Den chansen och det hoppet jag pratade om innan är borta. Det finns ingen som helst chans till att det blir som jag tidigare önskat.
Idag har förutsättningarna förändrats. Jag känner mig starkare.
Men i och med allt så är jag ändå rädd att hamna på ruta 1 igen.
Det känns som om jag pratade i nattmössan nu, det snurrar i huvudet, jag vill det ena men också det andra. Jag vet inte vad som är rätt. Men jag vet vad jag behöver. Jag kommer göra det jag behöver göra. Men hur jag ska få allt att funka vet jag inte själv. Det kan bli en väntan. Eller så riskerar jag för mycket. Jag tror mer på väntan. För det är en långsiktig lösning som i längden fungerar. Så att jag inte behöver hamna i skiten igen.
Livet har inga garantier, det är det enda som är säkert. Man vet aldrig vad som händer under morgondagen. Om en vecka, en månad och ett år. Man kan sitta och smida planer och hoppas på att det ska ske men det kan förstöras på en kvart.
Mitt liv vände på sisådär en vecka. Plötsligt stod jag där med förlorade drömmar, förtvivlan och frustration. Känslan av misslyckande. Att jag bara misslyckats.
Men sen vände det igen på en kvart och jag står inför nya möjligheter, nya drömmar. Inser att saker och ting kunde varit så mycket lättare och bättre.
Men här måste jag bromsa mig själv, säga till mig själv att ta det lugnt. Jag är bara 20 år. Det finns hur många människor som helst på Jorden. Jag har hela mitt liv kvar på att göra något. Resa, se världen med nya ögon, träffa nya människor och trivas med mig själv.
Det svåraste med att finna sig själv är att jag tenderar ta till mig de yttre faktorerna som gör mig glad istället för att ta tag i och få bukt med mig själv, mitt inre Jag. När jag är ensam så försvinner de bekymmer och känslorna och jag förtränger allt som hänt så att jag glömt hur det känns. Jag lyfts uppåt och känner mig fri och glad. Lite sisådär galen också. Men när jag ingår i en relation igen utan att ens försökt få bukt med mig själv i tron att jag mår bättre som singel så hamnar jag ju tillbaka på ruta 1. Jag är rädd, vet inte hur jag ska fixa detta.
Jag kanske passar som singel helt enkelt? Tänk vad livet vore lättare om man var ensam. Men ack man går ju miste om saker som man endast kan uppleva i en ärlig relation.
Inget av dem väger tyngre än det andra. Vad vill jag? Är det vad jag vill som jag behöver? Eller tvingas jag göra det jag behöver och bortse vad jag vill?
Jag är bara så jävla duktig på att förneka saker och föreställa mig saker och ting så de verkar som jag själv vill, så det passar mig bra. När det gäller verkligheten så fungerar det ju inte, när det går upp för mig att det jag trott inte stämmer så blir jag förkrossad, känner mig lurad och sviken när jag egentligen ljugit för mig själv.
Det är ett svårt dilemma.
Hur ska jag göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar