Otroligt frustrerande

Min vardag är en kamp. Mitt liv är en kamp. Mina tankar är en kamp.

Ena stunden ser jag vitt och bryr mig inte, glömmer. Den andra stunden ser jag svart och bryr mig, ältar och ältar.

Ett ord, en känsla, en möbel, en människa eller ett djur kan påminna mig och trigga igång ältandet och skapa helt fullständigt orelativa frågor. Jag har på sistone varit mer som ett tomt skal, trött och orkeslös och därför kanske kan ha setts som stabil. Men inuti är det som om en stor garnnysta lyckats trassla in sig och jag lyckas inte reda ut den.

Hela den här veckan har min sömn varit totalt rubbad. Jag vaknar klockan sex en lördagsmorgon och får se solen gå upp. Soluppgångar må vara vackra när himlen är klar och rosa och allt man ser av naturen är den svarta konturen som ställer sig i kontrast till himlens milda laxrosa färg som i sin tur skiftar till blålila men jag behöver sömn och jag vill sova så jag blir utvilad.

Men istället sitter jag här och försöker om och om formulera mig till mina tankar, hur jag ska få ut dem. Sen omformulerar jag det hela och försöker få det att låta bra. Sen omformulerar jag igen. Och såhär håller jag på och det har jag gjort i ett par dagar nu utan att komma någonvart. Jag tycks inte kunna berätta vad som pågår i mitt huvud och den emotionella delen tryter och jag vet inte vad jag känner. Vill jag prata om det? Kan jag det? Borde jag det? Vad får jag ut av det? Vill jag veta?

När jag väl lyckas somna så drömmer jag mycket konstiga saker och jag tycks, i motsats till innan, inte längre kunna kontrollera mina drömmar, mitt agerande i dem. Snarare så är jag väldigt destruktiv i dem. Jag drömmer om hur jag karvar sönder mig själv, ser spöken som förföljer mig och jag bryter ihop varenda gång jag ser ett spöke. Som om det var en ond ande som vill knuffa ner mig i den mörka gropen. Jag skriker efter hjälp men ingen runtomkring tycks tro på mig och mina syner. I ropet efter hjälp ser mina nära och kära mig bryta ihop, skrika för full hals, de tittar dit jag ser någon som vill förinta mig men ser ingen. Det är bara jag som ser honom. Eftersom jag inte får något svar på mina rop springer jag till annat ände av rummet vi befinner oss i och skär mig i armarna och upprepar "Jag är dum, jag har en dum tanke, jag förtjänar det, jag förtjänar att dö. Jag är värdelös"
De som ser mig göra detta glor på mig som om jag var helt väck. Helt handlingsförlamade med tomma blick, som om ögonen inte existerade och det enbart var ögonhålor man såg.

Men om Morgan står där så är han den som räddar mig, kramar om mig. Han säger inte ett ord. Ibland säger han att det inte finns någon som önskar livet ur mig. Att det jag ser inte existerar.



Jag drömmer också om hur jag förstör för mina medmänniskor, mina närmaste vänner. Förr kunde jag kontrollera hur jag skulle bete mig. Men det senaste året har det spårat ur fullständigt. Mitt huvud är bara ett enda stort kaos och jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag kan inte bearbeta saker och ting.

Emotionellt sett brakar det ihop om och om. Som om jag ligger på marken och jag sparkar mig själv så jag inte kommer upp. Kommer jag upp och ser något som för mina tankar bakåt så har jag lyckats sparka ner mig själv. Jag vill kunna se se en ting utan att få en känsla eller en tanke alls. Men det kan jag inte... Varför?

Jag vill så gärna berätta om mina tankar och mitt underliga resonemang och blotta mig själv. Men jag kan inte, jag måste passa in i samhället, vara normal, vara psykiskt frisk. För det är så jävla tabubelagt att vara i psykisk ohälsa när bloggens läsare med största säkerhet känner någon som är i psykisk ohälsa utan att ens veta om det själv.


Jag är inte knäpp. Jag är bara inte som alla andra.
Ska fortsätta med mina funderingar och formulering av dessa. Snart har jag glömt dem. Sen är de tillbaka och jag tvingas formulera om dem igen. Ett solsken och jag har glömt dem igen. Sen kommer ett regnmoln och jag får åter formulera om dem. Den dagen solskenet inte kommer i otid ska jag nog kunna få fram det jag funderar över.

Hoppas ni sovit gott i natt.