Vi sa länge att min lillasyster var familjens svarta får eftersom hon som liten har lyckats med mer än sina storasyskon. Men nu i äldre dagar är jag fan det svarta fåret.
Som ni redan vet så förlorade jag nästan allt för tre veckor sedan.
Jag blev knäckt.
Men igår började det kännas lättare. Jag vet inte vad det beror på. Kanske är det nu antideppen börjar verka på allvar. Jag känner mig inte lika tung i bröstet, ångesten är inte lika tung. Det skriker inte längre i kroppen.
Men små problemen är kvar, som sömnrubbningar. Jag kan vara vaken ena natten för att nästa natt sova i 12 timmar. Jag har fortfarande svårt att hantera mina känslor.
Idag överraskade jag mig själv med att briljant göra en rejäl vurpa när jag körde på gräs, 5 meter på gräs resulterade i att mopeden förlorade mark, allt under mig försvann. Jag greppade tag i ett hagstängsel (det fanns hagar bredvid, stängslen är av trä och ståltråd innanför) och kände hur jag gled längs med handen. Tänkte "Hoppas att det inte är el i ståltrådarna!" snabbt. Och sen tog det stopp. Mopeden kraschade i en av stolparna. Jag låg där och tänkte att jag nu hade lyckats igen. Blev nästan arg men ställde mig upp och såg hur alla delar låg omkring mig. Jag började bara plocka upp dem, jag hade inte tid och skulle hem för att äta och duscha.
Sen när jag plockat upp dem insåg jag att jag nog fick gå hem... Men nej, min trogna trotjänare startade som en klocka. Jag blev glad för det och körde hemåt. Väl tillbaka såg jag hur den såg ut. Jag bröt ihop i skratt och skrattade så tårarna sprutade.
Skickade mms till min kompis och det första han frågade var hur det var med mig. Jag skrattade vidare och sa att mina byxor blev smutsiga. Det var allt. Värre är det med den stackarn.
Made in Iraq?
Jag lyckas fan med allt möjligt, även de minst sannolika sakerna också.
Idag blev jag iallafall inte arg på mig själv. Det är nog ett steg framåt.
Jag försöker tänka att allt har sin tid, tiden må inte vara inne idag men det kan komma. Det blir kanske som man hoppas. Eller något annat, förhoppningsvis bättre. Det känns som jag börjar känna att jag kan släppa på lite och våga vara mer fokuserad på vad som händer med mig. Saker jag kan påverka, det finns så många faktorer jag inte kan påverka men det jag kan påverka får jag bannemig se till att påverka. Jag är egentligen inte så hjälplös som jag ibland tror.
Världen känns hopplös ibland. Men idag känns den inte lika hopplös.
Det är ett steg framåt idag. Imorgon kanske det blir ett steg bakåt. Eller så står jag kvar här jag står nu.
Det återstår att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar