Jag kommer dö i förtid

Ibland slår tanken mig, tanken som säger "Alla människor har ett bestämt antal hjärtslag som används, när de når slutsiffran är livet slut för dem".

Stämmer det så kommer jag dö i förtid. Jag går på högvarv, hjärtat slår ibland så fort att jag blir andfådd av att bara sitta ner. Det beror förmodligen på ångesten.

Jag känner mig så arg på mig själv, för jag är så svag och bräcklig. Och på grund av det är jag så otroligt patetisk. Jag tänker inte skriva vad jag gjorde idag, för jag skäms. Det är så otroligt patetiskt.

Jag är bara så otroligt rädd för saker. Yrar runt.

Känner jag inte kan skriva något givande idag. Är helt vilse med vad jag vill göra. Överväger nästen en flytt på 80 mil. Upp till Sundsvall. Har då nära till Näset också. Längtar tillbaka till Näset många gånger. Minns alla tårar, svett och blodskvätt. Jag kämpade så otroligt mycket.
När jag lämnade stället var jag en gladare människa. Kanske är det ett ställe där jag kan finna mig själv?

Eller kan jag det härnere också? Eller är jag för rädd?

Jag vet inte...

Ont överallt

Så arg på mig själv. Så arg att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vill slå sönder mig själv, straffa mig själv. För jag är en jävla misslyckad loser. Bara lyckas förstöra alltihopa, bara lyckas förlora allt. Alla som kommer nära mig springer iväg så fort de ser hur jag är. Jag sårar dem i min närhet. Reaktionerna har varit blandade. Men en sak har de alla gemensamt. De blir sårade på något sätt. Och olika människor har olika sätt att hantera det. 90 % av fallen försvinner dem. Jag kan räkna upp hur många som försvunnit. Och det är inte många. För det har inte varit många som ens velat vara nära mig. Inte ens velat vara vän med mig.
Inget fel med att inte ens vilja vara vän med mig. Det ironiska med det hela är att folk kan säga så fina saker om mig men inte ens vilja vara med mig. Något måste vara fel. Antingen ljög dem eller så inser de att jag inte är den de trodde.

Det känns som jag är i ett upplösningsläge där jag bara vill spänna varenda muskel i hela kroppen, knyta till knytnävarna riktigt hårt och bara skrika. För att sen ramla ihop i en hög och vänta på döden. Ligga där på golvet i en patetisk fosterställning och bara blunda så hårt jag kan. För att sedan aldrig mer öppna ögonen. Hjärtat slutar slå. Kroppen slappnar av och jag ser mig själv lämna kroppen.
Äntligen vara befriad från all smärta och sorg jag bär på.


Jag blöder inuti, bara gråter och gråter. Vill bara få lämna livet. Vara fri.

Jag längtar inte längre till sinnesro, lycka och glädje. Jag längtar efter friheten. Idag betyder frihet död för mig.

Undrar hur man gör det smärtfritt?