Håller jag på att ramla isär i bitar?

Jag slits hit och dit med mina tankar. De tar mig dit jag inte vill innerst inne. För visst har jag liten kämpaglöd. Men jag är så förbannat trött på livet.

Jag sitter i Morgans lastbil ute på en ö utanför Lysekil och är helt uppgiven, har inte längre hopp om mig själv. Morgan försöker trösta mig men jag känner att jag inte kan berätta detta för honom mellan 4 ögon. Jag måste skriva av mig. Jag vill inte göra honom ledsen heller, han behöver sova och ska inte ödsla sin tid på mig även om jag vet att han skulle vilja.

Jag förstår inte varför jag hoppas, varför jag försöker ha ett hopp om mig själv.

Jag har ju min framtid ganska så utstakat, jag vet vad jag vill göra och vad som kan göra mig lycklig. Förutom den mannen då, Morgan.
Jag vill bli equiterapeut och egenföretagare, ha en egen gård, gifta mig en vacker dag, bära på ett litet knyte i 9 månader och genomgå en smärtsam förlossning för att ta en ny människa till livet, slita håret av mig för ungjäveln är trotsig, hjälpa barnet genom tonåren så det blir en vuxen människa som står på egna ben. Jag vill syssla med hästar i hela mitt liv. In till det sista ska jag ha nära till hästar och djur. Jag vill hoppa fallskärm och se världen uppifrån, jag vill resa och se djungeln från en elefantrygg, vandra genom redwoodskogen, galoppera på tundror, dyka och simma bland alla fiskar och det underbara korallandskapet, jag vill se känguruer hoppa runt, jag vill se koalor i sina träd.

Men... Livet är så fruktansvärt lätt att ta slut på. Jag tänker igenom så många sätt att dö på som möjligt. Jag må slitas från mina underbara drömmar men jag förlorar enbart mina visioner. Det är inte ens säkert jag överlever mitt egna liv. Skulle jag förlora något så är det min älskade Morgan. Och alla som älskar mig tillbaka. Men längre än så skulle jag inte förlora.

Människan är dessutom en fascinerande varelse, någonstans läker tiden alla sår så länge det inte handlar om skuldkänslor. De må sakna mig, det må vara tomt. Men snart finns det något som fyller tomrummet till en liten del. Med tiden accepterar man att personen som är borta inte längre existerar.
Se bara på alla söner och döttrar som förlorat sina föräldrar. De lyckas komma vidare och leva sina liv. Se på alla mödrar och fädrar, de som förlorat sitt barn, de lyckas leva sina egna liv.
Någonstans i människan gör att man lever vidare och lever sitt liv trots det fattas något.

Jag tänker tusen tankar jag inte borde göra. Det finns sjuttioelva sätt att avsluta livet på. Jag tänker igenom vilket sätt som är bäst. Vilket sätt som är mest smärtsamt och minst smärtsamt. Vilka sätt som säger att kistan kan vara öppen eller sluten, det beror ju förstås på hur liket ser ut.

Jag är ändå igång så jag kan dra fram ett par exemplar.
Ett är genom olycka. Det är nog det bästa för det är överraskande och inte går att hindra, man hinner inte ångra sig. Hinner inte ge en dödsångest.
Det andra är att ta överdos av något. Men risken för dödsångest är ju rätt stor, större chans att överleva om det hinns stoppa. Det är ju inte vad man vill om man vill avsluta livet. Kistan kan vara öppen för det syns förmodligen inget.
Det tredje är att helt enkelt hoppa framför tåget. Men då får man förmodligen bli ihopskrapad på rälsen. Och i kistan lägger man en hög köttfärs, lite kroppsdelar. Inget som inbjuder en öppen kista.


Jag kan även fundera på mitt underbart vackra bröllop. Jag ser Morgan i en fin kostym, jag har den traditionella vita klänningen, fullt sprudlande glad och äckligt lycklig. Precis som Morgan kallar mig, jag är hans ängel. I den utstyrseln ser jag säkert ut som en vacker ängel.
Vi gifter oss inför nära o kära, inget stort. Ute någonstans där det är fint. Från bröllopet till festen åker vi häst och vagn, naturligtvis kör jag hästarna själv.
På festen bjuds det på enkel mat, tacobuffé och massor av gott att dricka. Och en massa dans.
Vår låt ska naturligtvis spelas också. Jag dansar med en ängel av Torleif.


Och så hamnar vi på min begravning. Jag vill inte ha något stort. Jag vill kremeras. Jag vill bli utspridd på ett minnesplats. Det får gärna vara ute i naturen där det gett mig ro. Gärna i närheten av en hästhage bara för jag ska få vara nära hästarna varje dag.
På begravningen ska en röd kista vara framme (inte för att det har någon betydelse för jag vill kremeras). För rött symboliserar kärlek, blodsband för mig. Vilket passar alldeles utmärkt för jag vill inte ha mer än vänner och familj på min begravning. Alla som älskar mig är välkomna.
Jag vill ha röda rosor på min kista. Inga tårar, inga farväl. För vi alla möts igen någon gång. Jag vill höra folk berätta om mina upptåg, hur knäpp jag var och vad de älskade med mig. Låten som ska spelas är Jag dansar med en ängel av Torleif.


Jag tänker, alla som säger att jag är deras ängel, jag kommer alltid vara det så länge de vill. Försvinner jag är jag en ängel. Finns jag kvar så är jag en ängel.



Nu är jag trött. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Tårar bara forsar.
Morgan ligger bredvid mig och sover tungt. Jag önskar jag hade hans styrka, hans glädje och optimism. För att inte tala om hans kämpeglöd.
Jag ska vara tacksam att jag har honom jämte mig, för jag får lite av det av honom.

Nu ska jag lägga mig i hans famn och försöka glömma världens existens. Jag vet jag kommer vakna upp imorgon iallafall.

Long time ago

Mitt liv har börjat stabiliseras men ändå inte. Det kommer förmodligen aldrig någonsin att vara stabilt heller. Just för jag är jag.

Det innebär stunder jag planerar att avsluta allt för att kunna lämna livet utan att känna att jag får dåligt samvete. De efterlevande sörjer men går vidare. Resten är mer eller mindre praktiska saker som inte kommer sörja min bortgång.
Även stunder där jag viker mig av skratt och mår som en kung.

Jag bär på två fasader. Likt teaterns symbol - en ledsen och en glad mask. Jag känner mig kluven, fortfarande oförmögen att hantera mina känslor. Vet sällan något vad det är som pågår inuti min hjärna. Varför jag känner så, varför jag vill göra si och så. Framförallt VARFÖR FÖRESTÄLLER JAG MIG SAKER OCH TING?

Jag är ju inte direkt den som ljuger så att jag tror det är sant. Men någonstans lyckades jag under mina självdestruktiva perioder. Varför?

Tack vare att jag har några nära mig som hjälper mig. Framförallt Morgan som kämpar och håller skenet uppe. Det hjälper mig så otroligt mycket.

Nu har vi varit tillsammans i x antal månader och jag är bara mer o mer kär i honom, han är världens underbaraste. Hade jag inte träffat honom hade jag nog inte haft ork att vara kvar.

Nästa vecka ska jag till psyket igen efter nån månads uppehåll, orkade inte gå dit den tiden jag hade inbokad i början av månaden. Då ska jag få bli utredd och kanske få svar på varför jag är som jag är.
Jag är bara glad att ha Morgan vid min sida som jag älskar av hela mitt hjärta. Och känna att han faktiskt älskar mig tillbaka.