Nu var det ett tag sedan sist jag skrev här ser jag.
Har haft tankar på att skriva men inte riktigt kommit på vad jag ska skriva.
Kanske är det för jag känner att jag äntligen fått spinn på mitt liv, fått det att gå runt och jag är ännu starkare än sist.
Känner mig väldigt sugen på att genomföra mina drömmar, helst igår.
Folk som känner mig vet att jag är väldigt impulsiv och intensiv och inte har tålamodet nog att låta tiden gå.
Jag försöker varje dag bromsa mina tankar, sitta och tänka efter ordentligt innan jag låter tankarna flyga bort till Drömmarnas land.
Jag har bara 2 veckor tills jag börjar jobba så nu försöker jag ta till mig de lediga dagarna och njuta. För jag kommer inte få ha sovmorgon på måndagarna sen! Jag sitter hemma och dagdrömmer framför datorn, letar upp sidor med aktiviteter eller fakta för att jag ska kunna genomföra mina drömmar. Jag tänker på hur jag vill inreda lägenheten.
Men frågan är ju om jag ska slå på stort det här med lägenheten, jag vet inte hur länge jag ska bo i den. Vore dumt om jag slog på stort och sen visar det sig att jag inte blir kvar där länge till. Jag låter lägenheten vara som den är tror jag.
Under min lediga tid sen det senaste inlägget har jag äntligen fått syn på mitt drömstall. Inredningen är precis det jag vill ha. Jag känner att jag vågar förlora mig själv där och bara drömma. Jag pratade med hon som har gården över en fika. Jag fick reda på hur det byggdes, hur mycket det kostade. Det var lite billigare än jag trott så nu känner jag mig ännu mer sugen på gård.
På grund av min otålighet så vill jag allt ska hända igår. Men jag vet jag måste låta tiden att gå. Det positiva med tiden är att den aldrig stannar så jag inte behöver vänta ännu längre på att uppfylla mina drömmar.
Jag har så många drömmar och visioner att det känns overkligt att det KAN bli verklighet. För en månad sen trodde jag inte att jag skulle få ordning på mitt liv. Men se vart jag står idag.
Jag må falla hur många gånger som helst. Men en sak är säker. Jag reser mig alltid upp, på egen hand eller med hjälp av lojala människor som står bakom mig. Det var nära att jag gav upp senast men någonstans fanns det en glimt av livslust, törsten efter att få uppleva alla drömmar jag haft.
Det har varit en otroligt mörk tid, många inre stormar, fylld av så otroligt många känslor som antingen skrek eller smekte mig. Nu känns det som stormen har börjat bedarra och solens strålar tränger igenom de mörka molnen. Svart och vitt är det fortfarande. Det gör ont i mig ibland fortfarande även om jag inte visar det. Någonstans är det som gnager. Vad det är vet jag inte idag.
Men den tiden har utan tvekan gett mig något. Jag känner att jag börjat växa som människa och lärt mig att saker och ting behöver inte vara så svårt. Att livet inte behöver vara svårt. Det svåra med det hela är att hitta det enkla i livet. Det är så många saker man får kämpa med och för men som inte ger något tillbaka. Man förlorar så mycket energi på att förtvivlat kämpa och försöka och det förgäves.
Ibland får man våga släppa kontrollen över situationen lite och se vad som händer. Man kan ju inte blint kontrollera allt, saker och ting måste få ha sin gång.
Go with the flow.
Chansen och hoppet är borta
Den chansen och det hoppet jag pratade om innan är borta. Det finns ingen som helst chans till att det blir som jag tidigare önskat.
Idag har förutsättningarna förändrats. Jag känner mig starkare.
Men i och med allt så är jag ändå rädd att hamna på ruta 1 igen.
Det känns som om jag pratade i nattmössan nu, det snurrar i huvudet, jag vill det ena men också det andra. Jag vet inte vad som är rätt. Men jag vet vad jag behöver. Jag kommer göra det jag behöver göra. Men hur jag ska få allt att funka vet jag inte själv. Det kan bli en väntan. Eller så riskerar jag för mycket. Jag tror mer på väntan. För det är en långsiktig lösning som i längden fungerar. Så att jag inte behöver hamna i skiten igen.
Livet har inga garantier, det är det enda som är säkert. Man vet aldrig vad som händer under morgondagen. Om en vecka, en månad och ett år. Man kan sitta och smida planer och hoppas på att det ska ske men det kan förstöras på en kvart.
Mitt liv vände på sisådär en vecka. Plötsligt stod jag där med förlorade drömmar, förtvivlan och frustration. Känslan av misslyckande. Att jag bara misslyckats.
Men sen vände det igen på en kvart och jag står inför nya möjligheter, nya drömmar. Inser att saker och ting kunde varit så mycket lättare och bättre.
Men här måste jag bromsa mig själv, säga till mig själv att ta det lugnt. Jag är bara 20 år. Det finns hur många människor som helst på Jorden. Jag har hela mitt liv kvar på att göra något. Resa, se världen med nya ögon, träffa nya människor och trivas med mig själv.
Det svåraste med att finna sig själv är att jag tenderar ta till mig de yttre faktorerna som gör mig glad istället för att ta tag i och få bukt med mig själv, mitt inre Jag. När jag är ensam så försvinner de bekymmer och känslorna och jag förtränger allt som hänt så att jag glömt hur det känns. Jag lyfts uppåt och känner mig fri och glad. Lite sisådär galen också. Men när jag ingår i en relation igen utan att ens försökt få bukt med mig själv i tron att jag mår bättre som singel så hamnar jag ju tillbaka på ruta 1. Jag är rädd, vet inte hur jag ska fixa detta.
Jag kanske passar som singel helt enkelt? Tänk vad livet vore lättare om man var ensam. Men ack man går ju miste om saker som man endast kan uppleva i en ärlig relation.
Inget av dem väger tyngre än det andra. Vad vill jag? Är det vad jag vill som jag behöver? Eller tvingas jag göra det jag behöver och bortse vad jag vill?
Jag är bara så jävla duktig på att förneka saker och föreställa mig saker och ting så de verkar som jag själv vill, så det passar mig bra. När det gäller verkligheten så fungerar det ju inte, när det går upp för mig att det jag trott inte stämmer så blir jag förkrossad, känner mig lurad och sviken när jag egentligen ljugit för mig själv.
Det är ett svårt dilemma.
Hur ska jag göra?
Idag har förutsättningarna förändrats. Jag känner mig starkare.
Men i och med allt så är jag ändå rädd att hamna på ruta 1 igen.
Det känns som om jag pratade i nattmössan nu, det snurrar i huvudet, jag vill det ena men också det andra. Jag vet inte vad som är rätt. Men jag vet vad jag behöver. Jag kommer göra det jag behöver göra. Men hur jag ska få allt att funka vet jag inte själv. Det kan bli en väntan. Eller så riskerar jag för mycket. Jag tror mer på väntan. För det är en långsiktig lösning som i längden fungerar. Så att jag inte behöver hamna i skiten igen.
Livet har inga garantier, det är det enda som är säkert. Man vet aldrig vad som händer under morgondagen. Om en vecka, en månad och ett år. Man kan sitta och smida planer och hoppas på att det ska ske men det kan förstöras på en kvart.
Mitt liv vände på sisådär en vecka. Plötsligt stod jag där med förlorade drömmar, förtvivlan och frustration. Känslan av misslyckande. Att jag bara misslyckats.
Men sen vände det igen på en kvart och jag står inför nya möjligheter, nya drömmar. Inser att saker och ting kunde varit så mycket lättare och bättre.
Men här måste jag bromsa mig själv, säga till mig själv att ta det lugnt. Jag är bara 20 år. Det finns hur många människor som helst på Jorden. Jag har hela mitt liv kvar på att göra något. Resa, se världen med nya ögon, träffa nya människor och trivas med mig själv.
Det svåraste med att finna sig själv är att jag tenderar ta till mig de yttre faktorerna som gör mig glad istället för att ta tag i och få bukt med mig själv, mitt inre Jag. När jag är ensam så försvinner de bekymmer och känslorna och jag förtränger allt som hänt så att jag glömt hur det känns. Jag lyfts uppåt och känner mig fri och glad. Lite sisådär galen också. Men när jag ingår i en relation igen utan att ens försökt få bukt med mig själv i tron att jag mår bättre som singel så hamnar jag ju tillbaka på ruta 1. Jag är rädd, vet inte hur jag ska fixa detta.
Jag kanske passar som singel helt enkelt? Tänk vad livet vore lättare om man var ensam. Men ack man går ju miste om saker som man endast kan uppleva i en ärlig relation.
Inget av dem väger tyngre än det andra. Vad vill jag? Är det vad jag vill som jag behöver? Eller tvingas jag göra det jag behöver och bortse vad jag vill?
Jag är bara så jävla duktig på att förneka saker och föreställa mig saker och ting så de verkar som jag själv vill, så det passar mig bra. När det gäller verkligheten så fungerar det ju inte, när det går upp för mig att det jag trott inte stämmer så blir jag förkrossad, känner mig lurad och sviken när jag egentligen ljugit för mig själv.
Det är ett svårt dilemma.
Hur ska jag göra?
Vet inte nånting längre
Vet bara att jag insett saker och kommer inte önska att jag var tillbaka till den tiden. Jag inser nu att allt inte stämde, inte var bra. Känner mig mest glad över att det tog slut. Inser att det aldrig skulle funkat. Att jag inte förtjänar att ha det så heller.
Är så glad att det finns så fina människor som verkligen står bakom mig och tar emot mig när jag faller. Men jag kommer förmodligen inte falla på ett tag, så känns det idag.
Är bara så glad. Det regnar och jag kommer förmodligen att skita i att rida men jag är ändå glad.
Det känns bara så ljust nu. Hoppet har återvänt.
I'm going strong!
Är så glad att det finns så fina människor som verkligen står bakom mig och tar emot mig när jag faller. Men jag kommer förmodligen inte falla på ett tag, så känns det idag.
Är bara så glad. Det regnar och jag kommer förmodligen att skita i att rida men jag är ändå glad.
Det känns bara så ljust nu. Hoppet har återvänt.
I'm going strong!
Rena rama cirkusen
Jag har hamnat i en cirkus. Som jag gärna lämnar. Vissa ting ska man låta vara det de är. Vara nöjd med det som varit och är. Men på nåt sätt har jag lyckats trassla in mig själv.
Jag är i o för sig ganska klar i huvudet nuförtiden, kan resonera och tänka lite bättre. Även om jag stundtals faller tillbaka till fosterställningen för att släppa ut alla känslor. Allt från ilska och sorg till glädje.
Det hugger i kroppen och det gör ont att känna så mycket. Just därför känns förnekelse som ett genialt sätt att ta distans till alla mina känslor.
Jag kan välja att antinga stänga in dem eller rikta dem mot mig själv. Så att jag en dag kan älska mig själv så mycket att jag skulle kunna gå genom eld och lågor för mig själv. För att överleva och leva för mig själv. Vilja vara till lags för mig.
Risken med att älska sig själv så mycket är att jag blir en stor egoist och inte kan ge av mig själv för jag står så högt och anser att ingen förtjänar mig men att jag förtjänar alla. Det gäller att balansera kärleken till sig själv. Fast det dilemmat har jag nog inte och kommer inte ha heller. Tror jag.
Jag sitter och försöker lära mig om mig själv. Vem jag är. Hur jag är. Vad jag är. Men jag får inte svar. Den jag trodde att jag var får jag nog släppa. Eftersom jag är inte hon längre. Jag har vuxit upp. Blivit lite annorlunda, har lite annorlunda syn på saker och ting.
Men moralen är densamma, jag vet att jag inte borde göra vissa saker. Men det som är annorlunda är att jag bryter mot min egna moral. Det är inte så smart av mig själv men just nu orkar jag inte ens bli arg på mig själv för jag inte följer min moral.
Frågan är då om jag har kvar dessa moralerna jag haft fast jag brutit mot dem?
Vem är jag?
Just nu är jag en människa med massor av känslor som jag inte vet hur jag ska hantera eller var jag ska rikta dem. Inte mig själv, jag är inte redo idag, det vet jag.
Jag är i o för sig ganska klar i huvudet nuförtiden, kan resonera och tänka lite bättre. Även om jag stundtals faller tillbaka till fosterställningen för att släppa ut alla känslor. Allt från ilska och sorg till glädje.
Det hugger i kroppen och det gör ont att känna så mycket. Just därför känns förnekelse som ett genialt sätt att ta distans till alla mina känslor.
Jag kan välja att antinga stänga in dem eller rikta dem mot mig själv. Så att jag en dag kan älska mig själv så mycket att jag skulle kunna gå genom eld och lågor för mig själv. För att överleva och leva för mig själv. Vilja vara till lags för mig.
Risken med att älska sig själv så mycket är att jag blir en stor egoist och inte kan ge av mig själv för jag står så högt och anser att ingen förtjänar mig men att jag förtjänar alla. Det gäller att balansera kärleken till sig själv. Fast det dilemmat har jag nog inte och kommer inte ha heller. Tror jag.
Jag sitter och försöker lära mig om mig själv. Vem jag är. Hur jag är. Vad jag är. Men jag får inte svar. Den jag trodde att jag var får jag nog släppa. Eftersom jag är inte hon längre. Jag har vuxit upp. Blivit lite annorlunda, har lite annorlunda syn på saker och ting.
Men moralen är densamma, jag vet att jag inte borde göra vissa saker. Men det som är annorlunda är att jag bryter mot min egna moral. Det är inte så smart av mig själv men just nu orkar jag inte ens bli arg på mig själv för jag inte följer min moral.
Frågan är då om jag har kvar dessa moralerna jag haft fast jag brutit mot dem?
Vem är jag?
Just nu är jag en människa med massor av känslor som jag inte vet hur jag ska hantera eller var jag ska rikta dem. Inte mig själv, jag är inte redo idag, det vet jag.
Full i skratt
Jag är en olycksfågel. Det går aldrig som man tänkt sig. Jag förolyckas på ett eller annat sätt.
Vi sa länge att min lillasyster var familjens svarta får eftersom hon som liten har lyckats med mer än sina storasyskon. Men nu i äldre dagar är jag fan det svarta fåret.
Som ni redan vet så förlorade jag nästan allt för tre veckor sedan.
Jag blev knäckt.
Men igår började det kännas lättare. Jag vet inte vad det beror på. Kanske är det nu antideppen börjar verka på allvar. Jag känner mig inte lika tung i bröstet, ångesten är inte lika tung. Det skriker inte längre i kroppen.
Men små problemen är kvar, som sömnrubbningar. Jag kan vara vaken ena natten för att nästa natt sova i 12 timmar. Jag har fortfarande svårt att hantera mina känslor.
Idag överraskade jag mig själv med att briljant göra en rejäl vurpa när jag körde på gräs, 5 meter på gräs resulterade i att mopeden förlorade mark, allt under mig försvann. Jag greppade tag i ett hagstängsel (det fanns hagar bredvid, stängslen är av trä och ståltråd innanför) och kände hur jag gled längs med handen. Tänkte "Hoppas att det inte är el i ståltrådarna!" snabbt. Och sen tog det stopp. Mopeden kraschade i en av stolparna. Jag låg där och tänkte att jag nu hade lyckats igen. Blev nästan arg men ställde mig upp och såg hur alla delar låg omkring mig. Jag började bara plocka upp dem, jag hade inte tid och skulle hem för att äta och duscha.
Sen när jag plockat upp dem insåg jag att jag nog fick gå hem... Men nej, min trogna trotjänare startade som en klocka. Jag blev glad för det och körde hemåt. Väl tillbaka såg jag hur den såg ut. Jag bröt ihop i skratt och skrattade så tårarna sprutade.
Skickade mms till min kompis och det första han frågade var hur det var med mig. Jag skrattade vidare och sa att mina byxor blev smutsiga. Det var allt. Värre är det med den stackarn.
Jag lyckas fan med allt möjligt, även de minst sannolika sakerna också.
Idag blev jag iallafall inte arg på mig själv. Det är nog ett steg framåt.
Jag försöker tänka att allt har sin tid, tiden må inte vara inne idag men det kan komma. Det blir kanske som man hoppas. Eller något annat, förhoppningsvis bättre. Det känns som jag börjar känna att jag kan släppa på lite och våga vara mer fokuserad på vad som händer med mig. Saker jag kan påverka, det finns så många faktorer jag inte kan påverka men det jag kan påverka får jag bannemig se till att påverka. Jag är egentligen inte så hjälplös som jag ibland tror.
Världen känns hopplös ibland. Men idag känns den inte lika hopplös.
Det är ett steg framåt idag. Imorgon kanske det blir ett steg bakåt. Eller så står jag kvar här jag står nu.
Det återstår att se.
Vi sa länge att min lillasyster var familjens svarta får eftersom hon som liten har lyckats med mer än sina storasyskon. Men nu i äldre dagar är jag fan det svarta fåret.
Som ni redan vet så förlorade jag nästan allt för tre veckor sedan.
Jag blev knäckt.
Men igår började det kännas lättare. Jag vet inte vad det beror på. Kanske är det nu antideppen börjar verka på allvar. Jag känner mig inte lika tung i bröstet, ångesten är inte lika tung. Det skriker inte längre i kroppen.
Men små problemen är kvar, som sömnrubbningar. Jag kan vara vaken ena natten för att nästa natt sova i 12 timmar. Jag har fortfarande svårt att hantera mina känslor.
Idag överraskade jag mig själv med att briljant göra en rejäl vurpa när jag körde på gräs, 5 meter på gräs resulterade i att mopeden förlorade mark, allt under mig försvann. Jag greppade tag i ett hagstängsel (det fanns hagar bredvid, stängslen är av trä och ståltråd innanför) och kände hur jag gled längs med handen. Tänkte "Hoppas att det inte är el i ståltrådarna!" snabbt. Och sen tog det stopp. Mopeden kraschade i en av stolparna. Jag låg där och tänkte att jag nu hade lyckats igen. Blev nästan arg men ställde mig upp och såg hur alla delar låg omkring mig. Jag började bara plocka upp dem, jag hade inte tid och skulle hem för att äta och duscha.
Sen när jag plockat upp dem insåg jag att jag nog fick gå hem... Men nej, min trogna trotjänare startade som en klocka. Jag blev glad för det och körde hemåt. Väl tillbaka såg jag hur den såg ut. Jag bröt ihop i skratt och skrattade så tårarna sprutade.
Skickade mms till min kompis och det första han frågade var hur det var med mig. Jag skrattade vidare och sa att mina byxor blev smutsiga. Det var allt. Värre är det med den stackarn.
Made in Iraq?
Jag lyckas fan med allt möjligt, även de minst sannolika sakerna också.
Idag blev jag iallafall inte arg på mig själv. Det är nog ett steg framåt.
Jag försöker tänka att allt har sin tid, tiden må inte vara inne idag men det kan komma. Det blir kanske som man hoppas. Eller något annat, förhoppningsvis bättre. Det känns som jag börjar känna att jag kan släppa på lite och våga vara mer fokuserad på vad som händer med mig. Saker jag kan påverka, det finns så många faktorer jag inte kan påverka men det jag kan påverka får jag bannemig se till att påverka. Jag är egentligen inte så hjälplös som jag ibland tror.
Världen känns hopplös ibland. Men idag känns den inte lika hopplös.
Det är ett steg framåt idag. Imorgon kanske det blir ett steg bakåt. Eller så står jag kvar här jag står nu.
Det återstår att se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)