Otroligt frustrerande

Min vardag är en kamp. Mitt liv är en kamp. Mina tankar är en kamp.

Ena stunden ser jag vitt och bryr mig inte, glömmer. Den andra stunden ser jag svart och bryr mig, ältar och ältar.

Ett ord, en känsla, en möbel, en människa eller ett djur kan påminna mig och trigga igång ältandet och skapa helt fullständigt orelativa frågor. Jag har på sistone varit mer som ett tomt skal, trött och orkeslös och därför kanske kan ha setts som stabil. Men inuti är det som om en stor garnnysta lyckats trassla in sig och jag lyckas inte reda ut den.

Hela den här veckan har min sömn varit totalt rubbad. Jag vaknar klockan sex en lördagsmorgon och får se solen gå upp. Soluppgångar må vara vackra när himlen är klar och rosa och allt man ser av naturen är den svarta konturen som ställer sig i kontrast till himlens milda laxrosa färg som i sin tur skiftar till blålila men jag behöver sömn och jag vill sova så jag blir utvilad.

Men istället sitter jag här och försöker om och om formulera mig till mina tankar, hur jag ska få ut dem. Sen omformulerar jag det hela och försöker få det att låta bra. Sen omformulerar jag igen. Och såhär håller jag på och det har jag gjort i ett par dagar nu utan att komma någonvart. Jag tycks inte kunna berätta vad som pågår i mitt huvud och den emotionella delen tryter och jag vet inte vad jag känner. Vill jag prata om det? Kan jag det? Borde jag det? Vad får jag ut av det? Vill jag veta?

När jag väl lyckas somna så drömmer jag mycket konstiga saker och jag tycks, i motsats till innan, inte längre kunna kontrollera mina drömmar, mitt agerande i dem. Snarare så är jag väldigt destruktiv i dem. Jag drömmer om hur jag karvar sönder mig själv, ser spöken som förföljer mig och jag bryter ihop varenda gång jag ser ett spöke. Som om det var en ond ande som vill knuffa ner mig i den mörka gropen. Jag skriker efter hjälp men ingen runtomkring tycks tro på mig och mina syner. I ropet efter hjälp ser mina nära och kära mig bryta ihop, skrika för full hals, de tittar dit jag ser någon som vill förinta mig men ser ingen. Det är bara jag som ser honom. Eftersom jag inte får något svar på mina rop springer jag till annat ände av rummet vi befinner oss i och skär mig i armarna och upprepar "Jag är dum, jag har en dum tanke, jag förtjänar det, jag förtjänar att dö. Jag är värdelös"
De som ser mig göra detta glor på mig som om jag var helt väck. Helt handlingsförlamade med tomma blick, som om ögonen inte existerade och det enbart var ögonhålor man såg.

Men om Morgan står där så är han den som räddar mig, kramar om mig. Han säger inte ett ord. Ibland säger han att det inte finns någon som önskar livet ur mig. Att det jag ser inte existerar.



Jag drömmer också om hur jag förstör för mina medmänniskor, mina närmaste vänner. Förr kunde jag kontrollera hur jag skulle bete mig. Men det senaste året har det spårat ur fullständigt. Mitt huvud är bara ett enda stort kaos och jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag kan inte bearbeta saker och ting.

Emotionellt sett brakar det ihop om och om. Som om jag ligger på marken och jag sparkar mig själv så jag inte kommer upp. Kommer jag upp och ser något som för mina tankar bakåt så har jag lyckats sparka ner mig själv. Jag vill kunna se se en ting utan att få en känsla eller en tanke alls. Men det kan jag inte... Varför?

Jag vill så gärna berätta om mina tankar och mitt underliga resonemang och blotta mig själv. Men jag kan inte, jag måste passa in i samhället, vara normal, vara psykiskt frisk. För det är så jävla tabubelagt att vara i psykisk ohälsa när bloggens läsare med största säkerhet känner någon som är i psykisk ohälsa utan att ens veta om det själv.


Jag är inte knäpp. Jag är bara inte som alla andra.
Ska fortsätta med mina funderingar och formulering av dessa. Snart har jag glömt dem. Sen är de tillbaka och jag tvingas formulera om dem igen. Ett solsken och jag har glömt dem igen. Sen kommer ett regnmoln och jag får åter formulera om dem. Den dagen solskenet inte kommer i otid ska jag nog kunna få fram det jag funderar över.

Hoppas ni sovit gott i natt.

Jag kan inte riktigt sova, ingen sovmorgon i helgen och ingen tid för powernap. Trodde garanterat att jag kunde sova tidigt och sova ut. Men nä jag vaknar nästan 45 minuter för tidigt i tron om att ha försovit sig.

Börjar undra om jag har sömnproblem... Är pisstrött hela tiden men ändå lyckas jag inte riktigt sova.

Ibland pga grubbleri men inte alltid, andra gånger kan jag inte sova ordentligt.


Tittade på bilder från i somras och i våras. Tänkte på allt jag (och Morgan) gjorde. Börjar sakna sommaren något otroligt, vi hade så roligt och jag mådde bra på riktigt för första gången i hela mitt liv.
I dagens mörker känns det som de känslorna som jag hade i somras är på väg att tyna bort helt. Känslan av att gå på stranden, känna den varma blåsten och se hur havet rör sig. Doften av havet. Våra stunder i havet.
Det var bara en av de många minnen jag skaffat mig från i somras. Jag saknar sommaren. Jag saknar vintern.
Saknar den stunden jag och Morgan, även om vi då bara var vänner, lekte i snön, kastade snöbollar på varandra, skrattade, stötte till grangrenar så snön bara forsade ner på den andre. Han var ljuset i mitt mörker den tiden.

Jag saknar känslan av hur snön gnisslar under fötterna, galopp i snön, den bitande kylan som ger en härlig känsla.

Det känns som allt fattas. Mitt liv inte riktigt är utfyllt.

Jag kan ställa mig frågor: Kommer jag någonsin göra det? Och det? Och det?
Om svaret är ja, när i så fall?



Fick skriva det här inlägget snabbt, bara för att få ut det jag hade igår. Internet fungerade inte och jag blev bara knäpp.
Nu måste jag springa ut o köra till jobbet.

Rannsakning av sig själv

Ibland behöver man rannsaka sig själv.





Och jag gick igenom bloggen med ett leende blandat med tårar samt äckelkänslor.





Jag känner mig så otroligt äcklad av hur naiv jag kunde vara. Alla de där känslorna... Var de ens äkta? Så känns det inte idag. Då var de nog inte det heller, jag tror att jag målat upp ganska mycket och intalat mig att det var äkta medan det troligen egentligen bara var en flykt från ensamheten och min äventyrslust (flytta långt hemifrån, prova på livet på andra sidan av Sverige).
Nu är de borta. Inte ens ett minne kvar. Inte en enda positiv känsla kvar. Enbart äckel. Enbart ångestladdat. Enbart ångerkänskor.





Jag ångrar mycket av den tiden. Men en sak ångrar jag inte. Och det är att jag flyttade hit. Att jag gick på den där släktträffen. Där jag mötte en alldeles underbar ung man med förföriska ögon. Jag fastnade för honom från början egentligen, det var något med honom. Hans otroligt snälla utstrålning och lite nyfikna blickar som landade på mig och mötte mina blickar.



Något hände. Men ändå hände ingenting.


Förnekelse?
Tillfället passade inte just då.

Sedan den dagen har vi pratat konstant med varandra varje dag, utom ett minns jag. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, jag vände mig till honom när jag mådde dåligt, han fanns där hela tiden. Hjälpte mig med det mesta, lagning av mopeden som inte ville fungera ett tag, stallsysslor när jag inte orkade göra dem själv, fixering av julgranslamporna m.m.

Sen skedde något.
Ett enda misstag som inte ens var ett misstag.
"Nej vi ska bara vara vänner. Jag vill inte ha något förhållande. Jag orkar inte just nu."

Men det var försent. Känslorna bubblade upp från ytan, snart var de ett faktum.
Osäkerheten från mig sa nej. Det går inte nu. Men så småningom insåg jag att det skulle bli svårt att fly från känslorna. De äkta känslorna.
Äkta kärlek.

Idag, många månader senare är jag tacksam att jag har honom. Han är min kärlek, jag vill dela mitt liv med honom. Han är min stöttepelare i svåra tider.

Jag tog förresten mitt körkort den 5 okt, det är alltså en månad sedan, tiden går fort. Men det är så otroligt skönt med körkort, jag kör en Peugeot 406 Sport till vardags. Drömmen är att äga en tidig Bubbla! Men den dagen, den sorgen...

Sen har jag hunnit diagnosticeras för borderline... Eller "på gränsen" som psykologen säger men jag ger likförbannat fan i vad han säger, jag kan inte vara "på gränsen" för då vore jag friskare än vad jag är. "På gränsen till borderline" kan även tolkas som att jag är frisk. Jag har inte ADHD eller bipolär sjukdom, det är säkert säger han. Men jag är inte frisk. Antingen är jag borderline eller så är jag inte det. Och jag tror att jag är det. Det skulle åtminstone förklara mitt turbulenta liv där bara vardagen är en kamp för mig att orka med.

Jag slutar snart på mitt jobb, kommer sakna det. Ska nog söka dit igen i vår, finns inga jobb att söka idag verkar det som, jag är antingen inkompetent eller så är det för jag inte behärskar svenska i tal.
Det ska både bli skönt och frustrerande att inte ha jobb, det är nämligen lite så att jag ofta känner att jag vill ha ett jobb men ändå inte just för det varierar väldigt mycket hur jag mår och hur mycket jag vill/orkar jobba. Men det funkar ändå att jobba heltid och vara hemma när det är som värst.

Förhoppningsvis löser jag så att jag kan uppfylla mina drömmar och starta eget så jag får mer frihet i mitt liv och anpassa mitt arbete efter mitt mående, det vore helt perfekt.

Nu måste jag göra mig iordning så jag inte kommer försent till jobbet.
Det var skönt att skriva av mig lite. Jag är glad att jag är där jag är idag.

Må gott.