Är människor lata av naturen eller vad?

Det skulle jag vilja påstå oftast. Men det finns undantag som i många fall. Men varför kan man inte anstränga sig åtminstone lite grann?

Jag ser att det förekommer folk som klagar på att de känner sig ensamma eller är uttråkade. Detta är även något jag gör, skillnaden mellan dem och mig är att även om nån säger till dem "Men kom hit då!" så bortförklaras det på 100 olika sätt. Det gör mig arg, för i mitt fall är det ingen som bryr sig. Ingen som hör av sig. Ingen som vill ses. Men i deras fall så väljer de aktivt bort möjligheten att träffa någon som bryr sig om dem. VARFÖR??

Är människor otacksamma varelser? Hade det varit jag så hade jag sagt "Jättegärna, jag ska bara... Kommer om en stund!". Jag tar alla chanser som ges om jag kan, för jag är intresserad av att lära känna människor. Men andra kanske inte är intresserade av att lära känna någon ny eller är för lat för att träffa sin kompis?
För tusan, är man för lat eller kommer med en dålig bortförklaring av någon anledning - SLUTA GNÄLL!

Jag kanske är dålig på att bjuda in mig, kanske är dålig på att säga att jag vill träffas och det får jag väl skylla mig själv för. Jag är inte den som klampar in på andras liv för att inte vara ensam, för att slippa vara uttråkad. Jag vill visa hänsyn till andra och tycker att om jag ändå gått ut med att jag har tråkigt eller känner mig ensam så kan väl nån höra av sig. Men det är bara vad jag tycker. Jag får väl prova på att bjuda in mig, något jag verkligen avskyr att göra eftersom det känns som att jag tränger mig på. Det är förmodligen också för att det blir så att jag får hålla i bollen för det mesta, jag vill inte ha bollen hela tiden. Jag vill inte vara den som försöker dra i det hela. Jag vill inte visa intresse om inte jag får tillbaka nåt. Det känns inte ömsesidigt på något sätt, jag vill att det ska vara ömsesidigt för annars vinner ingen något på det.

Det händer också att folk sagt att de så gärna vill lära sig teckenspråk. Jag hade en liten diskussion om det med en äldre kvinna och hon kom med sina tankar som var helt tvärtemot min bild av det hela. Hon sa att det kanske behövs initiativtagande från min sida, att jag bestämmer vissa tillfällen så får de som vill lära sig teckenspråk dyka upp så har jag "lektion" för dem. Men ur min synvinkel vill jag inte ha det så stelt, jag är ingen teckenspråkslärare, jag vet inte ens hur upplägget ser ut i teckenspråkskurser. Jag sa att jag helst såg att folk visade intresse och försökte, genom att kommunicera med mig.
Just för jag vill det ska vara avslappnat, flyta på lite, lära ut tecken som är relevanta och intressanta just då i samband med samtalsämnet. Istället för att samla ihop ett litet gäng och lära dem teckna "bil, boll, leka" etc, känns så stelt.
Jag börjar fundera på om folks ord är tomma eller om de bara är nervösa och rädda för att göra bort sig inför mig? Kanske skäms de för att kanske glömma till nästa gång? Jag måste säga att jag är förlåtande och jag har aldrig någonsin hånat någon för något fel de gjort. Morgan är ett ypperligt exempel på någon som lärt sig teckenspråk genom att prata med mig. Sådär vill jag göra med andra som vill lära sig teckenspråk.

Hennes tankar slog undan benen på mig lite grann, faktiskt. Kanske är det så ni tänker, att jag ska försöka dra ihop något? Säg till i så fall!
Hon föreslog även att jag skulle börja prata och teckna samtidigt så man kunde snappa upp lite tecken samtidigt, det är även något jag kan tänka mig att prova om ni önskar det.

Språkbarriären kan kännas för stor för vissa och kanske är det därför jag oftast blir ensam och inte har någon att prata med. Eller är jag inte tillräckligt intressant som person? Saknar vi gemensamma saker? För de som jag blir irriterad på eftersom de aktivt väljer bort möjligheten att göra något roligt med någon är ju inte döv som jag är, nästan så man vill spekulera att det är för jag är döv. Men jag vägrar tro att det är på grund av att jag är döv för jag vet att det är inte det som klämmer i skon. Jag bara vet det. Det är antingen språket eller något annat.

Jag skulle uppskatta lite tankar här, jag vill gärna ta det hela i öppna kort. För jag vill gärna ha möjligheten att göra min situation bättre. Men jag klarar det inte utan er, en relation överhuvudtaget, oavsett om det bara är bekantskap eller djup vänskap kräver två personers engagemang.

"It takes two to tango"