Satt igår och läste äldre inlägg. Började fundera på ifall jag ska redigera dem eller radera dem. Inget av dem känns helt rätt eftersom skrivandet har varit en stöttepelare för mig. Att ta bort vissa bitar av dem gör att jag glömmer hur det var. Och händer det igen så har jag inte något att gå tillbaka till o försöka rannsaka det.
Istället väljer jag att skriva det jag kom fram till igår, hann aldrig skriva då så jag tar det idag, en kort stund. Sitter på lunchrasten nu alltså.
Efter 2,5 månader med Morgan så börjar jag märka hur lätt det kan vara och säkerligen även så som det borde vara. Förhållanden är inte lätta men det jag och Morgan har är så otroligt lätt. Sakta insåg jag att jag inte var med J för kärlekens skull utan det handlade snarare om undvikande av ensamhet. Ville vara älskad, omtyckt och bekräftad.
Jag hade ju inte varit ensam sen jag var 13 ungefär, alltid haft något projekt på gång och det kändes så fel att läsa gamla inlägg där jag beskrev saker och känslor som idag känns väldigt fel. Det är en milsvid skillnad mot vad jag känner idag. Det kändes som om jag hela tiden lyckats lura mig själv, att allt inte riktigt kom från hjärtat. Om man läser mellan raderna så ser man att jag är rädd för kärleken och tror inte att jag är värd någon. Att jag inte kommer få kärlek igen. Att jag gav mycket av mig är sant men det var inte från hjärtat, det var från huvudet på grund av mitt tyngre förflutna som format mig till den jag är.
Det jag känner idag är helt främmande, vardagen är inte ens en vardag och jag tappar så otroligt lätt bort mig i den här verkligheten. Idag söker jag inte längre bekräftelser på samma sätt, kunde försöka få det från andra men idag räcker det med att bli bekräftad av en enda person och det är min Morgan. Jag känner mig alltmer trygg och förtroendet växer. Vi går bara framåt och det känns som det är ett rätt håll för mig. Allt känns bara overkligt, en enda dröm.
Är det en dröm så vill jag aldrig mer vakna, är drömmen då en himmel för jag aldrig mer vill vakna så är jag död. Jag vill bara få vara kvar i den här tillvaron. Och gärna det i en evighet. Död eller levande har ingen betydelse så länge jag får vara kvar i den här overkliga verkligheten. Det är allt jag vill just nu.
Det går åt rätt håll för mig. Glädje och kärlek dominerar min vardag idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar