Jag slits hit och dit med mina tankar. De tar mig dit jag inte vill innerst inne. För visst har jag liten kämpaglöd. Men jag är så förbannat trött på livet.
Jag sitter i Morgans lastbil ute på en ö utanför Lysekil och är helt uppgiven, har inte längre hopp om mig själv. Morgan försöker trösta mig men jag känner att jag inte kan berätta detta för honom mellan 4 ögon. Jag måste skriva av mig. Jag vill inte göra honom ledsen heller, han behöver sova och ska inte ödsla sin tid på mig även om jag vet att han skulle vilja.
Jag förstår inte varför jag hoppas, varför jag försöker ha ett hopp om mig själv.
Jag har ju min framtid ganska så utstakat, jag vet vad jag vill göra och vad som kan göra mig lycklig. Förutom den mannen då, Morgan.
Jag vill bli equiterapeut och egenföretagare, ha en egen gård, gifta mig en vacker dag, bära på ett litet knyte i 9 månader och genomgå en smärtsam förlossning för att ta en ny människa till livet, slita håret av mig för ungjäveln är trotsig, hjälpa barnet genom tonåren så det blir en vuxen människa som står på egna ben. Jag vill syssla med hästar i hela mitt liv. In till det sista ska jag ha nära till hästar och djur. Jag vill hoppa fallskärm och se världen uppifrån, jag vill resa och se djungeln från en elefantrygg, vandra genom redwoodskogen, galoppera på tundror, dyka och simma bland alla fiskar och det underbara korallandskapet, jag vill se känguruer hoppa runt, jag vill se koalor i sina träd.
Men... Livet är så fruktansvärt lätt att ta slut på. Jag tänker igenom så många sätt att dö på som möjligt. Jag må slitas från mina underbara drömmar men jag förlorar enbart mina visioner. Det är inte ens säkert jag överlever mitt egna liv. Skulle jag förlora något så är det min älskade Morgan. Och alla som älskar mig tillbaka. Men längre än så skulle jag inte förlora.
Människan är dessutom en fascinerande varelse, någonstans läker tiden alla sår så länge det inte handlar om skuldkänslor. De må sakna mig, det må vara tomt. Men snart finns det något som fyller tomrummet till en liten del. Med tiden accepterar man att personen som är borta inte längre existerar.
Se bara på alla söner och döttrar som förlorat sina föräldrar. De lyckas komma vidare och leva sina liv. Se på alla mödrar och fädrar, de som förlorat sitt barn, de lyckas leva sina egna liv.
Någonstans i människan gör att man lever vidare och lever sitt liv trots det fattas något.
Jag tänker tusen tankar jag inte borde göra. Det finns sjuttioelva sätt att avsluta livet på. Jag tänker igenom vilket sätt som är bäst. Vilket sätt som är mest smärtsamt och minst smärtsamt. Vilka sätt som säger att kistan kan vara öppen eller sluten, det beror ju förstås på hur liket ser ut.
Jag är ändå igång så jag kan dra fram ett par exemplar.
Ett är genom olycka. Det är nog det bästa för det är överraskande och inte går att hindra, man hinner inte ångra sig. Hinner inte ge en dödsångest.
Det andra är att ta överdos av något. Men risken för dödsångest är ju rätt stor, större chans att överleva om det hinns stoppa. Det är ju inte vad man vill om man vill avsluta livet. Kistan kan vara öppen för det syns förmodligen inget.
Det tredje är att helt enkelt hoppa framför tåget. Men då får man förmodligen bli ihopskrapad på rälsen. Och i kistan lägger man en hög köttfärs, lite kroppsdelar. Inget som inbjuder en öppen kista.
Jag kan även fundera på mitt underbart vackra bröllop. Jag ser Morgan i en fin kostym, jag har den traditionella vita klänningen, fullt sprudlande glad och äckligt lycklig. Precis som Morgan kallar mig, jag är hans ängel. I den utstyrseln ser jag säkert ut som en vacker ängel.
Vi gifter oss inför nära o kära, inget stort. Ute någonstans där det är fint. Från bröllopet till festen åker vi häst och vagn, naturligtvis kör jag hästarna själv.
På festen bjuds det på enkel mat, tacobuffé och massor av gott att dricka. Och en massa dans.
Vår låt ska naturligtvis spelas också. Jag dansar med en ängel av Torleif.
Och så hamnar vi på min begravning. Jag vill inte ha något stort. Jag vill kremeras. Jag vill bli utspridd på ett minnesplats. Det får gärna vara ute i naturen där det gett mig ro. Gärna i närheten av en hästhage bara för jag ska få vara nära hästarna varje dag.
På begravningen ska en röd kista vara framme (inte för att det har någon betydelse för jag vill kremeras). För rött symboliserar kärlek, blodsband för mig. Vilket passar alldeles utmärkt för jag vill inte ha mer än vänner och familj på min begravning. Alla som älskar mig är välkomna.
Jag vill ha röda rosor på min kista. Inga tårar, inga farväl. För vi alla möts igen någon gång. Jag vill höra folk berätta om mina upptåg, hur knäpp jag var och vad de älskade med mig. Låten som ska spelas är Jag dansar med en ängel av Torleif.
Jag tänker, alla som säger att jag är deras ängel, jag kommer alltid vara det så länge de vill. Försvinner jag är jag en ängel. Finns jag kvar så är jag en ängel.
Nu är jag trött. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Tårar bara forsar.
Morgan ligger bredvid mig och sover tungt. Jag önskar jag hade hans styrka, hans glädje och optimism. För att inte tala om hans kämpeglöd.
Jag ska vara tacksam att jag har honom jämte mig, för jag får lite av det av honom.
Nu ska jag lägga mig i hans famn och försöka glömma världens existens. Jag vet jag kommer vakna upp imorgon iallafall.
Long time ago
Mitt liv har börjat stabiliseras men ändå inte. Det kommer förmodligen aldrig någonsin att vara stabilt heller. Just för jag är jag.
Det innebär stunder jag planerar att avsluta allt för att kunna lämna livet utan att känna att jag får dåligt samvete. De efterlevande sörjer men går vidare. Resten är mer eller mindre praktiska saker som inte kommer sörja min bortgång.
Även stunder där jag viker mig av skratt och mår som en kung.
Jag bär på två fasader. Likt teaterns symbol - en ledsen och en glad mask. Jag känner mig kluven, fortfarande oförmögen att hantera mina känslor. Vet sällan något vad det är som pågår inuti min hjärna. Varför jag känner så, varför jag vill göra si och så. Framförallt VARFÖR FÖRESTÄLLER JAG MIG SAKER OCH TING?
Jag är ju inte direkt den som ljuger så att jag tror det är sant. Men någonstans lyckades jag under mina självdestruktiva perioder. Varför?
Tack vare att jag har några nära mig som hjälper mig. Framförallt Morgan som kämpar och håller skenet uppe. Det hjälper mig så otroligt mycket.
Nu har vi varit tillsammans i x antal månader och jag är bara mer o mer kär i honom, han är världens underbaraste. Hade jag inte träffat honom hade jag nog inte haft ork att vara kvar.
Nästa vecka ska jag till psyket igen efter nån månads uppehåll, orkade inte gå dit den tiden jag hade inbokad i början av månaden. Då ska jag få bli utredd och kanske få svar på varför jag är som jag är.
Jag är bara glad att ha Morgan vid min sida som jag älskar av hela mitt hjärta. Och känna att han faktiskt älskar mig tillbaka.
Det innebär stunder jag planerar att avsluta allt för att kunna lämna livet utan att känna att jag får dåligt samvete. De efterlevande sörjer men går vidare. Resten är mer eller mindre praktiska saker som inte kommer sörja min bortgång.
Även stunder där jag viker mig av skratt och mår som en kung.
Jag bär på två fasader. Likt teaterns symbol - en ledsen och en glad mask. Jag känner mig kluven, fortfarande oförmögen att hantera mina känslor. Vet sällan något vad det är som pågår inuti min hjärna. Varför jag känner så, varför jag vill göra si och så. Framförallt VARFÖR FÖRESTÄLLER JAG MIG SAKER OCH TING?
Jag är ju inte direkt den som ljuger så att jag tror det är sant. Men någonstans lyckades jag under mina självdestruktiva perioder. Varför?
Tack vare att jag har några nära mig som hjälper mig. Framförallt Morgan som kämpar och håller skenet uppe. Det hjälper mig så otroligt mycket.
Nu har vi varit tillsammans i x antal månader och jag är bara mer o mer kär i honom, han är världens underbaraste. Hade jag inte träffat honom hade jag nog inte haft ork att vara kvar.
Nästa vecka ska jag till psyket igen efter nån månads uppehåll, orkade inte gå dit den tiden jag hade inbokad i början av månaden. Då ska jag få bli utredd och kanske få svar på varför jag är som jag är.
Jag är bara glad att ha Morgan vid min sida som jag älskar av hela mitt hjärta. Och känna att han faktiskt älskar mig tillbaka.
Då var det redan juni
Tiden skenar iväg. Jag undrar var de 3 månaderna tog vägen. Jag blir lite rädd faktiskt.
Minns att jag stod och njöt av en kram jag fick av min älskade, bakom honom hängde vägguren och jag stirrade på den. Sekundvisaren rörde sig oroväckande fort och jag fick en liten ångestkänning och blundade då och tryckte mig hårdare mot honom. Förnekelse, tiden går inte så fort alls. Sekundvisaren brukar inte alls gå så där fort.
För ett ögonblick kändes det som om livet höll på att passera revy.
Men det gör det egentligen inte, inte utan att lämna ett spår eller utan värde. Jag försöker verkligen värdesätta allt som sker i mitt liv, allt som är bra blir till underbara minnen, det som varit dåligt blir lärdomar man har nytta av senare i livet. Vissa misstag gör man kanske om ett par ggr innan det blir en lärdom. Det svåra är att inte ta åt sig alltför mycket eller sätta för höga krav på sig själv. Vissa saker tar man det helt enkelt hårt och man blir då bara ledsen och känner sig misslyckad. Fast det är man inte egentligen (förhoppningsvis) trots känslan finns där och river i en.
Min älskade bebis (häst) har gjort mig fattigare än en kyrkråtta. Men det har gett mig nya kunskaper och nya prövningar. De nya prövningarna ligger och bara väntar runt hörnet, jag hoppas snart få utmana dem och se vad det blir av dem. Tandläkarbesöket var otroligt intressant och lärorikt. Det kom fram nya rön och jag blev ganska entusiastisk.
Tänk vad det finns att lära sig!
Insåg då att det finns så himla mycket jag vill göra med mitt liv. Men allt känns så långt borta. Som om ett liv inte räckte, det behövs två livslängder om man ska hinna med allt. Men chansar man rätt så friskt kanske man mot alla odds ändå hinner. Eller så har man kommit långt åtminstone. Någonstans kommer man. Försöker man inte så förlorar man allt på grund av det.
För att vinna måste man våga! Blir inget vunnet så har man blivit lärdomar rikare.
Till slut kanske man hamnar i gungstolen som en gammal och vis kärring som varit med om det mesta i livet. Och kan lära vidare hur man ska leva livet.
Jag tror att hon skulle dö som en lycklig och fulländad människa då.
Jag vill vara hon.
Minns att jag stod och njöt av en kram jag fick av min älskade, bakom honom hängde vägguren och jag stirrade på den. Sekundvisaren rörde sig oroväckande fort och jag fick en liten ångestkänning och blundade då och tryckte mig hårdare mot honom. Förnekelse, tiden går inte så fort alls. Sekundvisaren brukar inte alls gå så där fort.
För ett ögonblick kändes det som om livet höll på att passera revy.
Men det gör det egentligen inte, inte utan att lämna ett spår eller utan värde. Jag försöker verkligen värdesätta allt som sker i mitt liv, allt som är bra blir till underbara minnen, det som varit dåligt blir lärdomar man har nytta av senare i livet. Vissa misstag gör man kanske om ett par ggr innan det blir en lärdom. Det svåra är att inte ta åt sig alltför mycket eller sätta för höga krav på sig själv. Vissa saker tar man det helt enkelt hårt och man blir då bara ledsen och känner sig misslyckad. Fast det är man inte egentligen (förhoppningsvis) trots känslan finns där och river i en.
Min älskade bebis (häst) har gjort mig fattigare än en kyrkråtta. Men det har gett mig nya kunskaper och nya prövningar. De nya prövningarna ligger och bara väntar runt hörnet, jag hoppas snart få utmana dem och se vad det blir av dem. Tandläkarbesöket var otroligt intressant och lärorikt. Det kom fram nya rön och jag blev ganska entusiastisk.
Tänk vad det finns att lära sig!
Insåg då att det finns så himla mycket jag vill göra med mitt liv. Men allt känns så långt borta. Som om ett liv inte räckte, det behövs två livslängder om man ska hinna med allt. Men chansar man rätt så friskt kanske man mot alla odds ändå hinner. Eller så har man kommit långt åtminstone. Någonstans kommer man. Försöker man inte så förlorar man allt på grund av det.
För att vinna måste man våga! Blir inget vunnet så har man blivit lärdomar rikare.
Till slut kanske man hamnar i gungstolen som en gammal och vis kärring som varit med om det mesta i livet. Och kan lära vidare hur man ska leva livet.
Jag tror att hon skulle dö som en lycklig och fulländad människa då.
Jag vill vara hon.
Jag lever i en dröm
Satt igår och läste äldre inlägg. Började fundera på ifall jag ska redigera dem eller radera dem. Inget av dem känns helt rätt eftersom skrivandet har varit en stöttepelare för mig. Att ta bort vissa bitar av dem gör att jag glömmer hur det var. Och händer det igen så har jag inte något att gå tillbaka till o försöka rannsaka det.
Istället väljer jag att skriva det jag kom fram till igår, hann aldrig skriva då så jag tar det idag, en kort stund. Sitter på lunchrasten nu alltså.
Efter 2,5 månader med Morgan så börjar jag märka hur lätt det kan vara och säkerligen även så som det borde vara. Förhållanden är inte lätta men det jag och Morgan har är så otroligt lätt. Sakta insåg jag att jag inte var med J för kärlekens skull utan det handlade snarare om undvikande av ensamhet. Ville vara älskad, omtyckt och bekräftad.
Jag hade ju inte varit ensam sen jag var 13 ungefär, alltid haft något projekt på gång och det kändes så fel att läsa gamla inlägg där jag beskrev saker och känslor som idag känns väldigt fel. Det är en milsvid skillnad mot vad jag känner idag. Det kändes som om jag hela tiden lyckats lura mig själv, att allt inte riktigt kom från hjärtat. Om man läser mellan raderna så ser man att jag är rädd för kärleken och tror inte att jag är värd någon. Att jag inte kommer få kärlek igen. Att jag gav mycket av mig är sant men det var inte från hjärtat, det var från huvudet på grund av mitt tyngre förflutna som format mig till den jag är.
Det jag känner idag är helt främmande, vardagen är inte ens en vardag och jag tappar så otroligt lätt bort mig i den här verkligheten. Idag söker jag inte längre bekräftelser på samma sätt, kunde försöka få det från andra men idag räcker det med att bli bekräftad av en enda person och det är min Morgan. Jag känner mig alltmer trygg och förtroendet växer. Vi går bara framåt och det känns som det är ett rätt håll för mig. Allt känns bara overkligt, en enda dröm.
Är det en dröm så vill jag aldrig mer vakna, är drömmen då en himmel för jag aldrig mer vill vakna så är jag död. Jag vill bara få vara kvar i den här tillvaron. Och gärna det i en evighet. Död eller levande har ingen betydelse så länge jag får vara kvar i den här overkliga verkligheten. Det är allt jag vill just nu.
Det går åt rätt håll för mig. Glädje och kärlek dominerar min vardag idag.
Istället väljer jag att skriva det jag kom fram till igår, hann aldrig skriva då så jag tar det idag, en kort stund. Sitter på lunchrasten nu alltså.
Efter 2,5 månader med Morgan så börjar jag märka hur lätt det kan vara och säkerligen även så som det borde vara. Förhållanden är inte lätta men det jag och Morgan har är så otroligt lätt. Sakta insåg jag att jag inte var med J för kärlekens skull utan det handlade snarare om undvikande av ensamhet. Ville vara älskad, omtyckt och bekräftad.
Jag hade ju inte varit ensam sen jag var 13 ungefär, alltid haft något projekt på gång och det kändes så fel att läsa gamla inlägg där jag beskrev saker och känslor som idag känns väldigt fel. Det är en milsvid skillnad mot vad jag känner idag. Det kändes som om jag hela tiden lyckats lura mig själv, att allt inte riktigt kom från hjärtat. Om man läser mellan raderna så ser man att jag är rädd för kärleken och tror inte att jag är värd någon. Att jag inte kommer få kärlek igen. Att jag gav mycket av mig är sant men det var inte från hjärtat, det var från huvudet på grund av mitt tyngre förflutna som format mig till den jag är.
Det jag känner idag är helt främmande, vardagen är inte ens en vardag och jag tappar så otroligt lätt bort mig i den här verkligheten. Idag söker jag inte längre bekräftelser på samma sätt, kunde försöka få det från andra men idag räcker det med att bli bekräftad av en enda person och det är min Morgan. Jag känner mig alltmer trygg och förtroendet växer. Vi går bara framåt och det känns som det är ett rätt håll för mig. Allt känns bara overkligt, en enda dröm.
Är det en dröm så vill jag aldrig mer vakna, är drömmen då en himmel för jag aldrig mer vill vakna så är jag död. Jag vill bara få vara kvar i den här tillvaron. Och gärna det i en evighet. Död eller levande har ingen betydelse så länge jag får vara kvar i den här overkliga verkligheten. Det är allt jag vill just nu.
Det går åt rätt håll för mig. Glädje och kärlek dominerar min vardag idag.
Jag är en ängel.
Eller det är mitt nya smeknamn jag fick av min älskade.
Jag älskar att bli kallad för olika saker av honom, han säger det med kärlek. Det känns verkligen som det träffar. Sakta men säkert vågar jag tro och lita mer på honom, det går sakta framåt. Jag känner mig så rädd ibland, att bli beroende av honom, att jag aldrig ska klara mig utan honom. Man brukar säga att allting har sitt slut, det stämmer. Det enda som inte tar slut är universum. Allt i livet kan hända.
Enligt min kontakt på psyket är jag depressiv. För jag uppskattar saker och ting mer än normala människor skulle gjort. Jag läser en bok som ger mig dödsångest stundtals. Den hjälper mig att uppskatta nya saker. Inse hur mycket ett liv egentligen betyder. Men det spelar ändå ingen roll till slut för när man inte mår bra så är det ett annat resonemang som pågår i huvudet på en.
Tänk om man kunde bromsa tiden och bara låta allt ske i slowmotion eller stanna tiden helt. Allt runtomkring en stannar och man kan se sig om vad som sker runt en utan att störa ögonblicket. Kanske är det ögonblicket man står ute i trädgården framför den man älskar och trycka "Pause" när man närmar sig för att kyssa honom och innan kyssen passar man på att känna doften av alla blommor och nyklippt gräs, se körsbärsträdens rosa blommor och grönska runtomkring, träden svajar av vinden, molnen flyter ihop och skingras. För att sedan trycka "Play" och sen drunknar man i hans famn och sedan med slutna ögon möta läpparna man längtat efter. Känna hjärtat banka. Händer som smeker. Sen ser man in i de underbara blågröna ögon och ett leende som gör en knäsvag.
Jag vill inte leva. Jag vill inte dö.
Dagarna som går är fyllda med skratt och ibland kommer tårar och man vet inte vart man ska ta sig.
Ibland är det jobbigt att vara i en famn och känna rädsla blandat med kärlek. Tårarna pressar bakom ögonlocken och jag vill aldrig någonsin komma därifrån.
Den människan har kommit att betyda allt för mig. Utan honom vore jag ingenting. Jag kanske inte ens hade orkat vara kvar. Jag är evigt honom tacksam. Jag försöker tänka framåt och inte bakåt. Men jag blir så arg på allt jag har i bagaget, varför har allt det hänt just mig? När folk säger så himla fina saker om mig men så har jag skiten i bagaget. Varför mig? Vad har jag gjort för att förtjäna det?
Jag förstår inte varför han vill ha mig. Jag försöker men jag hittar inte några orsaker. Men det börjar sakta vända, jag ser det på honom, jag börjar tack vare de i min omgivning förstå att jag inte är så hopplös och värdelös. Hopplös med måtta kommer jag alltid vara men det är den jag är. Men värdelös? Det känns tveksamt idag. Jag har kommit ett steg framåt.
Jag tänker idag njuta av allt jag kan få och ge det jag har att ge.
Jag tänker fortsätta uppskatta saker och ting jag inte gjort tidigare. Även om det gör mig till en depressiv person.
En vacker dag... Den längtar jag efter. Vad den dagen innebär vet jag inte idag. Men den dagen gör mig till en frigjord människa och det är vad jag behöver bli.
Jag älskar att bli kallad för olika saker av honom, han säger det med kärlek. Det känns verkligen som det träffar. Sakta men säkert vågar jag tro och lita mer på honom, det går sakta framåt. Jag känner mig så rädd ibland, att bli beroende av honom, att jag aldrig ska klara mig utan honom. Man brukar säga att allting har sitt slut, det stämmer. Det enda som inte tar slut är universum. Allt i livet kan hända.
Enligt min kontakt på psyket är jag depressiv. För jag uppskattar saker och ting mer än normala människor skulle gjort. Jag läser en bok som ger mig dödsångest stundtals. Den hjälper mig att uppskatta nya saker. Inse hur mycket ett liv egentligen betyder. Men det spelar ändå ingen roll till slut för när man inte mår bra så är det ett annat resonemang som pågår i huvudet på en.
Tänk om man kunde bromsa tiden och bara låta allt ske i slowmotion eller stanna tiden helt. Allt runtomkring en stannar och man kan se sig om vad som sker runt en utan att störa ögonblicket. Kanske är det ögonblicket man står ute i trädgården framför den man älskar och trycka "Pause" när man närmar sig för att kyssa honom och innan kyssen passar man på att känna doften av alla blommor och nyklippt gräs, se körsbärsträdens rosa blommor och grönska runtomkring, träden svajar av vinden, molnen flyter ihop och skingras. För att sedan trycka "Play" och sen drunknar man i hans famn och sedan med slutna ögon möta läpparna man längtat efter. Känna hjärtat banka. Händer som smeker. Sen ser man in i de underbara blågröna ögon och ett leende som gör en knäsvag.
Jag vill inte leva. Jag vill inte dö.
Dagarna som går är fyllda med skratt och ibland kommer tårar och man vet inte vart man ska ta sig.
Ibland är det jobbigt att vara i en famn och känna rädsla blandat med kärlek. Tårarna pressar bakom ögonlocken och jag vill aldrig någonsin komma därifrån.
Den människan har kommit att betyda allt för mig. Utan honom vore jag ingenting. Jag kanske inte ens hade orkat vara kvar. Jag är evigt honom tacksam. Jag försöker tänka framåt och inte bakåt. Men jag blir så arg på allt jag har i bagaget, varför har allt det hänt just mig? När folk säger så himla fina saker om mig men så har jag skiten i bagaget. Varför mig? Vad har jag gjort för att förtjäna det?
Jag förstår inte varför han vill ha mig. Jag försöker men jag hittar inte några orsaker. Men det börjar sakta vända, jag ser det på honom, jag börjar tack vare de i min omgivning förstå att jag inte är så hopplös och värdelös. Hopplös med måtta kommer jag alltid vara men det är den jag är. Men värdelös? Det känns tveksamt idag. Jag har kommit ett steg framåt.
Jag tänker idag njuta av allt jag kan få och ge det jag har att ge.
Jag tänker fortsätta uppskatta saker och ting jag inte gjort tidigare. Även om det gör mig till en depressiv person.
En vacker dag... Den längtar jag efter. Vad den dagen innebär vet jag inte idag. Men den dagen gör mig till en frigjord människa och det är vad jag behöver bli.
Ett tag har gått
Det är över en månad sedan jag uppdaterade sist. Jag har haft fullt upp med en massa saker, jag har börjat jobba och trivs något enormt bra, kollegorna är schysta och jag känner mig som ett i gänget, vilket jag nog aldrig gjort tidigare.
Min vardag har varit fyllt med många känslor, förtvivlan, ilska, glädje, sorg, saknad och kärlek. Det är en ganska omtumlande vardag men det är något jag trivs med. Jag hanterar det mesta genom att springa en sväng och det känns ofta bättre efteråt. Jag kan fortfarande inte riktigt hantera vissa saker men jag har idag stöd och det känns som jag vågar lita på det stödet jag får. Jag går fortfarande till psykmottagningen o pratar med en sjuksköterska som jag trivs med. Dock börjar tillfällena bli lite glesare men kvar står jag i kön till en utredning. Vi får se om jag har någon diagnos som förklarar varför jag mår som jag gör ibland, det vore skönt att få veta. Även om en diagnos inte egentligen är något roligt man vill få...
Jag hinner inte skriva mer just nu, hade egentligen tänkt skriva så mycket mer men när man inte har en fjärrkontroll och livet är en film så kan man tyvärr inte pausa och fånga ögonblicket där passionen för något precis dykt upp. Jag känner för att skriva ur mig så mycket. Men det får jag göra senare, jag får ta mig en halvtimme ikväll. Om jag fortfarande känner för det då förstås.
Nu ska jag åter till mitt arbete.
Hoppas ni alla har det bra därute.
Min vardag har varit fyllt med många känslor, förtvivlan, ilska, glädje, sorg, saknad och kärlek. Det är en ganska omtumlande vardag men det är något jag trivs med. Jag hanterar det mesta genom att springa en sväng och det känns ofta bättre efteråt. Jag kan fortfarande inte riktigt hantera vissa saker men jag har idag stöd och det känns som jag vågar lita på det stödet jag får. Jag går fortfarande till psykmottagningen o pratar med en sjuksköterska som jag trivs med. Dock börjar tillfällena bli lite glesare men kvar står jag i kön till en utredning. Vi får se om jag har någon diagnos som förklarar varför jag mår som jag gör ibland, det vore skönt att få veta. Även om en diagnos inte egentligen är något roligt man vill få...
Jag hinner inte skriva mer just nu, hade egentligen tänkt skriva så mycket mer men när man inte har en fjärrkontroll och livet är en film så kan man tyvärr inte pausa och fånga ögonblicket där passionen för något precis dykt upp. Jag känner för att skriva ur mig så mycket. Men det får jag göra senare, jag får ta mig en halvtimme ikväll. Om jag fortfarande känner för det då förstås.
Nu ska jag åter till mitt arbete.
Hoppas ni alla har det bra därute.
Livet har sina stunder
Jag har nog inte mått så här bra någonsin. Det är nu jag känner att det är något äkta, att jag verkligen är uppåt. Folk runtomkring mig bekräftar att jag lyser och ser gladare ut än någonsin.
Jag har hunnit sen senaste inlägget varit nere i Skåne och träffat lite folk och haft kul bland annat och nu i helgen var jag upp till Stockholm och träffade mamma o pappa.
Sitter en snabbis här och skriver, ska snart börja jobba. Började mitt jobb i onsdags, trivs enormt bra.
Ska till psykiatrisköterskan i eftermiddag men jag tror jag hoppar det och sitter även o funderar på medicin, om jag ska fortsätta äta antidepp eller om jag ska skippa det. Ska ev ut i påsken o vill gärna kunna dricka vilket jag inte kan om jag ska käka antidepp.
Jag är så himla glad att ha en viss person i min närhet. Älskar att vakna och det första jag ser är de blågröna ögonen som tittar kärleksfullt på mig och ett leende som får mig att smälta. Att bli omfamnad av honom tar mig till rosa molnen. Och att bli kysst får mig att bli knäsvag. Jag har nog aldrig känt så här för någon annan. Det är bara med honom jag känner så här. Sen får han mig att skratta som ingen annan, jag älskar att skratta med honom.
Här måste jag sluta. Borsta tänderna och sen jobbet!
Ha en bra dag!
Jag har hunnit sen senaste inlägget varit nere i Skåne och träffat lite folk och haft kul bland annat och nu i helgen var jag upp till Stockholm och träffade mamma o pappa.
Sitter en snabbis här och skriver, ska snart börja jobba. Började mitt jobb i onsdags, trivs enormt bra.
Ska till psykiatrisköterskan i eftermiddag men jag tror jag hoppar det och sitter även o funderar på medicin, om jag ska fortsätta äta antidepp eller om jag ska skippa det. Ska ev ut i påsken o vill gärna kunna dricka vilket jag inte kan om jag ska käka antidepp.
Jag är så himla glad att ha en viss person i min närhet. Älskar att vakna och det första jag ser är de blågröna ögonen som tittar kärleksfullt på mig och ett leende som får mig att smälta. Att bli omfamnad av honom tar mig till rosa molnen. Och att bli kysst får mig att bli knäsvag. Jag har nog aldrig känt så här för någon annan. Det är bara med honom jag känner så här. Sen får han mig att skratta som ingen annan, jag älskar att skratta med honom.
Här måste jag sluta. Borsta tänderna och sen jobbet!
Ha en bra dag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)