Jag har hamnat i en cirkus. Som jag gärna lämnar. Vissa ting ska man låta vara det de är. Vara nöjd med det som varit och är. Men på nåt sätt har jag lyckats trassla in mig själv.
Jag är i o för sig ganska klar i huvudet nuförtiden, kan resonera och tänka lite bättre. Även om jag stundtals faller tillbaka till fosterställningen för att släppa ut alla känslor. Allt från ilska och sorg till glädje.
Det hugger i kroppen och det gör ont att känna så mycket. Just därför känns förnekelse som ett genialt sätt att ta distans till alla mina känslor.
Jag kan välja att antinga stänga in dem eller rikta dem mot mig själv. Så att jag en dag kan älska mig själv så mycket att jag skulle kunna gå genom eld och lågor för mig själv. För att överleva och leva för mig själv. Vilja vara till lags för mig.
Risken med att älska sig själv så mycket är att jag blir en stor egoist och inte kan ge av mig själv för jag står så högt och anser att ingen förtjänar mig men att jag förtjänar alla. Det gäller att balansera kärleken till sig själv. Fast det dilemmat har jag nog inte och kommer inte ha heller. Tror jag.
Jag sitter och försöker lära mig om mig själv. Vem jag är. Hur jag är. Vad jag är. Men jag får inte svar. Den jag trodde att jag var får jag nog släppa. Eftersom jag är inte hon längre. Jag har vuxit upp. Blivit lite annorlunda, har lite annorlunda syn på saker och ting.
Men moralen är densamma, jag vet att jag inte borde göra vissa saker. Men det som är annorlunda är att jag bryter mot min egna moral. Det är inte så smart av mig själv men just nu orkar jag inte ens bli arg på mig själv för jag inte följer min moral.
Frågan är då om jag har kvar dessa moralerna jag haft fast jag brutit mot dem?
Vem är jag?
Just nu är jag en människa med massor av känslor som jag inte vet hur jag ska hantera eller var jag ska rikta dem. Inte mig själv, jag är inte redo idag, det vet jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar