Mitt liv har börjat stabiliseras men ändå inte. Det kommer förmodligen aldrig någonsin att vara stabilt heller. Just för jag är jag.
Det innebär stunder jag planerar att avsluta allt för att kunna lämna livet utan att känna att jag får dåligt samvete. De efterlevande sörjer men går vidare. Resten är mer eller mindre praktiska saker som inte kommer sörja min bortgång.
Även stunder där jag viker mig av skratt och mår som en kung.
Jag bär på två fasader. Likt teaterns symbol - en ledsen och en glad mask. Jag känner mig kluven, fortfarande oförmögen att hantera mina känslor. Vet sällan något vad det är som pågår inuti min hjärna. Varför jag känner så, varför jag vill göra si och så. Framförallt VARFÖR FÖRESTÄLLER JAG MIG SAKER OCH TING?
Jag är ju inte direkt den som ljuger så att jag tror det är sant. Men någonstans lyckades jag under mina självdestruktiva perioder. Varför?
Tack vare att jag har några nära mig som hjälper mig. Framförallt Morgan som kämpar och håller skenet uppe. Det hjälper mig så otroligt mycket.
Nu har vi varit tillsammans i x antal månader och jag är bara mer o mer kär i honom, han är världens underbaraste. Hade jag inte träffat honom hade jag nog inte haft ork att vara kvar.
Nästa vecka ska jag till psyket igen efter nån månads uppehåll, orkade inte gå dit den tiden jag hade inbokad i början av månaden. Då ska jag få bli utredd och kanske få svar på varför jag är som jag är.
Jag är bara glad att ha Morgan vid min sida som jag älskar av hela mitt hjärta. Och känna att han faktiskt älskar mig tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar