Det skulle jag vilja påstå oftast. Men det finns undantag som i många fall. Men varför kan man inte anstränga sig åtminstone lite grann?
Jag ser att det förekommer folk som klagar på att de känner sig ensamma eller är uttråkade. Detta är även något jag gör, skillnaden mellan dem och mig är att även om nån säger till dem "Men kom hit då!" så bortförklaras det på 100 olika sätt. Det gör mig arg, för i mitt fall är det ingen som bryr sig. Ingen som hör av sig. Ingen som vill ses. Men i deras fall så väljer de aktivt bort möjligheten att träffa någon som bryr sig om dem. VARFÖR??
Är människor otacksamma varelser? Hade det varit jag så hade jag sagt "Jättegärna, jag ska bara... Kommer om en stund!". Jag tar alla chanser som ges om jag kan, för jag är intresserad av att lära känna människor. Men andra kanske inte är intresserade av att lära känna någon ny eller är för lat för att träffa sin kompis?
För tusan, är man för lat eller kommer med en dålig bortförklaring av någon anledning - SLUTA GNÄLL!
Jag kanske är dålig på att bjuda in mig, kanske är dålig på att säga att jag vill träffas och det får jag väl skylla mig själv för. Jag är inte den som klampar in på andras liv för att inte vara ensam, för att slippa vara uttråkad. Jag vill visa hänsyn till andra och tycker att om jag ändå gått ut med att jag har tråkigt eller känner mig ensam så kan väl nån höra av sig. Men det är bara vad jag tycker. Jag får väl prova på att bjuda in mig, något jag verkligen avskyr att göra eftersom det känns som att jag tränger mig på. Det är förmodligen också för att det blir så att jag får hålla i bollen för det mesta, jag vill inte ha bollen hela tiden. Jag vill inte vara den som försöker dra i det hela. Jag vill inte visa intresse om inte jag får tillbaka nåt. Det känns inte ömsesidigt på något sätt, jag vill att det ska vara ömsesidigt för annars vinner ingen något på det.
Det händer också att folk sagt att de så gärna vill lära sig teckenspråk. Jag hade en liten diskussion om det med en äldre kvinna och hon kom med sina tankar som var helt tvärtemot min bild av det hela. Hon sa att det kanske behövs initiativtagande från min sida, att jag bestämmer vissa tillfällen så får de som vill lära sig teckenspråk dyka upp så har jag "lektion" för dem. Men ur min synvinkel vill jag inte ha det så stelt, jag är ingen teckenspråkslärare, jag vet inte ens hur upplägget ser ut i teckenspråkskurser. Jag sa att jag helst såg att folk visade intresse och försökte, genom att kommunicera med mig.
Just för jag vill det ska vara avslappnat, flyta på lite, lära ut tecken som är relevanta och intressanta just då i samband med samtalsämnet. Istället för att samla ihop ett litet gäng och lära dem teckna "bil, boll, leka" etc, känns så stelt.
Jag börjar fundera på om folks ord är tomma eller om de bara är nervösa och rädda för att göra bort sig inför mig? Kanske skäms de för att kanske glömma till nästa gång? Jag måste säga att jag är förlåtande och jag har aldrig någonsin hånat någon för något fel de gjort. Morgan är ett ypperligt exempel på någon som lärt sig teckenspråk genom att prata med mig. Sådär vill jag göra med andra som vill lära sig teckenspråk.
Hennes tankar slog undan benen på mig lite grann, faktiskt. Kanske är det så ni tänker, att jag ska försöka dra ihop något? Säg till i så fall!
Hon föreslog även att jag skulle börja prata och teckna samtidigt så man kunde snappa upp lite tecken samtidigt, det är även något jag kan tänka mig att prova om ni önskar det.
Språkbarriären kan kännas för stor för vissa och kanske är det därför jag oftast blir ensam och inte har någon att prata med. Eller är jag inte tillräckligt intressant som person? Saknar vi gemensamma saker? För de som jag blir irriterad på eftersom de aktivt väljer bort möjligheten att göra något roligt med någon är ju inte döv som jag är, nästan så man vill spekulera att det är för jag är döv. Men jag vägrar tro att det är på grund av att jag är döv för jag vet att det är inte det som klämmer i skon. Jag bara vet det. Det är antingen språket eller något annat.
Jag skulle uppskatta lite tankar här, jag vill gärna ta det hela i öppna kort. För jag vill gärna ha möjligheten att göra min situation bättre. Men jag klarar det inte utan er, en relation överhuvudtaget, oavsett om det bara är bekantskap eller djup vänskap kräver två personers engagemang.
"It takes two to tango"
Kvargglass
Grundrecept för kvargglass (1 port)
Varianter kan göras oändligt många, bara fantasin som sätter stopp för det!
125 g kvarg (kesella) 10% fett
2 msk grädde
(För er som inte äter LCHF kan välja den magra kvargen och utesluta grädden. )
För chokladsmak:
2 tsk Canderel Cankao
1 ruta krossad mörk choklad (minst 70%) med valfri smak
(En liten näve nötter om man vill, förslagsvis valnötter, krossa då dem)
(En liten näve nötter om man vill, förslagsvis valnötter, krossa då dem)
Rör ner allt i kvargen
För bär/fruktsmak:
1 kork funlight saft med lämpligt smak (wildberries passar till bär)
½ dl bär eller frukt
Mixa ihop allt i kvargen till önskad konsistens.
Varianter kan göras oändligt många, bara fantasin som sätter stopp för det!
Frys in i ca 2 timmar, för att det inte ska bli isglass, rör om då och då under infrysning.
Om man inte fryser in detta blir det istället yoghurtliknande och kan lämpligen ätas till frukost t.ex.
Ät och njut!
Tredje gången gillt!
Glömde verkligen bort den här bloggen, jösses. Inte läst igenom mina gamla inlägg på evigheter. Herrehjälp vad jag blottade mig!
Men tiden har gått och jag känner inte igen mig längre i de inlägg och det är jag så tacksam för idag. Jag har kämpat på. Gett upp, grinat, hatat allt, slagits. Men en sak är gemensamt med allt det där är att varje gång reser jag mig upp på fötterna igen. För något är det som gör att jag inte totalt ger upp.
Jag vet fortfarande inte vad det är som hållt mig kvar på den här jorden. Jag får fortfarande tankar om att försvinna men de blir allt färre och jag är mer jämn. Jag har gått in med en ny inställning för att orka med livet - det du kan påverka ska du påverka.
Tyvärr är det inte alltid mycket som blir bättre av att jag försöker men som sagt, av någon anledning vill jag inte ge upp.
Tyvärr är det inte alltid mycket som blir bättre av att jag försöker men som sagt, av någon anledning vill jag inte ge upp.
Just nu tänker jag dock på något helt annat, det är så surt att jag försökt hålla på med blogg och precis kommit igång med bloggandet men så byter jag ställen = inlägg försvinner. Frågan är bara om jag ska försöka lösa det på något smart vis. Jag kan åtminstone ta in hit mitt receptinlägg eftersom det är aktuellt varje dag, jag käkar ju min älskade kvarg till frukost varenda dag, nästan ;-)
Men träningsinlägget, ja... Jag får se om jag kan lösa detta, eller ni kanske är totalt ointresserad av det men det skiter jag fullständigt i, jag hoppas ändock att det finns någon som blir motiverad av att träna och leva så gott som jag gör!
Här ska det lösas problem!
Over and out!
(EDIT: Nä jag sket i det, jag får ju ta upp det där senare! Nu vaknade hunden och vill gärna gå ut!)
Bortglömd blogg
Ehh... Hade jag en blogg?
Verkade ju inte så i ett tag. Blev påmind av min kära vän Sofia att jag borde skriva något litet. Eller det blir något stort.
Dock har jag planerat för ett inlägg som kan vara spännande och intressant att läsa men det kommer när jag har massor med tid över och ork att skriva. Den dagen, den sorgen. Jag hoppas att inlägget blir som ett uppvaknande på något sätt för alla inblandade. Nu sa jag ju A, nu blir jag tvungen att säga B så nu slipper jag inte undan ;)
Verkade ju inte så i ett tag. Blev påmind av min kära vän Sofia att jag borde skriva något litet. Eller det blir något stort.
Säger jag något så lovar jag ju er att fylla inläggets bestämda proportion. Det vore ett jobbigt krav att uppfylla. ;)
Nåväl, vad har då hänt sen sist?
Jag har mått bättre än vanligt under vintern även om den var lite jobbig men när snön föll var jag lycklig. Jag älskar ju snön så jag var som ett litet förtrollat barn som stod ute i snöovädret och fångade stora snöflingor med tungan och känna på den smaklösa frusna snöflinga smälta i munnen.
Värre var det med min bättre hälft, han fick sitta i en hjullastare många timmar och ploga. En gång åkte jag faktiskt med och provade på att ploga lite, det var roligt!
Han var med andra ord inte lika glad i snön som jag var.
Trippen till Sälen var vinterns höjdare, jag och min älskade Morgan åkte upp och hade semester där. Vi körde snöskoter, hundspann, gick på spa, åkte skidor och myste loss i vår underbara stuga där vi hade bastu och braskamin. Jag längtar redan efter en ny resa till de kallare vidderna trots jag knappt fått smaka på sommaren.
En annan höjdare under vintern var också att vi tog hem våran älskade Knasen, en långhårig collie, det var precis innan det massiva snöfallet kom. Det bästa med honom var att han verkligen försvann i snön ett tag så vi fick ploga fram en väg till honom i snön med våra ben och vi rullade i snön för att leka med honom. Innan vi gick in fick vi plocka bort snöbollar som satt sig i hans päls.
En annan höjdare under vintern var också att vi tog hem våran älskade Knasen, en långhårig collie, det var precis innan det massiva snöfallet kom. Det bästa med honom var att han verkligen försvann i snön ett tag så vi fick ploga fram en väg till honom i snön med våra ben och vi rullade i snön för att leka med honom. Innan vi gick in fick vi plocka bort snöbollar som satt sig i hans päls.
Min häst hade sprungit o halkat och stukat hovleden HB så det blev ingen snögalopp när det var närmare 80 cm snö på marken vilket jag beklagat mig djupt över. Inga bilder där då med andra ord. Får åka med henne till snön nästa vinter bara för att ha bilder.
Idag har han blivit hela 5 månader gammal och hunnit tappa alla mjölktänder, eller okej, en mjölktand sitter kvar. Vi har lyckats spara två tänder av alla han tappat, han är som vårt barn fast han behandlas som en hund. Jag är så glad att jag har hans sällskap om dagarna.
Speciellt när jag går hemma om dagarna så är det skönt att ha någon som håller en sällskap på ett eller annat vis. Dock går jag inte helt sysslolös, pluggar matte C och mockar sjujäkla massa boxar. För närvarande mockar jag 7 boxar om dagen och rider 3 fälttävlanshästar ett par dagar i veckan utöver min egna häst som just nu är under igångsättning. Extraknäck utöver Alfakassans små summor slår aldrig fel
I höst planerar jag för högskolestudier, jösses, här var det andra planer än de man kan läsa i tidigare inlägg. Vill jättegärna jobba med naturvetenskap, helst inom miljö och natur men även också djur. Ska börja med basår för att se var mitt intresse utvecklar sig.
Nja. Ja, det här var ju inte något inspirerande inlägg men en hyfsad uppdatering av vad som hänt hittills och vad som händer idag.
Det är inte så vettigt att skriva på beställning... Kändes så där knackigt att skriva.
Dock har jag planerat för ett inlägg som kan vara spännande och intressant att läsa men det kommer när jag har massor med tid över och ork att skriva. Den dagen, den sorgen. Jag hoppas att inlägget blir som ett uppvaknande på något sätt för alla inblandade. Nu sa jag ju A, nu blir jag tvungen att säga B så nu slipper jag inte undan ;)
Ha det fint...
Otroligt frustrerande
Min vardag är en kamp. Mitt liv är en kamp. Mina tankar är en kamp.
Ena stunden ser jag vitt och bryr mig inte, glömmer. Den andra stunden ser jag svart och bryr mig, ältar och ältar.
Ett ord, en känsla, en möbel, en människa eller ett djur kan påminna mig och trigga igång ältandet och skapa helt fullständigt orelativa frågor. Jag har på sistone varit mer som ett tomt skal, trött och orkeslös och därför kanske kan ha setts som stabil. Men inuti är det som om en stor garnnysta lyckats trassla in sig och jag lyckas inte reda ut den.
Hela den här veckan har min sömn varit totalt rubbad. Jag vaknar klockan sex en lördagsmorgon och får se solen gå upp. Soluppgångar må vara vackra när himlen är klar och rosa och allt man ser av naturen är den svarta konturen som ställer sig i kontrast till himlens milda laxrosa färg som i sin tur skiftar till blålila men jag behöver sömn och jag vill sova så jag blir utvilad.
Men istället sitter jag här och försöker om och om formulera mig till mina tankar, hur jag ska få ut dem. Sen omformulerar jag det hela och försöker få det att låta bra. Sen omformulerar jag igen. Och såhär håller jag på och det har jag gjort i ett par dagar nu utan att komma någonvart. Jag tycks inte kunna berätta vad som pågår i mitt huvud och den emotionella delen tryter och jag vet inte vad jag känner. Vill jag prata om det? Kan jag det? Borde jag det? Vad får jag ut av det? Vill jag veta?
När jag väl lyckas somna så drömmer jag mycket konstiga saker och jag tycks, i motsats till innan, inte längre kunna kontrollera mina drömmar, mitt agerande i dem. Snarare så är jag väldigt destruktiv i dem. Jag drömmer om hur jag karvar sönder mig själv, ser spöken som förföljer mig och jag bryter ihop varenda gång jag ser ett spöke. Som om det var en ond ande som vill knuffa ner mig i den mörka gropen. Jag skriker efter hjälp men ingen runtomkring tycks tro på mig och mina syner. I ropet efter hjälp ser mina nära och kära mig bryta ihop, skrika för full hals, de tittar dit jag ser någon som vill förinta mig men ser ingen. Det är bara jag som ser honom. Eftersom jag inte får något svar på mina rop springer jag till annat ände av rummet vi befinner oss i och skär mig i armarna och upprepar "Jag är dum, jag har en dum tanke, jag förtjänar det, jag förtjänar att dö. Jag är värdelös"
De som ser mig göra detta glor på mig som om jag var helt väck. Helt handlingsförlamade med tomma blick, som om ögonen inte existerade och det enbart var ögonhålor man såg.
Men om Morgan står där så är han den som räddar mig, kramar om mig. Han säger inte ett ord. Ibland säger han att det inte finns någon som önskar livet ur mig. Att det jag ser inte existerar.
Jag drömmer också om hur jag förstör för mina medmänniskor, mina närmaste vänner. Förr kunde jag kontrollera hur jag skulle bete mig. Men det senaste året har det spårat ur fullständigt. Mitt huvud är bara ett enda stort kaos och jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag kan inte bearbeta saker och ting.
Emotionellt sett brakar det ihop om och om. Som om jag ligger på marken och jag sparkar mig själv så jag inte kommer upp. Kommer jag upp och ser något som för mina tankar bakåt så har jag lyckats sparka ner mig själv. Jag vill kunna se se en ting utan att få en känsla eller en tanke alls. Men det kan jag inte... Varför?
Jag vill så gärna berätta om mina tankar och mitt underliga resonemang och blotta mig själv. Men jag kan inte, jag måste passa in i samhället, vara normal, vara psykiskt frisk. För det är så jävla tabubelagt att vara i psykisk ohälsa när bloggens läsare med största säkerhet känner någon som är i psykisk ohälsa utan att ens veta om det själv.
Jag är inte knäpp. Jag är bara inte som alla andra.
Ska fortsätta med mina funderingar och formulering av dessa. Snart har jag glömt dem. Sen är de tillbaka och jag tvingas formulera om dem igen. Ett solsken och jag har glömt dem igen. Sen kommer ett regnmoln och jag får åter formulera om dem. Den dagen solskenet inte kommer i otid ska jag nog kunna få fram det jag funderar över.
Hoppas ni sovit gott i natt.
Ena stunden ser jag vitt och bryr mig inte, glömmer. Den andra stunden ser jag svart och bryr mig, ältar och ältar.
Ett ord, en känsla, en möbel, en människa eller ett djur kan påminna mig och trigga igång ältandet och skapa helt fullständigt orelativa frågor. Jag har på sistone varit mer som ett tomt skal, trött och orkeslös och därför kanske kan ha setts som stabil. Men inuti är det som om en stor garnnysta lyckats trassla in sig och jag lyckas inte reda ut den.
Hela den här veckan har min sömn varit totalt rubbad. Jag vaknar klockan sex en lördagsmorgon och får se solen gå upp. Soluppgångar må vara vackra när himlen är klar och rosa och allt man ser av naturen är den svarta konturen som ställer sig i kontrast till himlens milda laxrosa färg som i sin tur skiftar till blålila men jag behöver sömn och jag vill sova så jag blir utvilad.
Men istället sitter jag här och försöker om och om formulera mig till mina tankar, hur jag ska få ut dem. Sen omformulerar jag det hela och försöker få det att låta bra. Sen omformulerar jag igen. Och såhär håller jag på och det har jag gjort i ett par dagar nu utan att komma någonvart. Jag tycks inte kunna berätta vad som pågår i mitt huvud och den emotionella delen tryter och jag vet inte vad jag känner. Vill jag prata om det? Kan jag det? Borde jag det? Vad får jag ut av det? Vill jag veta?
När jag väl lyckas somna så drömmer jag mycket konstiga saker och jag tycks, i motsats till innan, inte längre kunna kontrollera mina drömmar, mitt agerande i dem. Snarare så är jag väldigt destruktiv i dem. Jag drömmer om hur jag karvar sönder mig själv, ser spöken som förföljer mig och jag bryter ihop varenda gång jag ser ett spöke. Som om det var en ond ande som vill knuffa ner mig i den mörka gropen. Jag skriker efter hjälp men ingen runtomkring tycks tro på mig och mina syner. I ropet efter hjälp ser mina nära och kära mig bryta ihop, skrika för full hals, de tittar dit jag ser någon som vill förinta mig men ser ingen. Det är bara jag som ser honom. Eftersom jag inte får något svar på mina rop springer jag till annat ände av rummet vi befinner oss i och skär mig i armarna och upprepar "Jag är dum, jag har en dum tanke, jag förtjänar det, jag förtjänar att dö. Jag är värdelös"
De som ser mig göra detta glor på mig som om jag var helt väck. Helt handlingsförlamade med tomma blick, som om ögonen inte existerade och det enbart var ögonhålor man såg.
Men om Morgan står där så är han den som räddar mig, kramar om mig. Han säger inte ett ord. Ibland säger han att det inte finns någon som önskar livet ur mig. Att det jag ser inte existerar.
Jag drömmer också om hur jag förstör för mina medmänniskor, mina närmaste vänner. Förr kunde jag kontrollera hur jag skulle bete mig. Men det senaste året har det spårat ur fullständigt. Mitt huvud är bara ett enda stort kaos och jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag kan inte bearbeta saker och ting.
Emotionellt sett brakar det ihop om och om. Som om jag ligger på marken och jag sparkar mig själv så jag inte kommer upp. Kommer jag upp och ser något som för mina tankar bakåt så har jag lyckats sparka ner mig själv. Jag vill kunna se se en ting utan att få en känsla eller en tanke alls. Men det kan jag inte... Varför?
Jag vill så gärna berätta om mina tankar och mitt underliga resonemang och blotta mig själv. Men jag kan inte, jag måste passa in i samhället, vara normal, vara psykiskt frisk. För det är så jävla tabubelagt att vara i psykisk ohälsa när bloggens läsare med största säkerhet känner någon som är i psykisk ohälsa utan att ens veta om det själv.
Jag är inte knäpp. Jag är bara inte som alla andra.
Ska fortsätta med mina funderingar och formulering av dessa. Snart har jag glömt dem. Sen är de tillbaka och jag tvingas formulera om dem igen. Ett solsken och jag har glömt dem igen. Sen kommer ett regnmoln och jag får åter formulera om dem. Den dagen solskenet inte kommer i otid ska jag nog kunna få fram det jag funderar över.
Hoppas ni sovit gott i natt.
Jag kan inte riktigt sova, ingen sovmorgon i helgen och ingen tid för powernap. Trodde garanterat att jag kunde sova tidigt och sova ut. Men nä jag vaknar nästan 45 minuter för tidigt i tron om att ha försovit sig.
Börjar undra om jag har sömnproblem... Är pisstrött hela tiden men ändå lyckas jag inte riktigt sova.
Ibland pga grubbleri men inte alltid, andra gånger kan jag inte sova ordentligt.
Tittade på bilder från i somras och i våras. Tänkte på allt jag (och Morgan) gjorde. Börjar sakna sommaren något otroligt, vi hade så roligt och jag mådde bra på riktigt för första gången i hela mitt liv.
I dagens mörker känns det som de känslorna som jag hade i somras är på väg att tyna bort helt. Känslan av att gå på stranden, känna den varma blåsten och se hur havet rör sig. Doften av havet. Våra stunder i havet.
Det var bara en av de många minnen jag skaffat mig från i somras. Jag saknar sommaren. Jag saknar vintern.
Saknar den stunden jag och Morgan, även om vi då bara var vänner, lekte i snön, kastade snöbollar på varandra, skrattade, stötte till grangrenar så snön bara forsade ner på den andre. Han var ljuset i mitt mörker den tiden.
Jag saknar känslan av hur snön gnisslar under fötterna, galopp i snön, den bitande kylan som ger en härlig känsla.
Det känns som allt fattas. Mitt liv inte riktigt är utfyllt.
Jag kan ställa mig frågor: Kommer jag någonsin göra det? Och det? Och det?
Om svaret är ja, när i så fall?
Fick skriva det här inlägget snabbt, bara för att få ut det jag hade igår. Internet fungerade inte och jag blev bara knäpp.
Nu måste jag springa ut o köra till jobbet.
Börjar undra om jag har sömnproblem... Är pisstrött hela tiden men ändå lyckas jag inte riktigt sova.
Ibland pga grubbleri men inte alltid, andra gånger kan jag inte sova ordentligt.
Tittade på bilder från i somras och i våras. Tänkte på allt jag (och Morgan) gjorde. Börjar sakna sommaren något otroligt, vi hade så roligt och jag mådde bra på riktigt för första gången i hela mitt liv.
I dagens mörker känns det som de känslorna som jag hade i somras är på väg att tyna bort helt. Känslan av att gå på stranden, känna den varma blåsten och se hur havet rör sig. Doften av havet. Våra stunder i havet.
Det var bara en av de många minnen jag skaffat mig från i somras. Jag saknar sommaren. Jag saknar vintern.
Saknar den stunden jag och Morgan, även om vi då bara var vänner, lekte i snön, kastade snöbollar på varandra, skrattade, stötte till grangrenar så snön bara forsade ner på den andre. Han var ljuset i mitt mörker den tiden.
Jag saknar känslan av hur snön gnisslar under fötterna, galopp i snön, den bitande kylan som ger en härlig känsla.
Det känns som allt fattas. Mitt liv inte riktigt är utfyllt.
Jag kan ställa mig frågor: Kommer jag någonsin göra det? Och det? Och det?
Om svaret är ja, när i så fall?
Fick skriva det här inlägget snabbt, bara för att få ut det jag hade igår. Internet fungerade inte och jag blev bara knäpp.
Nu måste jag springa ut o köra till jobbet.
Rannsakning av sig själv
Ibland behöver man rannsaka sig själv.
Och jag gick igenom bloggen med ett leende blandat med tårar samt äckelkänslor.
Jag känner mig så otroligt äcklad av hur naiv jag kunde vara. Alla de där känslorna... Var de ens äkta? Så känns det inte idag. Då var de nog inte det heller, jag tror att jag målat upp ganska mycket och intalat mig att det var äkta medan det troligen egentligen bara var en flykt från ensamheten och min äventyrslust (flytta långt hemifrån, prova på livet på andra sidan av Sverige).
Nu är de borta. Inte ens ett minne kvar. Inte en enda positiv känsla kvar. Enbart äckel. Enbart ångestladdat. Enbart ångerkänskor.
Jag ångrar mycket av den tiden. Men en sak ångrar jag inte. Och det är att jag flyttade hit. Att jag gick på den där släktträffen. Där jag mötte en alldeles underbar ung man med förföriska ögon. Jag fastnade för honom från början egentligen, det var något med honom. Hans otroligt snälla utstrålning och lite nyfikna blickar som landade på mig och mötte mina blickar.
Något hände. Men ändå hände ingenting.
Förnekelse?
Tillfället passade inte just då.
Sen skedde något.
Ett enda misstag som inte ens var ett misstag.
"Nej vi ska bara vara vänner. Jag vill inte ha något förhållande. Jag orkar inte just nu."
Men det var försent. Känslorna bubblade upp från ytan, snart var de ett faktum.
Osäkerheten från mig sa nej. Det går inte nu. Men så småningom insåg jag att det skulle bli svårt att fly från känslorna. De äkta känslorna.
Äkta kärlek.
Idag, många månader senare är jag tacksam att jag har honom. Han är min kärlek, jag vill dela mitt liv med honom. Han är min stöttepelare i svåra tider.
Jag tog förresten mitt körkort den 5 okt, det är alltså en månad sedan, tiden går fort. Men det är så otroligt skönt med körkort, jag kör en Peugeot 406 Sport till vardags. Drömmen är att äga en tidig Bubbla! Men den dagen, den sorgen...
Sen har jag hunnit diagnosticeras för borderline... Eller "på gränsen" som psykologen säger men jag ger likförbannat fan i vad han säger, jag kan inte vara "på gränsen" för då vore jag friskare än vad jag är. "På gränsen till borderline" kan även tolkas som att jag är frisk. Jag har inte ADHD eller bipolär sjukdom, det är säkert säger han. Men jag är inte frisk. Antingen är jag borderline eller så är jag inte det. Och jag tror att jag är det. Det skulle åtminstone förklara mitt turbulenta liv där bara vardagen är en kamp för mig att orka med.
Jag slutar snart på mitt jobb, kommer sakna det. Ska nog söka dit igen i vår, finns inga jobb att söka idag verkar det som, jag är antingen inkompetent eller så är det för jag inte behärskar svenska i tal.
Det ska både bli skönt och frustrerande att inte ha jobb, det är nämligen lite så att jag ofta känner att jag vill ha ett jobb men ändå inte just för det varierar väldigt mycket hur jag mår och hur mycket jag vill/orkar jobba. Men det funkar ändå att jobba heltid och vara hemma när det är som värst.
Förhoppningsvis löser jag så att jag kan uppfylla mina drömmar och starta eget så jag får mer frihet i mitt liv och anpassa mitt arbete efter mitt mående, det vore helt perfekt.
Nu måste jag göra mig iordning så jag inte kommer försent till jobbet.
Det var skönt att skriva av mig lite. Jag är glad att jag är där jag är idag.
Må gott.
Och jag gick igenom bloggen med ett leende blandat med tårar samt äckelkänslor.
Jag känner mig så otroligt äcklad av hur naiv jag kunde vara. Alla de där känslorna... Var de ens äkta? Så känns det inte idag. Då var de nog inte det heller, jag tror att jag målat upp ganska mycket och intalat mig att det var äkta medan det troligen egentligen bara var en flykt från ensamheten och min äventyrslust (flytta långt hemifrån, prova på livet på andra sidan av Sverige).
Nu är de borta. Inte ens ett minne kvar. Inte en enda positiv känsla kvar. Enbart äckel. Enbart ångestladdat. Enbart ångerkänskor.
Jag ångrar mycket av den tiden. Men en sak ångrar jag inte. Och det är att jag flyttade hit. Att jag gick på den där släktträffen. Där jag mötte en alldeles underbar ung man med förföriska ögon. Jag fastnade för honom från början egentligen, det var något med honom. Hans otroligt snälla utstrålning och lite nyfikna blickar som landade på mig och mötte mina blickar.
Något hände. Men ändå hände ingenting.
Förnekelse?
Tillfället passade inte just då.
Sedan den dagen har vi pratat konstant med varandra varje dag, utom ett minns jag. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, jag vände mig till honom när jag mådde dåligt, han fanns där hela tiden. Hjälpte mig med det mesta, lagning av mopeden som inte ville fungera ett tag, stallsysslor när jag inte orkade göra dem själv, fixering av julgranslamporna m.m.
Sen skedde något.
Ett enda misstag som inte ens var ett misstag.
"Nej vi ska bara vara vänner. Jag vill inte ha något förhållande. Jag orkar inte just nu."
Men det var försent. Känslorna bubblade upp från ytan, snart var de ett faktum.
Osäkerheten från mig sa nej. Det går inte nu. Men så småningom insåg jag att det skulle bli svårt att fly från känslorna. De äkta känslorna.
Äkta kärlek.
Idag, många månader senare är jag tacksam att jag har honom. Han är min kärlek, jag vill dela mitt liv med honom. Han är min stöttepelare i svåra tider.
Jag tog förresten mitt körkort den 5 okt, det är alltså en månad sedan, tiden går fort. Men det är så otroligt skönt med körkort, jag kör en Peugeot 406 Sport till vardags. Drömmen är att äga en tidig Bubbla! Men den dagen, den sorgen...
Sen har jag hunnit diagnosticeras för borderline... Eller "på gränsen" som psykologen säger men jag ger likförbannat fan i vad han säger, jag kan inte vara "på gränsen" för då vore jag friskare än vad jag är. "På gränsen till borderline" kan även tolkas som att jag är frisk. Jag har inte ADHD eller bipolär sjukdom, det är säkert säger han. Men jag är inte frisk. Antingen är jag borderline eller så är jag inte det. Och jag tror att jag är det. Det skulle åtminstone förklara mitt turbulenta liv där bara vardagen är en kamp för mig att orka med.
Jag slutar snart på mitt jobb, kommer sakna det. Ska nog söka dit igen i vår, finns inga jobb att söka idag verkar det som, jag är antingen inkompetent eller så är det för jag inte behärskar svenska i tal.
Det ska både bli skönt och frustrerande att inte ha jobb, det är nämligen lite så att jag ofta känner att jag vill ha ett jobb men ändå inte just för det varierar väldigt mycket hur jag mår och hur mycket jag vill/orkar jobba. Men det funkar ändå att jobba heltid och vara hemma när det är som värst.
Förhoppningsvis löser jag så att jag kan uppfylla mina drömmar och starta eget så jag får mer frihet i mitt liv och anpassa mitt arbete efter mitt mående, det vore helt perfekt.
Nu måste jag göra mig iordning så jag inte kommer försent till jobbet.
Det var skönt att skriva av mig lite. Jag är glad att jag är där jag är idag.
Må gott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)