Och jag gick igenom bloggen med ett leende blandat med tårar samt äckelkänslor.
Jag känner mig så otroligt äcklad av hur naiv jag kunde vara. Alla de där känslorna... Var de ens äkta? Så känns det inte idag. Då var de nog inte det heller, jag tror att jag målat upp ganska mycket och intalat mig att det var äkta medan det troligen egentligen bara var en flykt från ensamheten och min äventyrslust (flytta långt hemifrån, prova på livet på andra sidan av Sverige).
Nu är de borta. Inte ens ett minne kvar. Inte en enda positiv känsla kvar. Enbart äckel. Enbart ångestladdat. Enbart ångerkänskor.
Jag ångrar mycket av den tiden. Men en sak ångrar jag inte. Och det är att jag flyttade hit. Att jag gick på den där släktträffen. Där jag mötte en alldeles underbar ung man med förföriska ögon. Jag fastnade för honom från början egentligen, det var något med honom. Hans otroligt snälla utstrålning och lite nyfikna blickar som landade på mig och mötte mina blickar.
Något hände. Men ändå hände ingenting.
Förnekelse?
Tillfället passade inte just då.
Sedan den dagen har vi pratat konstant med varandra varje dag, utom ett minns jag. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, jag vände mig till honom när jag mådde dåligt, han fanns där hela tiden. Hjälpte mig med det mesta, lagning av mopeden som inte ville fungera ett tag, stallsysslor när jag inte orkade göra dem själv, fixering av julgranslamporna m.m.
Sen skedde något.
Ett enda misstag som inte ens var ett misstag.
"Nej vi ska bara vara vänner. Jag vill inte ha något förhållande. Jag orkar inte just nu."
Men det var försent. Känslorna bubblade upp från ytan, snart var de ett faktum.
Osäkerheten från mig sa nej. Det går inte nu. Men så småningom insåg jag att det skulle bli svårt att fly från känslorna. De äkta känslorna.
Äkta kärlek.
Idag, många månader senare är jag tacksam att jag har honom. Han är min kärlek, jag vill dela mitt liv med honom. Han är min stöttepelare i svåra tider.
Jag tog förresten mitt körkort den 5 okt, det är alltså en månad sedan, tiden går fort. Men det är så otroligt skönt med körkort, jag kör en Peugeot 406 Sport till vardags. Drömmen är att äga en tidig Bubbla! Men den dagen, den sorgen...
Sen har jag hunnit diagnosticeras för borderline... Eller "på gränsen" som psykologen säger men jag ger likförbannat fan i vad han säger, jag kan inte vara "på gränsen" för då vore jag friskare än vad jag är. "På gränsen till borderline" kan även tolkas som att jag är frisk. Jag har inte ADHD eller bipolär sjukdom, det är säkert säger han. Men jag är inte frisk. Antingen är jag borderline eller så är jag inte det. Och jag tror att jag är det. Det skulle åtminstone förklara mitt turbulenta liv där bara vardagen är en kamp för mig att orka med.
Jag slutar snart på mitt jobb, kommer sakna det. Ska nog söka dit igen i vår, finns inga jobb att söka idag verkar det som, jag är antingen inkompetent eller så är det för jag inte behärskar svenska i tal.
Det ska både bli skönt och frustrerande att inte ha jobb, det är nämligen lite så att jag ofta känner att jag vill ha ett jobb men ändå inte just för det varierar väldigt mycket hur jag mår och hur mycket jag vill/orkar jobba. Men det funkar ändå att jobba heltid och vara hemma när det är som värst.
Förhoppningsvis löser jag så att jag kan uppfylla mina drömmar och starta eget så jag får mer frihet i mitt liv och anpassa mitt arbete efter mitt mående, det vore helt perfekt.
Nu måste jag göra mig iordning så jag inte kommer försent till jobbet.
Det var skönt att skriva av mig lite. Jag är glad att jag är där jag är idag.
Må gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar