Rannsakning av sig själv

Ibland behöver man rannsaka sig själv.





Och jag gick igenom bloggen med ett leende blandat med tårar samt äckelkänslor.





Jag känner mig så otroligt äcklad av hur naiv jag kunde vara. Alla de där känslorna... Var de ens äkta? Så känns det inte idag. Då var de nog inte det heller, jag tror att jag målat upp ganska mycket och intalat mig att det var äkta medan det troligen egentligen bara var en flykt från ensamheten och min äventyrslust (flytta långt hemifrån, prova på livet på andra sidan av Sverige).
Nu är de borta. Inte ens ett minne kvar. Inte en enda positiv känsla kvar. Enbart äckel. Enbart ångestladdat. Enbart ångerkänskor.





Jag ångrar mycket av den tiden. Men en sak ångrar jag inte. Och det är att jag flyttade hit. Att jag gick på den där släktträffen. Där jag mötte en alldeles underbar ung man med förföriska ögon. Jag fastnade för honom från början egentligen, det var något med honom. Hans otroligt snälla utstrålning och lite nyfikna blickar som landade på mig och mötte mina blickar.



Något hände. Men ändå hände ingenting.


Förnekelse?
Tillfället passade inte just då.

Sedan den dagen har vi pratat konstant med varandra varje dag, utom ett minns jag. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, jag vände mig till honom när jag mådde dåligt, han fanns där hela tiden. Hjälpte mig med det mesta, lagning av mopeden som inte ville fungera ett tag, stallsysslor när jag inte orkade göra dem själv, fixering av julgranslamporna m.m.

Sen skedde något.
Ett enda misstag som inte ens var ett misstag.
"Nej vi ska bara vara vänner. Jag vill inte ha något förhållande. Jag orkar inte just nu."

Men det var försent. Känslorna bubblade upp från ytan, snart var de ett faktum.
Osäkerheten från mig sa nej. Det går inte nu. Men så småningom insåg jag att det skulle bli svårt att fly från känslorna. De äkta känslorna.
Äkta kärlek.

Idag, många månader senare är jag tacksam att jag har honom. Han är min kärlek, jag vill dela mitt liv med honom. Han är min stöttepelare i svåra tider.

Jag tog förresten mitt körkort den 5 okt, det är alltså en månad sedan, tiden går fort. Men det är så otroligt skönt med körkort, jag kör en Peugeot 406 Sport till vardags. Drömmen är att äga en tidig Bubbla! Men den dagen, den sorgen...

Sen har jag hunnit diagnosticeras för borderline... Eller "på gränsen" som psykologen säger men jag ger likförbannat fan i vad han säger, jag kan inte vara "på gränsen" för då vore jag friskare än vad jag är. "På gränsen till borderline" kan även tolkas som att jag är frisk. Jag har inte ADHD eller bipolär sjukdom, det är säkert säger han. Men jag är inte frisk. Antingen är jag borderline eller så är jag inte det. Och jag tror att jag är det. Det skulle åtminstone förklara mitt turbulenta liv där bara vardagen är en kamp för mig att orka med.

Jag slutar snart på mitt jobb, kommer sakna det. Ska nog söka dit igen i vår, finns inga jobb att söka idag verkar det som, jag är antingen inkompetent eller så är det för jag inte behärskar svenska i tal.
Det ska både bli skönt och frustrerande att inte ha jobb, det är nämligen lite så att jag ofta känner att jag vill ha ett jobb men ändå inte just för det varierar väldigt mycket hur jag mår och hur mycket jag vill/orkar jobba. Men det funkar ändå att jobba heltid och vara hemma när det är som värst.

Förhoppningsvis löser jag så att jag kan uppfylla mina drömmar och starta eget så jag får mer frihet i mitt liv och anpassa mitt arbete efter mitt mående, det vore helt perfekt.

Nu måste jag göra mig iordning så jag inte kommer försent till jobbet.
Det var skönt att skriva av mig lite. Jag är glad att jag är där jag är idag.

Må gott.

Håller jag på att ramla isär i bitar?

Jag slits hit och dit med mina tankar. De tar mig dit jag inte vill innerst inne. För visst har jag liten kämpaglöd. Men jag är så förbannat trött på livet.

Jag sitter i Morgans lastbil ute på en ö utanför Lysekil och är helt uppgiven, har inte längre hopp om mig själv. Morgan försöker trösta mig men jag känner att jag inte kan berätta detta för honom mellan 4 ögon. Jag måste skriva av mig. Jag vill inte göra honom ledsen heller, han behöver sova och ska inte ödsla sin tid på mig även om jag vet att han skulle vilja.

Jag förstår inte varför jag hoppas, varför jag försöker ha ett hopp om mig själv.

Jag har ju min framtid ganska så utstakat, jag vet vad jag vill göra och vad som kan göra mig lycklig. Förutom den mannen då, Morgan.
Jag vill bli equiterapeut och egenföretagare, ha en egen gård, gifta mig en vacker dag, bära på ett litet knyte i 9 månader och genomgå en smärtsam förlossning för att ta en ny människa till livet, slita håret av mig för ungjäveln är trotsig, hjälpa barnet genom tonåren så det blir en vuxen människa som står på egna ben. Jag vill syssla med hästar i hela mitt liv. In till det sista ska jag ha nära till hästar och djur. Jag vill hoppa fallskärm och se världen uppifrån, jag vill resa och se djungeln från en elefantrygg, vandra genom redwoodskogen, galoppera på tundror, dyka och simma bland alla fiskar och det underbara korallandskapet, jag vill se känguruer hoppa runt, jag vill se koalor i sina träd.

Men... Livet är så fruktansvärt lätt att ta slut på. Jag tänker igenom så många sätt att dö på som möjligt. Jag må slitas från mina underbara drömmar men jag förlorar enbart mina visioner. Det är inte ens säkert jag överlever mitt egna liv. Skulle jag förlora något så är det min älskade Morgan. Och alla som älskar mig tillbaka. Men längre än så skulle jag inte förlora.

Människan är dessutom en fascinerande varelse, någonstans läker tiden alla sår så länge det inte handlar om skuldkänslor. De må sakna mig, det må vara tomt. Men snart finns det något som fyller tomrummet till en liten del. Med tiden accepterar man att personen som är borta inte längre existerar.
Se bara på alla söner och döttrar som förlorat sina föräldrar. De lyckas komma vidare och leva sina liv. Se på alla mödrar och fädrar, de som förlorat sitt barn, de lyckas leva sina egna liv.
Någonstans i människan gör att man lever vidare och lever sitt liv trots det fattas något.

Jag tänker tusen tankar jag inte borde göra. Det finns sjuttioelva sätt att avsluta livet på. Jag tänker igenom vilket sätt som är bäst. Vilket sätt som är mest smärtsamt och minst smärtsamt. Vilka sätt som säger att kistan kan vara öppen eller sluten, det beror ju förstås på hur liket ser ut.

Jag är ändå igång så jag kan dra fram ett par exemplar.
Ett är genom olycka. Det är nog det bästa för det är överraskande och inte går att hindra, man hinner inte ångra sig. Hinner inte ge en dödsångest.
Det andra är att ta överdos av något. Men risken för dödsångest är ju rätt stor, större chans att överleva om det hinns stoppa. Det är ju inte vad man vill om man vill avsluta livet. Kistan kan vara öppen för det syns förmodligen inget.
Det tredje är att helt enkelt hoppa framför tåget. Men då får man förmodligen bli ihopskrapad på rälsen. Och i kistan lägger man en hög köttfärs, lite kroppsdelar. Inget som inbjuder en öppen kista.


Jag kan även fundera på mitt underbart vackra bröllop. Jag ser Morgan i en fin kostym, jag har den traditionella vita klänningen, fullt sprudlande glad och äckligt lycklig. Precis som Morgan kallar mig, jag är hans ängel. I den utstyrseln ser jag säkert ut som en vacker ängel.
Vi gifter oss inför nära o kära, inget stort. Ute någonstans där det är fint. Från bröllopet till festen åker vi häst och vagn, naturligtvis kör jag hästarna själv.
På festen bjuds det på enkel mat, tacobuffé och massor av gott att dricka. Och en massa dans.
Vår låt ska naturligtvis spelas också. Jag dansar med en ängel av Torleif.


Och så hamnar vi på min begravning. Jag vill inte ha något stort. Jag vill kremeras. Jag vill bli utspridd på ett minnesplats. Det får gärna vara ute i naturen där det gett mig ro. Gärna i närheten av en hästhage bara för jag ska få vara nära hästarna varje dag.
På begravningen ska en röd kista vara framme (inte för att det har någon betydelse för jag vill kremeras). För rött symboliserar kärlek, blodsband för mig. Vilket passar alldeles utmärkt för jag vill inte ha mer än vänner och familj på min begravning. Alla som älskar mig är välkomna.
Jag vill ha röda rosor på min kista. Inga tårar, inga farväl. För vi alla möts igen någon gång. Jag vill höra folk berätta om mina upptåg, hur knäpp jag var och vad de älskade med mig. Låten som ska spelas är Jag dansar med en ängel av Torleif.


Jag tänker, alla som säger att jag är deras ängel, jag kommer alltid vara det så länge de vill. Försvinner jag är jag en ängel. Finns jag kvar så är jag en ängel.



Nu är jag trött. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Tårar bara forsar.
Morgan ligger bredvid mig och sover tungt. Jag önskar jag hade hans styrka, hans glädje och optimism. För att inte tala om hans kämpeglöd.
Jag ska vara tacksam att jag har honom jämte mig, för jag får lite av det av honom.

Nu ska jag lägga mig i hans famn och försöka glömma världens existens. Jag vet jag kommer vakna upp imorgon iallafall.

Long time ago

Mitt liv har börjat stabiliseras men ändå inte. Det kommer förmodligen aldrig någonsin att vara stabilt heller. Just för jag är jag.

Det innebär stunder jag planerar att avsluta allt för att kunna lämna livet utan att känna att jag får dåligt samvete. De efterlevande sörjer men går vidare. Resten är mer eller mindre praktiska saker som inte kommer sörja min bortgång.
Även stunder där jag viker mig av skratt och mår som en kung.

Jag bär på två fasader. Likt teaterns symbol - en ledsen och en glad mask. Jag känner mig kluven, fortfarande oförmögen att hantera mina känslor. Vet sällan något vad det är som pågår inuti min hjärna. Varför jag känner så, varför jag vill göra si och så. Framförallt VARFÖR FÖRESTÄLLER JAG MIG SAKER OCH TING?

Jag är ju inte direkt den som ljuger så att jag tror det är sant. Men någonstans lyckades jag under mina självdestruktiva perioder. Varför?

Tack vare att jag har några nära mig som hjälper mig. Framförallt Morgan som kämpar och håller skenet uppe. Det hjälper mig så otroligt mycket.

Nu har vi varit tillsammans i x antal månader och jag är bara mer o mer kär i honom, han är världens underbaraste. Hade jag inte träffat honom hade jag nog inte haft ork att vara kvar.

Nästa vecka ska jag till psyket igen efter nån månads uppehåll, orkade inte gå dit den tiden jag hade inbokad i början av månaden. Då ska jag få bli utredd och kanske få svar på varför jag är som jag är.
Jag är bara glad att ha Morgan vid min sida som jag älskar av hela mitt hjärta. Och känna att han faktiskt älskar mig tillbaka.

Då var det redan juni

Tiden skenar iväg. Jag undrar var de 3 månaderna tog vägen. Jag blir lite rädd faktiskt.
Minns att jag stod och njöt av en kram jag fick av min älskade, bakom honom hängde vägguren och jag stirrade på den. Sekundvisaren rörde sig oroväckande fort och jag fick en liten ångestkänning och blundade då och tryckte mig hårdare mot honom. Förnekelse, tiden går inte så fort alls. Sekundvisaren brukar inte alls gå så där fort.
För ett ögonblick kändes det som om livet höll på att passera revy.

Men det gör det egentligen inte, inte utan att lämna ett spår eller utan värde. Jag försöker verkligen värdesätta allt som sker i mitt liv, allt som är bra blir till underbara minnen, det som varit dåligt blir lärdomar man har nytta av senare i livet. Vissa misstag gör man kanske om ett par ggr innan det blir en lärdom. Det svåra är att inte ta åt sig alltför mycket eller sätta för höga krav på sig själv. Vissa saker tar man det helt enkelt hårt och man blir då bara ledsen och känner sig misslyckad. Fast det är man inte egentligen (förhoppningsvis) trots känslan finns där och river i en.

Min älskade bebis (häst) har gjort mig fattigare än en kyrkråtta. Men det har gett mig nya kunskaper och nya prövningar. De nya prövningarna ligger och bara väntar runt hörnet, jag hoppas snart få utmana dem och se vad det blir av dem. Tandläkarbesöket var otroligt intressant och lärorikt. Det kom fram nya rön och jag blev ganska entusiastisk.
Tänk vad det finns att lära sig!

Insåg då att det finns så himla mycket jag vill göra med mitt liv. Men allt känns så långt borta. Som om ett liv inte räckte, det behövs två livslängder om man ska hinna med allt. Men chansar man rätt så friskt kanske man mot alla odds ändå hinner. Eller så har man kommit långt åtminstone. Någonstans kommer man. Försöker man inte så förlorar man allt på grund av det.

För att vinna måste man våga! Blir inget vunnet så har man blivit lärdomar rikare.
Till slut kanske man hamnar i gungstolen som en gammal och vis kärring som varit med om det mesta i livet. Och kan lära vidare hur man ska leva livet.
Jag tror att hon skulle dö som en lycklig och fulländad människa då.

Jag vill vara hon.

Jag lever i en dröm

Satt igår och läste äldre inlägg. Började fundera på ifall jag ska redigera dem eller radera dem. Inget av dem känns helt rätt eftersom skrivandet har varit en stöttepelare för mig. Att ta bort vissa bitar av dem gör att jag glömmer hur det var. Och händer det igen så har jag inte något att gå tillbaka till o försöka rannsaka det.

Istället väljer jag att skriva det jag kom fram till igår, hann aldrig skriva då så jag tar det idag, en kort stund. Sitter på lunchrasten nu alltså.

Efter 2,5 månader med Morgan så börjar jag märka hur lätt det kan vara och säkerligen även så som det borde vara. Förhållanden är inte lätta men det jag och Morgan har är så otroligt lätt. Sakta insåg jag att jag inte var med J för kärlekens skull utan det handlade snarare om undvikande av ensamhet. Ville vara älskad, omtyckt och bekräftad.
Jag hade ju inte varit ensam sen jag var 13 ungefär, alltid haft något projekt på gång och det kändes så fel att läsa gamla inlägg där jag beskrev saker och känslor som idag känns väldigt fel. Det är en milsvid skillnad mot vad jag känner idag. Det kändes som om jag hela tiden lyckats lura mig själv, att allt inte riktigt kom från hjärtat. Om man läser mellan raderna så ser man att jag är rädd för kärleken och tror inte att jag är värd någon. Att jag inte kommer få kärlek igen. Att jag gav mycket av mig är sant men det var inte från hjärtat, det var från huvudet på grund av mitt tyngre förflutna som format mig till den jag är.

Det jag känner idag är helt främmande, vardagen är inte ens en vardag och jag tappar så otroligt lätt bort mig i den här verkligheten. Idag söker jag inte längre bekräftelser på samma sätt, kunde försöka få det från andra men idag räcker det med att bli bekräftad av en enda person och det är min Morgan. Jag känner mig alltmer trygg och förtroendet växer. Vi går bara framåt och det känns som det är ett rätt håll för mig. Allt känns bara overkligt, en enda dröm.
Är det en dröm så vill jag aldrig mer vakna, är drömmen då en himmel för jag aldrig mer vill vakna så är jag död. Jag vill bara få vara kvar i den här tillvaron. Och gärna det i en evighet. Död eller levande har ingen betydelse så länge jag får vara kvar i den här overkliga verkligheten. Det är allt jag vill just nu.

Det går åt rätt håll för mig. Glädje och kärlek dominerar min vardag idag.

Jag är en ängel.

Eller det är mitt nya smeknamn jag fick av min älskade.
Jag älskar att bli kallad för olika saker av honom, han säger det med kärlek. Det känns verkligen som det träffar. Sakta men säkert vågar jag tro och lita mer på honom, det går sakta framåt. Jag känner mig så rädd ibland, att bli beroende av honom, att jag aldrig ska klara mig utan honom. Man brukar säga att allting har sitt slut, det stämmer. Det enda som inte tar slut är universum. Allt i livet kan hända.

Enligt min kontakt på psyket är jag depressiv. För jag uppskattar saker och ting mer än normala människor skulle gjort. Jag läser en bok som ger mig dödsångest stundtals. Den hjälper mig att uppskatta nya saker. Inse hur mycket ett liv egentligen betyder. Men det spelar ändå ingen roll till slut för när man inte mår bra så är det ett annat resonemang som pågår i huvudet på en.

Tänk om man kunde bromsa tiden och bara låta allt ske i slowmotion eller stanna tiden helt. Allt runtomkring en stannar och man kan se sig om vad som sker runt en utan att störa ögonblicket. Kanske är det ögonblicket man står ute i trädgården framför den man älskar och trycka "Pause" när man närmar sig för att kyssa honom och innan kyssen passar man på att känna doften av alla blommor och nyklippt gräs, se körsbärsträdens rosa blommor och grönska runtomkring, träden svajar av vinden, molnen flyter ihop och skingras. För att sedan trycka "Play" och sen drunknar man i hans famn och sedan med slutna ögon möta läpparna man längtat efter. Känna hjärtat banka. Händer som smeker. Sen ser man in i de underbara blågröna ögon och ett leende som gör en knäsvag.

Jag vill inte leva. Jag vill inte dö.
Dagarna som går är fyllda med skratt och ibland kommer tårar och man vet inte vart man ska ta sig.
Ibland är det jobbigt att vara i en famn och känna rädsla blandat med kärlek. Tårarna pressar bakom ögonlocken och jag vill aldrig någonsin komma därifrån.

Den människan har kommit att betyda allt för mig. Utan honom vore jag ingenting. Jag kanske inte ens hade orkat vara kvar. Jag är evigt honom tacksam. Jag försöker tänka framåt och inte bakåt. Men jag blir så arg på allt jag har i bagaget, varför har allt det hänt just mig? När folk säger så himla fina saker om mig men så har jag skiten i bagaget. Varför mig? Vad har jag gjort för att förtjäna det?

Jag förstår inte varför han vill ha mig. Jag försöker men jag hittar inte några orsaker. Men det börjar sakta vända, jag ser det på honom, jag börjar tack vare de i min omgivning förstå att jag inte är så hopplös och värdelös. Hopplös med måtta kommer jag alltid vara men det är den jag är. Men värdelös? Det känns tveksamt idag. Jag har kommit ett steg framåt.

Jag tänker idag njuta av allt jag kan få och ge det jag har att ge.
Jag tänker fortsätta uppskatta saker och ting jag inte gjort tidigare. Även om det gör mig till en depressiv person.

En vacker dag... Den längtar jag efter. Vad den dagen innebär vet jag inte idag. Men den dagen gör mig till en frigjord människa och det är vad jag behöver bli.

Ett tag har gått

Det är över en månad sedan jag uppdaterade sist. Jag har haft fullt upp med en massa saker, jag har börjat jobba och trivs något enormt bra, kollegorna är schysta och jag känner mig som ett i gänget, vilket jag nog aldrig gjort tidigare.

Min vardag har varit fyllt med många känslor, förtvivlan, ilska, glädje, sorg, saknad och kärlek. Det är en ganska omtumlande vardag men det är något jag trivs med. Jag hanterar det mesta genom att springa en sväng och det känns ofta bättre efteråt. Jag kan fortfarande inte riktigt hantera vissa saker men jag har idag stöd och det känns som jag vågar lita på det stödet jag får. Jag går fortfarande till psykmottagningen o pratar med en sjuksköterska som jag trivs med. Dock börjar tillfällena bli lite glesare men kvar står jag i kön till en utredning. Vi får se om jag har någon diagnos som förklarar varför jag mår som jag gör ibland, det vore skönt att få veta. Även om en diagnos inte egentligen är något roligt man vill få...

Jag hinner inte skriva mer just nu, hade egentligen tänkt skriva så mycket mer men när man inte har en fjärrkontroll och livet är en film så kan man tyvärr inte pausa och fånga ögonblicket där passionen för något precis dykt upp. Jag känner för att skriva ur mig så mycket. Men det får jag göra senare, jag får ta mig en halvtimme ikväll. Om jag fortfarande känner för det då förstås.

Nu ska jag åter till mitt arbete.
Hoppas ni alla har det bra därute.