Satt igår och läste äldre inlägg. Började fundera på ifall jag ska redigera dem eller radera dem. Inget av dem känns helt rätt eftersom skrivandet har varit en stöttepelare för mig. Att ta bort vissa bitar av dem gör att jag glömmer hur det var. Och händer det igen så har jag inte något att gå tillbaka till o försöka rannsaka det.
Istället väljer jag att skriva det jag kom fram till igår, hann aldrig skriva då så jag tar det idag, en kort stund. Sitter på lunchrasten nu alltså.
Efter 2,5 månader med Morgan så börjar jag märka hur lätt det kan vara och säkerligen även så som det borde vara. Förhållanden är inte lätta men det jag och Morgan har är så otroligt lätt. Sakta insåg jag att jag inte var med J för kärlekens skull utan det handlade snarare om undvikande av ensamhet. Ville vara älskad, omtyckt och bekräftad.
Jag hade ju inte varit ensam sen jag var 13 ungefär, alltid haft något projekt på gång och det kändes så fel att läsa gamla inlägg där jag beskrev saker och känslor som idag känns väldigt fel. Det är en milsvid skillnad mot vad jag känner idag. Det kändes som om jag hela tiden lyckats lura mig själv, att allt inte riktigt kom från hjärtat. Om man läser mellan raderna så ser man att jag är rädd för kärleken och tror inte att jag är värd någon. Att jag inte kommer få kärlek igen. Att jag gav mycket av mig är sant men det var inte från hjärtat, det var från huvudet på grund av mitt tyngre förflutna som format mig till den jag är.
Det jag känner idag är helt främmande, vardagen är inte ens en vardag och jag tappar så otroligt lätt bort mig i den här verkligheten. Idag söker jag inte längre bekräftelser på samma sätt, kunde försöka få det från andra men idag räcker det med att bli bekräftad av en enda person och det är min Morgan. Jag känner mig alltmer trygg och förtroendet växer. Vi går bara framåt och det känns som det är ett rätt håll för mig. Allt känns bara overkligt, en enda dröm.
Är det en dröm så vill jag aldrig mer vakna, är drömmen då en himmel för jag aldrig mer vill vakna så är jag död. Jag vill bara få vara kvar i den här tillvaron. Och gärna det i en evighet. Död eller levande har ingen betydelse så länge jag får vara kvar i den här overkliga verkligheten. Det är allt jag vill just nu.
Det går åt rätt håll för mig. Glädje och kärlek dominerar min vardag idag.
Jag är en ängel.
Eller det är mitt nya smeknamn jag fick av min älskade.
Jag älskar att bli kallad för olika saker av honom, han säger det med kärlek. Det känns verkligen som det träffar. Sakta men säkert vågar jag tro och lita mer på honom, det går sakta framåt. Jag känner mig så rädd ibland, att bli beroende av honom, att jag aldrig ska klara mig utan honom. Man brukar säga att allting har sitt slut, det stämmer. Det enda som inte tar slut är universum. Allt i livet kan hända.
Enligt min kontakt på psyket är jag depressiv. För jag uppskattar saker och ting mer än normala människor skulle gjort. Jag läser en bok som ger mig dödsångest stundtals. Den hjälper mig att uppskatta nya saker. Inse hur mycket ett liv egentligen betyder. Men det spelar ändå ingen roll till slut för när man inte mår bra så är det ett annat resonemang som pågår i huvudet på en.
Tänk om man kunde bromsa tiden och bara låta allt ske i slowmotion eller stanna tiden helt. Allt runtomkring en stannar och man kan se sig om vad som sker runt en utan att störa ögonblicket. Kanske är det ögonblicket man står ute i trädgården framför den man älskar och trycka "Pause" när man närmar sig för att kyssa honom och innan kyssen passar man på att känna doften av alla blommor och nyklippt gräs, se körsbärsträdens rosa blommor och grönska runtomkring, träden svajar av vinden, molnen flyter ihop och skingras. För att sedan trycka "Play" och sen drunknar man i hans famn och sedan med slutna ögon möta läpparna man längtat efter. Känna hjärtat banka. Händer som smeker. Sen ser man in i de underbara blågröna ögon och ett leende som gör en knäsvag.
Jag vill inte leva. Jag vill inte dö.
Dagarna som går är fyllda med skratt och ibland kommer tårar och man vet inte vart man ska ta sig.
Ibland är det jobbigt att vara i en famn och känna rädsla blandat med kärlek. Tårarna pressar bakom ögonlocken och jag vill aldrig någonsin komma därifrån.
Den människan har kommit att betyda allt för mig. Utan honom vore jag ingenting. Jag kanske inte ens hade orkat vara kvar. Jag är evigt honom tacksam. Jag försöker tänka framåt och inte bakåt. Men jag blir så arg på allt jag har i bagaget, varför har allt det hänt just mig? När folk säger så himla fina saker om mig men så har jag skiten i bagaget. Varför mig? Vad har jag gjort för att förtjäna det?
Jag förstår inte varför han vill ha mig. Jag försöker men jag hittar inte några orsaker. Men det börjar sakta vända, jag ser det på honom, jag börjar tack vare de i min omgivning förstå att jag inte är så hopplös och värdelös. Hopplös med måtta kommer jag alltid vara men det är den jag är. Men värdelös? Det känns tveksamt idag. Jag har kommit ett steg framåt.
Jag tänker idag njuta av allt jag kan få och ge det jag har att ge.
Jag tänker fortsätta uppskatta saker och ting jag inte gjort tidigare. Även om det gör mig till en depressiv person.
En vacker dag... Den längtar jag efter. Vad den dagen innebär vet jag inte idag. Men den dagen gör mig till en frigjord människa och det är vad jag behöver bli.
Jag älskar att bli kallad för olika saker av honom, han säger det med kärlek. Det känns verkligen som det träffar. Sakta men säkert vågar jag tro och lita mer på honom, det går sakta framåt. Jag känner mig så rädd ibland, att bli beroende av honom, att jag aldrig ska klara mig utan honom. Man brukar säga att allting har sitt slut, det stämmer. Det enda som inte tar slut är universum. Allt i livet kan hända.
Enligt min kontakt på psyket är jag depressiv. För jag uppskattar saker och ting mer än normala människor skulle gjort. Jag läser en bok som ger mig dödsångest stundtals. Den hjälper mig att uppskatta nya saker. Inse hur mycket ett liv egentligen betyder. Men det spelar ändå ingen roll till slut för när man inte mår bra så är det ett annat resonemang som pågår i huvudet på en.
Tänk om man kunde bromsa tiden och bara låta allt ske i slowmotion eller stanna tiden helt. Allt runtomkring en stannar och man kan se sig om vad som sker runt en utan att störa ögonblicket. Kanske är det ögonblicket man står ute i trädgården framför den man älskar och trycka "Pause" när man närmar sig för att kyssa honom och innan kyssen passar man på att känna doften av alla blommor och nyklippt gräs, se körsbärsträdens rosa blommor och grönska runtomkring, träden svajar av vinden, molnen flyter ihop och skingras. För att sedan trycka "Play" och sen drunknar man i hans famn och sedan med slutna ögon möta läpparna man längtat efter. Känna hjärtat banka. Händer som smeker. Sen ser man in i de underbara blågröna ögon och ett leende som gör en knäsvag.
Jag vill inte leva. Jag vill inte dö.
Dagarna som går är fyllda med skratt och ibland kommer tårar och man vet inte vart man ska ta sig.
Ibland är det jobbigt att vara i en famn och känna rädsla blandat med kärlek. Tårarna pressar bakom ögonlocken och jag vill aldrig någonsin komma därifrån.
Den människan har kommit att betyda allt för mig. Utan honom vore jag ingenting. Jag kanske inte ens hade orkat vara kvar. Jag är evigt honom tacksam. Jag försöker tänka framåt och inte bakåt. Men jag blir så arg på allt jag har i bagaget, varför har allt det hänt just mig? När folk säger så himla fina saker om mig men så har jag skiten i bagaget. Varför mig? Vad har jag gjort för att förtjäna det?
Jag förstår inte varför han vill ha mig. Jag försöker men jag hittar inte några orsaker. Men det börjar sakta vända, jag ser det på honom, jag börjar tack vare de i min omgivning förstå att jag inte är så hopplös och värdelös. Hopplös med måtta kommer jag alltid vara men det är den jag är. Men värdelös? Det känns tveksamt idag. Jag har kommit ett steg framåt.
Jag tänker idag njuta av allt jag kan få och ge det jag har att ge.
Jag tänker fortsätta uppskatta saker och ting jag inte gjort tidigare. Även om det gör mig till en depressiv person.
En vacker dag... Den längtar jag efter. Vad den dagen innebär vet jag inte idag. Men den dagen gör mig till en frigjord människa och det är vad jag behöver bli.
Ett tag har gått
Det är över en månad sedan jag uppdaterade sist. Jag har haft fullt upp med en massa saker, jag har börjat jobba och trivs något enormt bra, kollegorna är schysta och jag känner mig som ett i gänget, vilket jag nog aldrig gjort tidigare.
Min vardag har varit fyllt med många känslor, förtvivlan, ilska, glädje, sorg, saknad och kärlek. Det är en ganska omtumlande vardag men det är något jag trivs med. Jag hanterar det mesta genom att springa en sväng och det känns ofta bättre efteråt. Jag kan fortfarande inte riktigt hantera vissa saker men jag har idag stöd och det känns som jag vågar lita på det stödet jag får. Jag går fortfarande till psykmottagningen o pratar med en sjuksköterska som jag trivs med. Dock börjar tillfällena bli lite glesare men kvar står jag i kön till en utredning. Vi får se om jag har någon diagnos som förklarar varför jag mår som jag gör ibland, det vore skönt att få veta. Även om en diagnos inte egentligen är något roligt man vill få...
Jag hinner inte skriva mer just nu, hade egentligen tänkt skriva så mycket mer men när man inte har en fjärrkontroll och livet är en film så kan man tyvärr inte pausa och fånga ögonblicket där passionen för något precis dykt upp. Jag känner för att skriva ur mig så mycket. Men det får jag göra senare, jag får ta mig en halvtimme ikväll. Om jag fortfarande känner för det då förstås.
Nu ska jag åter till mitt arbete.
Hoppas ni alla har det bra därute.
Min vardag har varit fyllt med många känslor, förtvivlan, ilska, glädje, sorg, saknad och kärlek. Det är en ganska omtumlande vardag men det är något jag trivs med. Jag hanterar det mesta genom att springa en sväng och det känns ofta bättre efteråt. Jag kan fortfarande inte riktigt hantera vissa saker men jag har idag stöd och det känns som jag vågar lita på det stödet jag får. Jag går fortfarande till psykmottagningen o pratar med en sjuksköterska som jag trivs med. Dock börjar tillfällena bli lite glesare men kvar står jag i kön till en utredning. Vi får se om jag har någon diagnos som förklarar varför jag mår som jag gör ibland, det vore skönt att få veta. Även om en diagnos inte egentligen är något roligt man vill få...
Jag hinner inte skriva mer just nu, hade egentligen tänkt skriva så mycket mer men när man inte har en fjärrkontroll och livet är en film så kan man tyvärr inte pausa och fånga ögonblicket där passionen för något precis dykt upp. Jag känner för att skriva ur mig så mycket. Men det får jag göra senare, jag får ta mig en halvtimme ikväll. Om jag fortfarande känner för det då förstås.
Nu ska jag åter till mitt arbete.
Hoppas ni alla har det bra därute.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)