Tiden skenar iväg. Jag undrar var de 3 månaderna tog vägen. Jag blir lite rädd faktiskt.
Minns att jag stod och njöt av en kram jag fick av min älskade, bakom honom hängde vägguren och jag stirrade på den. Sekundvisaren rörde sig oroväckande fort och jag fick en liten ångestkänning och blundade då och tryckte mig hårdare mot honom. Förnekelse, tiden går inte så fort alls. Sekundvisaren brukar inte alls gå så där fort.
För ett ögonblick kändes det som om livet höll på att passera revy.
Men det gör det egentligen inte, inte utan att lämna ett spår eller utan värde. Jag försöker verkligen värdesätta allt som sker i mitt liv, allt som är bra blir till underbara minnen, det som varit dåligt blir lärdomar man har nytta av senare i livet. Vissa misstag gör man kanske om ett par ggr innan det blir en lärdom. Det svåra är att inte ta åt sig alltför mycket eller sätta för höga krav på sig själv. Vissa saker tar man det helt enkelt hårt och man blir då bara ledsen och känner sig misslyckad. Fast det är man inte egentligen (förhoppningsvis) trots känslan finns där och river i en.
Min älskade bebis (häst) har gjort mig fattigare än en kyrkråtta. Men det har gett mig nya kunskaper och nya prövningar. De nya prövningarna ligger och bara väntar runt hörnet, jag hoppas snart få utmana dem och se vad det blir av dem. Tandläkarbesöket var otroligt intressant och lärorikt. Det kom fram nya rön och jag blev ganska entusiastisk.
Tänk vad det finns att lära sig!
Insåg då att det finns så himla mycket jag vill göra med mitt liv. Men allt känns så långt borta. Som om ett liv inte räckte, det behövs två livslängder om man ska hinna med allt. Men chansar man rätt så friskt kanske man mot alla odds ändå hinner. Eller så har man kommit långt åtminstone. Någonstans kommer man. Försöker man inte så förlorar man allt på grund av det.
För att vinna måste man våga! Blir inget vunnet så har man blivit lärdomar rikare.
Till slut kanske man hamnar i gungstolen som en gammal och vis kärring som varit med om det mesta i livet. Och kan lära vidare hur man ska leva livet.
Jag tror att hon skulle dö som en lycklig och fulländad människa då.
Jag vill vara hon.
Jag lever i en dröm
Satt igår och läste äldre inlägg. Började fundera på ifall jag ska redigera dem eller radera dem. Inget av dem känns helt rätt eftersom skrivandet har varit en stöttepelare för mig. Att ta bort vissa bitar av dem gör att jag glömmer hur det var. Och händer det igen så har jag inte något att gå tillbaka till o försöka rannsaka det.
Istället väljer jag att skriva det jag kom fram till igår, hann aldrig skriva då så jag tar det idag, en kort stund. Sitter på lunchrasten nu alltså.
Efter 2,5 månader med Morgan så börjar jag märka hur lätt det kan vara och säkerligen även så som det borde vara. Förhållanden är inte lätta men det jag och Morgan har är så otroligt lätt. Sakta insåg jag att jag inte var med J för kärlekens skull utan det handlade snarare om undvikande av ensamhet. Ville vara älskad, omtyckt och bekräftad.
Jag hade ju inte varit ensam sen jag var 13 ungefär, alltid haft något projekt på gång och det kändes så fel att läsa gamla inlägg där jag beskrev saker och känslor som idag känns väldigt fel. Det är en milsvid skillnad mot vad jag känner idag. Det kändes som om jag hela tiden lyckats lura mig själv, att allt inte riktigt kom från hjärtat. Om man läser mellan raderna så ser man att jag är rädd för kärleken och tror inte att jag är värd någon. Att jag inte kommer få kärlek igen. Att jag gav mycket av mig är sant men det var inte från hjärtat, det var från huvudet på grund av mitt tyngre förflutna som format mig till den jag är.
Det jag känner idag är helt främmande, vardagen är inte ens en vardag och jag tappar så otroligt lätt bort mig i den här verkligheten. Idag söker jag inte längre bekräftelser på samma sätt, kunde försöka få det från andra men idag räcker det med att bli bekräftad av en enda person och det är min Morgan. Jag känner mig alltmer trygg och förtroendet växer. Vi går bara framåt och det känns som det är ett rätt håll för mig. Allt känns bara overkligt, en enda dröm.
Är det en dröm så vill jag aldrig mer vakna, är drömmen då en himmel för jag aldrig mer vill vakna så är jag död. Jag vill bara få vara kvar i den här tillvaron. Och gärna det i en evighet. Död eller levande har ingen betydelse så länge jag får vara kvar i den här overkliga verkligheten. Det är allt jag vill just nu.
Det går åt rätt håll för mig. Glädje och kärlek dominerar min vardag idag.
Istället väljer jag att skriva det jag kom fram till igår, hann aldrig skriva då så jag tar det idag, en kort stund. Sitter på lunchrasten nu alltså.
Efter 2,5 månader med Morgan så börjar jag märka hur lätt det kan vara och säkerligen även så som det borde vara. Förhållanden är inte lätta men det jag och Morgan har är så otroligt lätt. Sakta insåg jag att jag inte var med J för kärlekens skull utan det handlade snarare om undvikande av ensamhet. Ville vara älskad, omtyckt och bekräftad.
Jag hade ju inte varit ensam sen jag var 13 ungefär, alltid haft något projekt på gång och det kändes så fel att läsa gamla inlägg där jag beskrev saker och känslor som idag känns väldigt fel. Det är en milsvid skillnad mot vad jag känner idag. Det kändes som om jag hela tiden lyckats lura mig själv, att allt inte riktigt kom från hjärtat. Om man läser mellan raderna så ser man att jag är rädd för kärleken och tror inte att jag är värd någon. Att jag inte kommer få kärlek igen. Att jag gav mycket av mig är sant men det var inte från hjärtat, det var från huvudet på grund av mitt tyngre förflutna som format mig till den jag är.
Det jag känner idag är helt främmande, vardagen är inte ens en vardag och jag tappar så otroligt lätt bort mig i den här verkligheten. Idag söker jag inte längre bekräftelser på samma sätt, kunde försöka få det från andra men idag räcker det med att bli bekräftad av en enda person och det är min Morgan. Jag känner mig alltmer trygg och förtroendet växer. Vi går bara framåt och det känns som det är ett rätt håll för mig. Allt känns bara overkligt, en enda dröm.
Är det en dröm så vill jag aldrig mer vakna, är drömmen då en himmel för jag aldrig mer vill vakna så är jag död. Jag vill bara få vara kvar i den här tillvaron. Och gärna det i en evighet. Död eller levande har ingen betydelse så länge jag får vara kvar i den här overkliga verkligheten. Det är allt jag vill just nu.
Det går åt rätt håll för mig. Glädje och kärlek dominerar min vardag idag.
Jag är en ängel.
Eller det är mitt nya smeknamn jag fick av min älskade.
Jag älskar att bli kallad för olika saker av honom, han säger det med kärlek. Det känns verkligen som det träffar. Sakta men säkert vågar jag tro och lita mer på honom, det går sakta framåt. Jag känner mig så rädd ibland, att bli beroende av honom, att jag aldrig ska klara mig utan honom. Man brukar säga att allting har sitt slut, det stämmer. Det enda som inte tar slut är universum. Allt i livet kan hända.
Enligt min kontakt på psyket är jag depressiv. För jag uppskattar saker och ting mer än normala människor skulle gjort. Jag läser en bok som ger mig dödsångest stundtals. Den hjälper mig att uppskatta nya saker. Inse hur mycket ett liv egentligen betyder. Men det spelar ändå ingen roll till slut för när man inte mår bra så är det ett annat resonemang som pågår i huvudet på en.
Tänk om man kunde bromsa tiden och bara låta allt ske i slowmotion eller stanna tiden helt. Allt runtomkring en stannar och man kan se sig om vad som sker runt en utan att störa ögonblicket. Kanske är det ögonblicket man står ute i trädgården framför den man älskar och trycka "Pause" när man närmar sig för att kyssa honom och innan kyssen passar man på att känna doften av alla blommor och nyklippt gräs, se körsbärsträdens rosa blommor och grönska runtomkring, träden svajar av vinden, molnen flyter ihop och skingras. För att sedan trycka "Play" och sen drunknar man i hans famn och sedan med slutna ögon möta läpparna man längtat efter. Känna hjärtat banka. Händer som smeker. Sen ser man in i de underbara blågröna ögon och ett leende som gör en knäsvag.
Jag vill inte leva. Jag vill inte dö.
Dagarna som går är fyllda med skratt och ibland kommer tårar och man vet inte vart man ska ta sig.
Ibland är det jobbigt att vara i en famn och känna rädsla blandat med kärlek. Tårarna pressar bakom ögonlocken och jag vill aldrig någonsin komma därifrån.
Den människan har kommit att betyda allt för mig. Utan honom vore jag ingenting. Jag kanske inte ens hade orkat vara kvar. Jag är evigt honom tacksam. Jag försöker tänka framåt och inte bakåt. Men jag blir så arg på allt jag har i bagaget, varför har allt det hänt just mig? När folk säger så himla fina saker om mig men så har jag skiten i bagaget. Varför mig? Vad har jag gjort för att förtjäna det?
Jag förstår inte varför han vill ha mig. Jag försöker men jag hittar inte några orsaker. Men det börjar sakta vända, jag ser det på honom, jag börjar tack vare de i min omgivning förstå att jag inte är så hopplös och värdelös. Hopplös med måtta kommer jag alltid vara men det är den jag är. Men värdelös? Det känns tveksamt idag. Jag har kommit ett steg framåt.
Jag tänker idag njuta av allt jag kan få och ge det jag har att ge.
Jag tänker fortsätta uppskatta saker och ting jag inte gjort tidigare. Även om det gör mig till en depressiv person.
En vacker dag... Den längtar jag efter. Vad den dagen innebär vet jag inte idag. Men den dagen gör mig till en frigjord människa och det är vad jag behöver bli.
Jag älskar att bli kallad för olika saker av honom, han säger det med kärlek. Det känns verkligen som det träffar. Sakta men säkert vågar jag tro och lita mer på honom, det går sakta framåt. Jag känner mig så rädd ibland, att bli beroende av honom, att jag aldrig ska klara mig utan honom. Man brukar säga att allting har sitt slut, det stämmer. Det enda som inte tar slut är universum. Allt i livet kan hända.
Enligt min kontakt på psyket är jag depressiv. För jag uppskattar saker och ting mer än normala människor skulle gjort. Jag läser en bok som ger mig dödsångest stundtals. Den hjälper mig att uppskatta nya saker. Inse hur mycket ett liv egentligen betyder. Men det spelar ändå ingen roll till slut för när man inte mår bra så är det ett annat resonemang som pågår i huvudet på en.
Tänk om man kunde bromsa tiden och bara låta allt ske i slowmotion eller stanna tiden helt. Allt runtomkring en stannar och man kan se sig om vad som sker runt en utan att störa ögonblicket. Kanske är det ögonblicket man står ute i trädgården framför den man älskar och trycka "Pause" när man närmar sig för att kyssa honom och innan kyssen passar man på att känna doften av alla blommor och nyklippt gräs, se körsbärsträdens rosa blommor och grönska runtomkring, träden svajar av vinden, molnen flyter ihop och skingras. För att sedan trycka "Play" och sen drunknar man i hans famn och sedan med slutna ögon möta läpparna man längtat efter. Känna hjärtat banka. Händer som smeker. Sen ser man in i de underbara blågröna ögon och ett leende som gör en knäsvag.
Jag vill inte leva. Jag vill inte dö.
Dagarna som går är fyllda med skratt och ibland kommer tårar och man vet inte vart man ska ta sig.
Ibland är det jobbigt att vara i en famn och känna rädsla blandat med kärlek. Tårarna pressar bakom ögonlocken och jag vill aldrig någonsin komma därifrån.
Den människan har kommit att betyda allt för mig. Utan honom vore jag ingenting. Jag kanske inte ens hade orkat vara kvar. Jag är evigt honom tacksam. Jag försöker tänka framåt och inte bakåt. Men jag blir så arg på allt jag har i bagaget, varför har allt det hänt just mig? När folk säger så himla fina saker om mig men så har jag skiten i bagaget. Varför mig? Vad har jag gjort för att förtjäna det?
Jag förstår inte varför han vill ha mig. Jag försöker men jag hittar inte några orsaker. Men det börjar sakta vända, jag ser det på honom, jag börjar tack vare de i min omgivning förstå att jag inte är så hopplös och värdelös. Hopplös med måtta kommer jag alltid vara men det är den jag är. Men värdelös? Det känns tveksamt idag. Jag har kommit ett steg framåt.
Jag tänker idag njuta av allt jag kan få och ge det jag har att ge.
Jag tänker fortsätta uppskatta saker och ting jag inte gjort tidigare. Även om det gör mig till en depressiv person.
En vacker dag... Den längtar jag efter. Vad den dagen innebär vet jag inte idag. Men den dagen gör mig till en frigjord människa och det är vad jag behöver bli.
Ett tag har gått
Det är över en månad sedan jag uppdaterade sist. Jag har haft fullt upp med en massa saker, jag har börjat jobba och trivs något enormt bra, kollegorna är schysta och jag känner mig som ett i gänget, vilket jag nog aldrig gjort tidigare.
Min vardag har varit fyllt med många känslor, förtvivlan, ilska, glädje, sorg, saknad och kärlek. Det är en ganska omtumlande vardag men det är något jag trivs med. Jag hanterar det mesta genom att springa en sväng och det känns ofta bättre efteråt. Jag kan fortfarande inte riktigt hantera vissa saker men jag har idag stöd och det känns som jag vågar lita på det stödet jag får. Jag går fortfarande till psykmottagningen o pratar med en sjuksköterska som jag trivs med. Dock börjar tillfällena bli lite glesare men kvar står jag i kön till en utredning. Vi får se om jag har någon diagnos som förklarar varför jag mår som jag gör ibland, det vore skönt att få veta. Även om en diagnos inte egentligen är något roligt man vill få...
Jag hinner inte skriva mer just nu, hade egentligen tänkt skriva så mycket mer men när man inte har en fjärrkontroll och livet är en film så kan man tyvärr inte pausa och fånga ögonblicket där passionen för något precis dykt upp. Jag känner för att skriva ur mig så mycket. Men det får jag göra senare, jag får ta mig en halvtimme ikväll. Om jag fortfarande känner för det då förstås.
Nu ska jag åter till mitt arbete.
Hoppas ni alla har det bra därute.
Min vardag har varit fyllt med många känslor, förtvivlan, ilska, glädje, sorg, saknad och kärlek. Det är en ganska omtumlande vardag men det är något jag trivs med. Jag hanterar det mesta genom att springa en sväng och det känns ofta bättre efteråt. Jag kan fortfarande inte riktigt hantera vissa saker men jag har idag stöd och det känns som jag vågar lita på det stödet jag får. Jag går fortfarande till psykmottagningen o pratar med en sjuksköterska som jag trivs med. Dock börjar tillfällena bli lite glesare men kvar står jag i kön till en utredning. Vi får se om jag har någon diagnos som förklarar varför jag mår som jag gör ibland, det vore skönt att få veta. Även om en diagnos inte egentligen är något roligt man vill få...
Jag hinner inte skriva mer just nu, hade egentligen tänkt skriva så mycket mer men när man inte har en fjärrkontroll och livet är en film så kan man tyvärr inte pausa och fånga ögonblicket där passionen för något precis dykt upp. Jag känner för att skriva ur mig så mycket. Men det får jag göra senare, jag får ta mig en halvtimme ikväll. Om jag fortfarande känner för det då förstås.
Nu ska jag åter till mitt arbete.
Hoppas ni alla har det bra därute.
Livet har sina stunder
Jag har nog inte mått så här bra någonsin. Det är nu jag känner att det är något äkta, att jag verkligen är uppåt. Folk runtomkring mig bekräftar att jag lyser och ser gladare ut än någonsin.
Jag har hunnit sen senaste inlägget varit nere i Skåne och träffat lite folk och haft kul bland annat och nu i helgen var jag upp till Stockholm och träffade mamma o pappa.
Sitter en snabbis här och skriver, ska snart börja jobba. Började mitt jobb i onsdags, trivs enormt bra.
Ska till psykiatrisköterskan i eftermiddag men jag tror jag hoppar det och sitter även o funderar på medicin, om jag ska fortsätta äta antidepp eller om jag ska skippa det. Ska ev ut i påsken o vill gärna kunna dricka vilket jag inte kan om jag ska käka antidepp.
Jag är så himla glad att ha en viss person i min närhet. Älskar att vakna och det första jag ser är de blågröna ögonen som tittar kärleksfullt på mig och ett leende som får mig att smälta. Att bli omfamnad av honom tar mig till rosa molnen. Och att bli kysst får mig att bli knäsvag. Jag har nog aldrig känt så här för någon annan. Det är bara med honom jag känner så här. Sen får han mig att skratta som ingen annan, jag älskar att skratta med honom.
Här måste jag sluta. Borsta tänderna och sen jobbet!
Ha en bra dag!
Jag har hunnit sen senaste inlägget varit nere i Skåne och träffat lite folk och haft kul bland annat och nu i helgen var jag upp till Stockholm och träffade mamma o pappa.
Sitter en snabbis här och skriver, ska snart börja jobba. Började mitt jobb i onsdags, trivs enormt bra.
Ska till psykiatrisköterskan i eftermiddag men jag tror jag hoppar det och sitter även o funderar på medicin, om jag ska fortsätta äta antidepp eller om jag ska skippa det. Ska ev ut i påsken o vill gärna kunna dricka vilket jag inte kan om jag ska käka antidepp.
Jag är så himla glad att ha en viss person i min närhet. Älskar att vakna och det första jag ser är de blågröna ögonen som tittar kärleksfullt på mig och ett leende som får mig att smälta. Att bli omfamnad av honom tar mig till rosa molnen. Och att bli kysst får mig att bli knäsvag. Jag har nog aldrig känt så här för någon annan. Det är bara med honom jag känner så här. Sen får han mig att skratta som ingen annan, jag älskar att skratta med honom.
Här måste jag sluta. Borsta tänderna och sen jobbet!
Ha en bra dag!
Oj oj vad tiden går
Nu var det ett tag sedan sist jag skrev här ser jag.
Har haft tankar på att skriva men inte riktigt kommit på vad jag ska skriva.
Kanske är det för jag känner att jag äntligen fått spinn på mitt liv, fått det att gå runt och jag är ännu starkare än sist.
Känner mig väldigt sugen på att genomföra mina drömmar, helst igår.
Folk som känner mig vet att jag är väldigt impulsiv och intensiv och inte har tålamodet nog att låta tiden gå.
Jag försöker varje dag bromsa mina tankar, sitta och tänka efter ordentligt innan jag låter tankarna flyga bort till Drömmarnas land.
Jag har bara 2 veckor tills jag börjar jobba så nu försöker jag ta till mig de lediga dagarna och njuta. För jag kommer inte få ha sovmorgon på måndagarna sen! Jag sitter hemma och dagdrömmer framför datorn, letar upp sidor med aktiviteter eller fakta för att jag ska kunna genomföra mina drömmar. Jag tänker på hur jag vill inreda lägenheten.
Men frågan är ju om jag ska slå på stort det här med lägenheten, jag vet inte hur länge jag ska bo i den. Vore dumt om jag slog på stort och sen visar det sig att jag inte blir kvar där länge till. Jag låter lägenheten vara som den är tror jag.
Under min lediga tid sen det senaste inlägget har jag äntligen fått syn på mitt drömstall. Inredningen är precis det jag vill ha. Jag känner att jag vågar förlora mig själv där och bara drömma. Jag pratade med hon som har gården över en fika. Jag fick reda på hur det byggdes, hur mycket det kostade. Det var lite billigare än jag trott så nu känner jag mig ännu mer sugen på gård.
På grund av min otålighet så vill jag allt ska hända igår. Men jag vet jag måste låta tiden att gå. Det positiva med tiden är att den aldrig stannar så jag inte behöver vänta ännu längre på att uppfylla mina drömmar.
Jag har så många drömmar och visioner att det känns overkligt att det KAN bli verklighet. För en månad sen trodde jag inte att jag skulle få ordning på mitt liv. Men se vart jag står idag.
Jag må falla hur många gånger som helst. Men en sak är säker. Jag reser mig alltid upp, på egen hand eller med hjälp av lojala människor som står bakom mig. Det var nära att jag gav upp senast men någonstans fanns det en glimt av livslust, törsten efter att få uppleva alla drömmar jag haft.
Det har varit en otroligt mörk tid, många inre stormar, fylld av så otroligt många känslor som antingen skrek eller smekte mig. Nu känns det som stormen har börjat bedarra och solens strålar tränger igenom de mörka molnen. Svart och vitt är det fortfarande. Det gör ont i mig ibland fortfarande även om jag inte visar det. Någonstans är det som gnager. Vad det är vet jag inte idag.
Men den tiden har utan tvekan gett mig något. Jag känner att jag börjat växa som människa och lärt mig att saker och ting behöver inte vara så svårt. Att livet inte behöver vara svårt. Det svåra med det hela är att hitta det enkla i livet. Det är så många saker man får kämpa med och för men som inte ger något tillbaka. Man förlorar så mycket energi på att förtvivlat kämpa och försöka och det förgäves.
Ibland får man våga släppa kontrollen över situationen lite och se vad som händer. Man kan ju inte blint kontrollera allt, saker och ting måste få ha sin gång.
Go with the flow.
Har haft tankar på att skriva men inte riktigt kommit på vad jag ska skriva.
Kanske är det för jag känner att jag äntligen fått spinn på mitt liv, fått det att gå runt och jag är ännu starkare än sist.
Känner mig väldigt sugen på att genomföra mina drömmar, helst igår.
Folk som känner mig vet att jag är väldigt impulsiv och intensiv och inte har tålamodet nog att låta tiden gå.
Jag försöker varje dag bromsa mina tankar, sitta och tänka efter ordentligt innan jag låter tankarna flyga bort till Drömmarnas land.
Jag har bara 2 veckor tills jag börjar jobba så nu försöker jag ta till mig de lediga dagarna och njuta. För jag kommer inte få ha sovmorgon på måndagarna sen! Jag sitter hemma och dagdrömmer framför datorn, letar upp sidor med aktiviteter eller fakta för att jag ska kunna genomföra mina drömmar. Jag tänker på hur jag vill inreda lägenheten.
Men frågan är ju om jag ska slå på stort det här med lägenheten, jag vet inte hur länge jag ska bo i den. Vore dumt om jag slog på stort och sen visar det sig att jag inte blir kvar där länge till. Jag låter lägenheten vara som den är tror jag.
Under min lediga tid sen det senaste inlägget har jag äntligen fått syn på mitt drömstall. Inredningen är precis det jag vill ha. Jag känner att jag vågar förlora mig själv där och bara drömma. Jag pratade med hon som har gården över en fika. Jag fick reda på hur det byggdes, hur mycket det kostade. Det var lite billigare än jag trott så nu känner jag mig ännu mer sugen på gård.
På grund av min otålighet så vill jag allt ska hända igår. Men jag vet jag måste låta tiden att gå. Det positiva med tiden är att den aldrig stannar så jag inte behöver vänta ännu längre på att uppfylla mina drömmar.
Jag har så många drömmar och visioner att det känns overkligt att det KAN bli verklighet. För en månad sen trodde jag inte att jag skulle få ordning på mitt liv. Men se vart jag står idag.
Jag må falla hur många gånger som helst. Men en sak är säker. Jag reser mig alltid upp, på egen hand eller med hjälp av lojala människor som står bakom mig. Det var nära att jag gav upp senast men någonstans fanns det en glimt av livslust, törsten efter att få uppleva alla drömmar jag haft.
Det har varit en otroligt mörk tid, många inre stormar, fylld av så otroligt många känslor som antingen skrek eller smekte mig. Nu känns det som stormen har börjat bedarra och solens strålar tränger igenom de mörka molnen. Svart och vitt är det fortfarande. Det gör ont i mig ibland fortfarande även om jag inte visar det. Någonstans är det som gnager. Vad det är vet jag inte idag.
Men den tiden har utan tvekan gett mig något. Jag känner att jag börjat växa som människa och lärt mig att saker och ting behöver inte vara så svårt. Att livet inte behöver vara svårt. Det svåra med det hela är att hitta det enkla i livet. Det är så många saker man får kämpa med och för men som inte ger något tillbaka. Man förlorar så mycket energi på att förtvivlat kämpa och försöka och det förgäves.
Ibland får man våga släppa kontrollen över situationen lite och se vad som händer. Man kan ju inte blint kontrollera allt, saker och ting måste få ha sin gång.
Go with the flow.
Chansen och hoppet är borta
Den chansen och det hoppet jag pratade om innan är borta. Det finns ingen som helst chans till att det blir som jag tidigare önskat.
Idag har förutsättningarna förändrats. Jag känner mig starkare.
Men i och med allt så är jag ändå rädd att hamna på ruta 1 igen.
Det känns som om jag pratade i nattmössan nu, det snurrar i huvudet, jag vill det ena men också det andra. Jag vet inte vad som är rätt. Men jag vet vad jag behöver. Jag kommer göra det jag behöver göra. Men hur jag ska få allt att funka vet jag inte själv. Det kan bli en väntan. Eller så riskerar jag för mycket. Jag tror mer på väntan. För det är en långsiktig lösning som i längden fungerar. Så att jag inte behöver hamna i skiten igen.
Livet har inga garantier, det är det enda som är säkert. Man vet aldrig vad som händer under morgondagen. Om en vecka, en månad och ett år. Man kan sitta och smida planer och hoppas på att det ska ske men det kan förstöras på en kvart.
Mitt liv vände på sisådär en vecka. Plötsligt stod jag där med förlorade drömmar, förtvivlan och frustration. Känslan av misslyckande. Att jag bara misslyckats.
Men sen vände det igen på en kvart och jag står inför nya möjligheter, nya drömmar. Inser att saker och ting kunde varit så mycket lättare och bättre.
Men här måste jag bromsa mig själv, säga till mig själv att ta det lugnt. Jag är bara 20 år. Det finns hur många människor som helst på Jorden. Jag har hela mitt liv kvar på att göra något. Resa, se världen med nya ögon, träffa nya människor och trivas med mig själv.
Det svåraste med att finna sig själv är att jag tenderar ta till mig de yttre faktorerna som gör mig glad istället för att ta tag i och få bukt med mig själv, mitt inre Jag. När jag är ensam så försvinner de bekymmer och känslorna och jag förtränger allt som hänt så att jag glömt hur det känns. Jag lyfts uppåt och känner mig fri och glad. Lite sisådär galen också. Men när jag ingår i en relation igen utan att ens försökt få bukt med mig själv i tron att jag mår bättre som singel så hamnar jag ju tillbaka på ruta 1. Jag är rädd, vet inte hur jag ska fixa detta.
Jag kanske passar som singel helt enkelt? Tänk vad livet vore lättare om man var ensam. Men ack man går ju miste om saker som man endast kan uppleva i en ärlig relation.
Inget av dem väger tyngre än det andra. Vad vill jag? Är det vad jag vill som jag behöver? Eller tvingas jag göra det jag behöver och bortse vad jag vill?
Jag är bara så jävla duktig på att förneka saker och föreställa mig saker och ting så de verkar som jag själv vill, så det passar mig bra. När det gäller verkligheten så fungerar det ju inte, när det går upp för mig att det jag trott inte stämmer så blir jag förkrossad, känner mig lurad och sviken när jag egentligen ljugit för mig själv.
Det är ett svårt dilemma.
Hur ska jag göra?
Idag har förutsättningarna förändrats. Jag känner mig starkare.
Men i och med allt så är jag ändå rädd att hamna på ruta 1 igen.
Det känns som om jag pratade i nattmössan nu, det snurrar i huvudet, jag vill det ena men också det andra. Jag vet inte vad som är rätt. Men jag vet vad jag behöver. Jag kommer göra det jag behöver göra. Men hur jag ska få allt att funka vet jag inte själv. Det kan bli en väntan. Eller så riskerar jag för mycket. Jag tror mer på väntan. För det är en långsiktig lösning som i längden fungerar. Så att jag inte behöver hamna i skiten igen.
Livet har inga garantier, det är det enda som är säkert. Man vet aldrig vad som händer under morgondagen. Om en vecka, en månad och ett år. Man kan sitta och smida planer och hoppas på att det ska ske men det kan förstöras på en kvart.
Mitt liv vände på sisådär en vecka. Plötsligt stod jag där med förlorade drömmar, förtvivlan och frustration. Känslan av misslyckande. Att jag bara misslyckats.
Men sen vände det igen på en kvart och jag står inför nya möjligheter, nya drömmar. Inser att saker och ting kunde varit så mycket lättare och bättre.
Men här måste jag bromsa mig själv, säga till mig själv att ta det lugnt. Jag är bara 20 år. Det finns hur många människor som helst på Jorden. Jag har hela mitt liv kvar på att göra något. Resa, se världen med nya ögon, träffa nya människor och trivas med mig själv.
Det svåraste med att finna sig själv är att jag tenderar ta till mig de yttre faktorerna som gör mig glad istället för att ta tag i och få bukt med mig själv, mitt inre Jag. När jag är ensam så försvinner de bekymmer och känslorna och jag förtränger allt som hänt så att jag glömt hur det känns. Jag lyfts uppåt och känner mig fri och glad. Lite sisådär galen också. Men när jag ingår i en relation igen utan att ens försökt få bukt med mig själv i tron att jag mår bättre som singel så hamnar jag ju tillbaka på ruta 1. Jag är rädd, vet inte hur jag ska fixa detta.
Jag kanske passar som singel helt enkelt? Tänk vad livet vore lättare om man var ensam. Men ack man går ju miste om saker som man endast kan uppleva i en ärlig relation.
Inget av dem väger tyngre än det andra. Vad vill jag? Är det vad jag vill som jag behöver? Eller tvingas jag göra det jag behöver och bortse vad jag vill?
Jag är bara så jävla duktig på att förneka saker och föreställa mig saker och ting så de verkar som jag själv vill, så det passar mig bra. När det gäller verkligheten så fungerar det ju inte, när det går upp för mig att det jag trott inte stämmer så blir jag förkrossad, känner mig lurad och sviken när jag egentligen ljugit för mig själv.
Det är ett svårt dilemma.
Hur ska jag göra?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)