Jag är en ängel.

Eller det är mitt nya smeknamn jag fick av min älskade.
Jag älskar att bli kallad för olika saker av honom, han säger det med kärlek. Det känns verkligen som det träffar. Sakta men säkert vågar jag tro och lita mer på honom, det går sakta framåt. Jag känner mig så rädd ibland, att bli beroende av honom, att jag aldrig ska klara mig utan honom. Man brukar säga att allting har sitt slut, det stämmer. Det enda som inte tar slut är universum. Allt i livet kan hända.

Enligt min kontakt på psyket är jag depressiv. För jag uppskattar saker och ting mer än normala människor skulle gjort. Jag läser en bok som ger mig dödsångest stundtals. Den hjälper mig att uppskatta nya saker. Inse hur mycket ett liv egentligen betyder. Men det spelar ändå ingen roll till slut för när man inte mår bra så är det ett annat resonemang som pågår i huvudet på en.

Tänk om man kunde bromsa tiden och bara låta allt ske i slowmotion eller stanna tiden helt. Allt runtomkring en stannar och man kan se sig om vad som sker runt en utan att störa ögonblicket. Kanske är det ögonblicket man står ute i trädgården framför den man älskar och trycka "Pause" när man närmar sig för att kyssa honom och innan kyssen passar man på att känna doften av alla blommor och nyklippt gräs, se körsbärsträdens rosa blommor och grönska runtomkring, träden svajar av vinden, molnen flyter ihop och skingras. För att sedan trycka "Play" och sen drunknar man i hans famn och sedan med slutna ögon möta läpparna man längtat efter. Känna hjärtat banka. Händer som smeker. Sen ser man in i de underbara blågröna ögon och ett leende som gör en knäsvag.

Jag vill inte leva. Jag vill inte dö.
Dagarna som går är fyllda med skratt och ibland kommer tårar och man vet inte vart man ska ta sig.
Ibland är det jobbigt att vara i en famn och känna rädsla blandat med kärlek. Tårarna pressar bakom ögonlocken och jag vill aldrig någonsin komma därifrån.

Den människan har kommit att betyda allt för mig. Utan honom vore jag ingenting. Jag kanske inte ens hade orkat vara kvar. Jag är evigt honom tacksam. Jag försöker tänka framåt och inte bakåt. Men jag blir så arg på allt jag har i bagaget, varför har allt det hänt just mig? När folk säger så himla fina saker om mig men så har jag skiten i bagaget. Varför mig? Vad har jag gjort för att förtjäna det?

Jag förstår inte varför han vill ha mig. Jag försöker men jag hittar inte några orsaker. Men det börjar sakta vända, jag ser det på honom, jag börjar tack vare de i min omgivning förstå att jag inte är så hopplös och värdelös. Hopplös med måtta kommer jag alltid vara men det är den jag är. Men värdelös? Det känns tveksamt idag. Jag har kommit ett steg framåt.

Jag tänker idag njuta av allt jag kan få och ge det jag har att ge.
Jag tänker fortsätta uppskatta saker och ting jag inte gjort tidigare. Även om det gör mig till en depressiv person.

En vacker dag... Den längtar jag efter. Vad den dagen innebär vet jag inte idag. Men den dagen gör mig till en frigjord människa och det är vad jag behöver bli.