte ha något stort. Jag vill kremeras. Jag vill bli utspridd på ett minnesplats. Det får gärna vara ute i naturen där det gett mig ro. Gärna i närheten av en hästhage bara för jag ska få vara nära hästarna varje dag.
På begravningen ska en röd kista vara framme (inte för att det har någon betydelse för jag vill kremeras). För rött symboliserar kärlek, blodsband för mig. Vilket passar alldeles utmärkt för jag vill inte ha mer än vänner och familj på min begravning. Alla som älskar mig är välkomna.
Jag vill ha röda rosor på min kista. Inga tårar, inga farväl. För vi alla möts igen någon gång. Jag vill höra folk berätta om mina upptåg, hur knäpp jag var och vad de älskade med mig. Låten som ska spelas är Jag dansar med en ängel av Torleif.
Jag tänker, alla som säger att jag är deras ängel, jag kommer alltid vara det så länge de vill. Försvinner jag är jag en ängel. Finns jag kvar så är jag en ängel.
Nu är jag trött. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Tårar bara forsar.
Morgan ligger bredvid mig och sover tungt. Jag önskar jag hade hans styrka, hans glädje och optimism. För att inte tala om hans kämpeglöd.
Jag ska vara tacksam att jag har honom jämte mig, för jag får lite av det av honom.
Nu ska jag lägga mig i hans famn och försöka glömma världens existens. Jag vet jag kommer vakna upp imorgon iallafall.
Long time ago
Mitt liv har börjat stabiliseras men ändå inte. Det kommer förmodligen aldrig någonsin att vara stabilt heller. Just för jag är jag.
Det innebär stunder jag planerar att avsluta allt för att kunna lämna livet utan att känna att jag får dåligt samvete. De efterlevande sörjer men går vidare. Resten är mer eller mindre praktiska saker som inte kommer sörja min bortgång.
Även stunder där jag viker mig av skratt och mår som en kung.
Jag bär på två fasader. Likt teaterns symbol - en ledsen och en glad mask. Jag känner mig kluven, fortfarande oförmögen att hantera mina känslor. Vet sällan något vad det är som pågår inuti min hjärna. Varför jag känner så, varför jag vill göra si och så. Framförallt VARFÖR FÖRESTÄLLER JAG MIG SAKER OCH TING?
Jag är ju inte direkt den som ljuger så att jag tror det är sant. Men någonstans lyckades jag under mina självdestruktiva perioder. Varför?
Tack vare att jag har några nära mig som hjälper mig. Framförallt Morgan som kämpar och håller skenet uppe. Det hjälper mig så otroligt mycket.
Nu har vi varit tillsammans i x antal månader och jag är bara mer o mer kär i honom, han är världens underbaraste. Hade jag inte träffat honom hade jag nog inte haft ork att vara kvar.
Nästa vecka ska jag till psyket igen efter nån månads uppehåll, orkade inte gå dit den tiden jag hade inbokad i början av månaden. Då ska jag få bli utredd och kanske få svar på varför jag är som jag är.
Jag är bara glad att ha Morgan vid min sida som jag älskar av hela mitt hjärta. Och känna att han faktiskt älskar mig tillbaka.
Det innebär stunder jag planerar att avsluta allt för att kunna lämna livet utan att känna att jag får dåligt samvete. De efterlevande sörjer men går vidare. Resten är mer eller mindre praktiska saker som inte kommer sörja min bortgång.
Även stunder där jag viker mig av skratt och mår som en kung.
Jag bär på två fasader. Likt teaterns symbol - en ledsen och en glad mask. Jag känner mig kluven, fortfarande oförmögen att hantera mina känslor. Vet sällan något vad det är som pågår inuti min hjärna. Varför jag känner så, varför jag vill göra si och så. Framförallt VARFÖR FÖRESTÄLLER JAG MIG SAKER OCH TING?
Jag är ju inte direkt den som ljuger så att jag tror det är sant. Men någonstans lyckades jag under mina självdestruktiva perioder. Varför?
Tack vare att jag har några nära mig som hjälper mig. Framförallt Morgan som kämpar och håller skenet uppe. Det hjälper mig så otroligt mycket.
Nu har vi varit tillsammans i x antal månader och jag är bara mer o mer kär i honom, han är världens underbaraste. Hade jag inte träffat honom hade jag nog inte haft ork att vara kvar.
Nästa vecka ska jag till psyket igen efter nån månads uppehåll, orkade inte gå dit den tiden jag hade inbokad i början av månaden. Då ska jag få bli utredd och kanske få svar på varför jag är som jag är.
Jag är bara glad att ha Morgan vid min sida som jag älskar av hela mitt hjärta. Och känna att han faktiskt älskar mig tillbaka.
Då var det redan juni
Tiden skenar iväg. Jag undrar var de 3 månaderna tog vägen. Jag blir lite rädd faktiskt.
Minns att jag stod och njöt av en kram jag fick av min älskade, bakom honom hängde vägguren och jag stirrade på den. Sekundvisaren rörde sig oroväckande fort och jag fick en liten ångestkänning och blundade då och tryckte mig hårdare mot honom. Förnekelse, tiden går inte så fort alls. Sekundvisaren brukar inte alls gå så där fort.
För ett ögonblick kändes det som om livet höll på att passera revy.
Men det gör det egentligen inte, inte utan att lämna ett spår eller utan värde. Jag försöker verkligen värdesätta allt som sker i mitt liv, allt som är bra blir till underbara minnen, det som varit dåligt blir lärdomar man har nytta av senare i livet. Vissa misstag gör man kanske om ett par ggr innan det blir en lärdom. Det svåra är att inte ta åt sig alltför mycket eller sätta för höga krav på sig själv. Vissa saker tar man det helt enkelt hårt och man blir då bara ledsen och känner sig misslyckad. Fast det är man inte egentligen (förhoppningsvis) trots känslan finns där och river i en.
Min älskade bebis (häst) har gjort mig fattigare än en kyrkråtta. Men det har gett mig nya kunskaper och nya prövningar. De nya prövningarna ligger och bara väntar runt hörnet, jag hoppas snart få utmana dem och se vad det blir av dem. Tandläkarbesöket var otroligt intressant och lärorikt. Det kom fram nya rön och jag blev ganska entusiastisk.
Tänk vad det finns att lära sig!
Insåg då att det finns så himla mycket jag vill göra med mitt liv. Men allt känns så långt borta. Som om ett liv inte räckte, det behövs två livslängder om man ska hinna med allt. Men chansar man rätt så friskt kanske man mot alla odds ändå hinner. Eller så har man kommit långt åtminstone. Någonstans kommer man. Försöker man inte så förlorar man allt på grund av det.
För att vinna måste man våga! Blir inget vunnet så har man blivit lärdomar rikare.
Till slut kanske man hamnar i gungstolen som en gammal och vis kärring som varit med om det mesta i livet. Och kan lära vidare hur man ska leva livet.
Jag tror att hon skulle dö som en lycklig och fulländad människa då.
Jag vill vara hon.
Minns att jag stod och njöt av en kram jag fick av min älskade, bakom honom hängde vägguren och jag stirrade på den. Sekundvisaren rörde sig oroväckande fort och jag fick en liten ångestkänning och blundade då och tryckte mig hårdare mot honom. Förnekelse, tiden går inte så fort alls. Sekundvisaren brukar inte alls gå så där fort.
För ett ögonblick kändes det som om livet höll på att passera revy.
Men det gör det egentligen inte, inte utan att lämna ett spår eller utan värde. Jag försöker verkligen värdesätta allt som sker i mitt liv, allt som är bra blir till underbara minnen, det som varit dåligt blir lärdomar man har nytta av senare i livet. Vissa misstag gör man kanske om ett par ggr innan det blir en lärdom. Det svåra är att inte ta åt sig alltför mycket eller sätta för höga krav på sig själv. Vissa saker tar man det helt enkelt hårt och man blir då bara ledsen och känner sig misslyckad. Fast det är man inte egentligen (förhoppningsvis) trots känslan finns där och river i en.
Min älskade bebis (häst) har gjort mig fattigare än en kyrkråtta. Men det har gett mig nya kunskaper och nya prövningar. De nya prövningarna ligger och bara väntar runt hörnet, jag hoppas snart få utmana dem och se vad det blir av dem. Tandläkarbesöket var otroligt intressant och lärorikt. Det kom fram nya rön och jag blev ganska entusiastisk.
Tänk vad det finns att lära sig!
Insåg då att det finns så himla mycket jag vill göra med mitt liv. Men allt känns så långt borta. Som om ett liv inte räckte, det behövs två livslängder om man ska hinna med allt. Men chansar man rätt så friskt kanske man mot alla odds ändå hinner. Eller så har man kommit långt åtminstone. Någonstans kommer man. Försöker man inte så förlorar man allt på grund av det.
För att vinna måste man våga! Blir inget vunnet så har man blivit lärdomar rikare.
Till slut kanske man hamnar i gungstolen som en gammal och vis kärring som varit med om det mesta i livet. Och kan lära vidare hur man ska leva livet.
Jag tror att hon skulle dö som en lycklig och fulländad människa då.
Jag vill vara hon.
Jag lever i en dröm
Satt igår och läste äldre inlägg. Började fundera på ifall jag ska redigera dem eller radera dem. Inget av dem känns helt rätt eftersom skrivandet har varit en stöttepelare för mig. Att ta bort vissa bitar av dem gör att jag glömmer hur det var. Och händer det igen så har jag inte något att gå tillbaka till o försöka rannsaka det.
Istället väljer jag att skriva det jag kom fram till igår, hann aldrig skriva då så jag tar det idag, en kort stund. Sitter på lunchrasten nu alltså.
Efter 2,5 månader med Morgan så börjar jag märka hur lätt det kan vara och säkerligen även så som det borde vara. Förhållanden är inte lätta men det jag och Morgan har är så otroligt lätt. Sakta insåg jag att jag inte var med J för kärlekens skull utan det handlade snarare om undvikande av ensamhet. Ville vara älskad, omtyckt och bekräftad.
Jag hade ju inte varit ensam sen jag var 13 ungefär, alltid haft något projekt på gång och det kändes så fel att läsa gamla inlägg där jag beskrev saker och känslor som idag känns väldigt fel. Det är en milsvid skillnad mot vad jag känner idag. Det kändes som om jag hela tiden lyckats lura mig själv, att allt inte riktigt kom från hjärtat. Om man läser mellan raderna så ser man att jag är rädd för kärleken och tror inte att jag är värd någon. Att jag inte kommer få kärlek igen. Att jag gav mycket av mig är sant men det var inte från hjärtat, det var från huvudet på grund av mitt tyngre förflutna som format mig till den jag är.
Det jag känner idag är helt främmande, vardagen är inte ens en vardag och jag tappar så otroligt lätt bort mig i den här verkligheten. Idag söker jag inte längre bekräftelser på samma sätt, kunde försöka få det från andra men idag räcker det med att bli bekräftad av en enda person och det är min Morgan. Jag känner mig alltmer trygg och förtroendet växer. Vi går bara framåt och det känns som det är ett rätt håll för mig. Allt känns bara overkligt, en enda dröm.
Är det en dröm så vill jag aldrig mer vakna, är drömmen då en himmel för jag aldrig mer vill vakna så är jag död. Jag vill bara få vara kvar i den här tillvaron. Och gärna det i en evighet. Död eller levande har ingen betydelse så länge jag får vara kvar i den här overkliga verkligheten. Det är allt jag vill just nu.
Det går åt rätt håll för mig. Glädje och kärlek dominerar min vardag idag.
Istället väljer jag att skriva det jag kom fram till igår, hann aldrig skriva då så jag tar det idag, en kort stund. Sitter på lunchrasten nu alltså.
Efter 2,5 månader med Morgan så börjar jag märka hur lätt det kan vara och säkerligen även så som det borde vara. Förhållanden är inte lätta men det jag och Morgan har är så otroligt lätt. Sakta insåg jag att jag inte var med J för kärlekens skull utan det handlade snarare om undvikande av ensamhet. Ville vara älskad, omtyckt och bekräftad.
Jag hade ju inte varit ensam sen jag var 13 ungefär, alltid haft något projekt på gång och det kändes så fel att läsa gamla inlägg där jag beskrev saker och känslor som idag känns väldigt fel. Det är en milsvid skillnad mot vad jag känner idag. Det kändes som om jag hela tiden lyckats lura mig själv, att allt inte riktigt kom från hjärtat. Om man läser mellan raderna så ser man att jag är rädd för kärleken och tror inte att jag är värd någon. Att jag inte kommer få kärlek igen. Att jag gav mycket av mig är sant men det var inte från hjärtat, det var från huvudet på grund av mitt tyngre förflutna som format mig till den jag är.
Det jag känner idag är helt främmande, vardagen är inte ens en vardag och jag tappar så otroligt lätt bort mig i den här verkligheten. Idag söker jag inte längre bekräftelser på samma sätt, kunde försöka få det från andra men idag räcker det med att bli bekräftad av en enda person och det är min Morgan. Jag känner mig alltmer trygg och förtroendet växer. Vi går bara framåt och det känns som det är ett rätt håll för mig. Allt känns bara overkligt, en enda dröm.
Är det en dröm så vill jag aldrig mer vakna, är drömmen då en himmel för jag aldrig mer vill vakna så är jag död. Jag vill bara få vara kvar i den här tillvaron. Och gärna det i en evighet. Död eller levande har ingen betydelse så länge jag får vara kvar i den här overkliga verkligheten. Det är allt jag vill just nu.
Det går åt rätt håll för mig. Glädje och kärlek dominerar min vardag idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)