Min vardag är en kamp. Mitt liv är en kamp. Mina tankar är en kamp.
Ena stunden ser jag vitt och bryr mig inte, glömmer. Den andra stunden ser jag svart och bryr mig, ältar och ältar.
Ett ord, en känsla, en möbel, en människa eller ett djur kan påminna mig och trigga igång ältandet och skapa helt fullständigt orelativa frågor. Jag har på sistone varit mer som ett tomt skal, trött och orkeslös och därför kanske kan ha setts som stabil. Men inuti är det som om en stor garnnysta lyckats trassla in sig och jag lyckas inte reda ut den.
Hela den här veckan har min sömn varit totalt rubbad. Jag vaknar klockan sex en lördagsmorgon och får se solen gå upp. Soluppgångar må vara vackra när himlen är klar och rosa och allt man ser av naturen är den svarta konturen som ställer sig i kontrast till himlens milda laxrosa färg som i sin tur skiftar till blålila men jag behöver sömn och jag vill sova så jag blir utvilad.
Men istället sitter jag här och försöker om och om formulera mig till mina tankar, hur jag ska få ut dem. Sen omformulerar jag det hela och försöker få det att låta bra. Sen omformulerar jag igen. Och såhär håller jag på och det har jag gjort i ett par dagar nu utan att komma någonvart. Jag tycks inte kunna berätta vad som pågår i mitt huvud och den emotionella delen tryter och jag vet inte vad jag känner. Vill jag prata om det? Kan jag det? Borde jag det? Vad får jag ut av det? Vill jag veta?
När jag väl lyckas somna så drömmer jag mycket konstiga saker och jag tycks, i motsats till innan, inte längre kunna kontrollera mina drömmar, mitt agerande i dem. Snarare så är jag väldigt destruktiv i dem. Jag drömmer om hur jag karvar sönder mig själv, ser spöken som förföljer mig och jag bryter ihop varenda gång jag ser ett spöke. Som om det var en ond ande som vill knuffa ner mig i den mörka gropen. Jag skriker efter hjälp men ingen runtomkring tycks tro på mig och mina syner. I ropet efter hjälp ser mina nära och kära mig bryta ihop, skrika för full hals, de tittar dit jag ser någon som vill förinta mig men ser ingen. Det är bara jag som ser honom. Eftersom jag inte får något svar på mina rop springer jag till annat ände av rummet vi befinner oss i och skär mig i armarna och upprepar "Jag är dum, jag har en dum tanke, jag förtjänar det, jag förtjänar att dö. Jag är värdelös"
De som ser mig göra detta glor på mig som om jag var helt väck. Helt handlingsförlamade med tomma blick, som om ögonen inte existerade och det enbart var ögonhålor man såg.
Men om Morgan står där så är han den som räddar mig, kramar om mig. Han säger inte ett ord. Ibland säger han att det inte finns någon som önskar livet ur mig. Att det jag ser inte existerar.
Jag drömmer också om hur jag förstör för mina medmänniskor, mina närmaste vänner. Förr kunde jag kontrollera hur jag skulle bete mig. Men det senaste året har det spårat ur fullständigt. Mitt huvud är bara ett enda stort kaos och jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag kan inte bearbeta saker och ting.
Emotionellt sett brakar det ihop om och om. Som om jag ligger på marken och jag sparkar mig själv så jag inte kommer upp. Kommer jag upp och ser något som för mina tankar bakåt så har jag lyckats sparka ner mig själv. Jag vill kunna se se en ting utan att få en känsla eller en tanke alls. Men det kan jag inte... Varför?
Jag vill så gärna berätta om mina tankar och mitt underliga resonemang och blotta mig själv. Men jag kan inte, jag måste passa in i samhället, vara normal, vara psykiskt frisk. För det är så jävla tabubelagt att vara i psykisk ohälsa när bloggens läsare med största säkerhet känner någon som är i psykisk ohälsa utan att ens veta om det själv.
Jag är inte knäpp. Jag är bara inte som alla andra.
Ska fortsätta med mina funderingar och formulering av dessa. Snart har jag glömt dem. Sen är de tillbaka och jag tvingas formulera om dem igen. Ett solsken och jag har glömt dem igen. Sen kommer ett regnmoln och jag får åter formulera om dem. Den dagen solskenet inte kommer i otid ska jag nog kunna få fram det jag funderar över.
Hoppas ni sovit gott i natt.
Jag kan inte riktigt sova, ingen sovmorgon i helgen och ingen tid för powernap. Trodde garanterat att jag kunde sova tidigt och sova ut. Men nä jag vaknar nästan 45 minuter för tidigt i tron om att ha försovit sig.
Börjar undra om jag har sömnproblem... Är pisstrött hela tiden men ändå lyckas jag inte riktigt sova.
Ibland pga grubbleri men inte alltid, andra gånger kan jag inte sova ordentligt.
Tittade på bilder från i somras och i våras. Tänkte på allt jag (och Morgan) gjorde. Börjar sakna sommaren något otroligt, vi hade så roligt och jag mådde bra på riktigt för första gången i hela mitt liv.
I dagens mörker känns det som de känslorna som jag hade i somras är på väg att tyna bort helt. Känslan av att gå på stranden, känna den varma blåsten och se hur havet rör sig. Doften av havet. Våra stunder i havet.
Det var bara en av de många minnen jag skaffat mig från i somras. Jag saknar sommaren. Jag saknar vintern.
Saknar den stunden jag och Morgan, även om vi då bara var vänner, lekte i snön, kastade snöbollar på varandra, skrattade, stötte till grangrenar så snön bara forsade ner på den andre. Han var ljuset i mitt mörker den tiden.
Jag saknar känslan av hur snön gnisslar under fötterna, galopp i snön, den bitande kylan som ger en härlig känsla.
Det känns som allt fattas. Mitt liv inte riktigt är utfyllt.
Jag kan ställa mig frågor: Kommer jag någonsin göra det? Och det? Och det?
Om svaret är ja, när i så fall?
Fick skriva det här inlägget snabbt, bara för att få ut det jag hade igår. Internet fungerade inte och jag blev bara knäpp.
Nu måste jag springa ut o köra till jobbet.
Börjar undra om jag har sömnproblem... Är pisstrött hela tiden men ändå lyckas jag inte riktigt sova.
Ibland pga grubbleri men inte alltid, andra gånger kan jag inte sova ordentligt.
Tittade på bilder från i somras och i våras. Tänkte på allt jag (och Morgan) gjorde. Börjar sakna sommaren något otroligt, vi hade så roligt och jag mådde bra på riktigt för första gången i hela mitt liv.
I dagens mörker känns det som de känslorna som jag hade i somras är på väg att tyna bort helt. Känslan av att gå på stranden, känna den varma blåsten och se hur havet rör sig. Doften av havet. Våra stunder i havet.
Det var bara en av de många minnen jag skaffat mig från i somras. Jag saknar sommaren. Jag saknar vintern.
Saknar den stunden jag och Morgan, även om vi då bara var vänner, lekte i snön, kastade snöbollar på varandra, skrattade, stötte till grangrenar så snön bara forsade ner på den andre. Han var ljuset i mitt mörker den tiden.
Jag saknar känslan av hur snön gnisslar under fötterna, galopp i snön, den bitande kylan som ger en härlig känsla.
Det känns som allt fattas. Mitt liv inte riktigt är utfyllt.
Jag kan ställa mig frågor: Kommer jag någonsin göra det? Och det? Och det?
Om svaret är ja, när i så fall?
Fick skriva det här inlägget snabbt, bara för att få ut det jag hade igår. Internet fungerade inte och jag blev bara knäpp.
Nu måste jag springa ut o köra till jobbet.
Rannsakning av sig själv
Ibland behöver man rannsaka sig själv.
Och jag gick igenom bloggen med ett leende blandat med tårar samt äckelkänslor.
Jag känner mig så otroligt äcklad av hur naiv jag kunde vara. Alla de där känslorna... Var de ens äkta? Så känns det inte idag. Då var de nog inte det heller, jag tror att jag målat upp ganska mycket och intalat mig att det var äkta medan det troligen egentligen bara var en flykt från ensamheten och min äventyrslust (flytta långt hemifrån, prova på livet på andra sidan av Sverige).
Nu är de borta. Inte ens ett minne kvar. Inte en enda positiv känsla kvar. Enbart äckel. Enbart ångestladdat. Enbart ångerkänskor.
Jag ångrar mycket av den tiden. Men en sak ångrar jag inte. Och det är att jag flyttade hit. Att jag gick på den där släktträffen. Där jag mötte en alldeles underbar ung man med förföriska ögon. Jag fastnade för honom från början egentligen, det var något med honom. Hans otroligt snälla utstrålning och lite nyfikna blickar som landade på mig och mötte mina blickar.
Något hände. Men ändå hände ingenting.
Förnekelse?
Tillfället passade inte just då.
Sen skedde något.
Ett enda misstag som inte ens var ett misstag.
"Nej vi ska bara vara vänner. Jag vill inte ha något förhållande. Jag orkar inte just nu."
Men det var försent. Känslorna bubblade upp från ytan, snart var de ett faktum.
Osäkerheten från mig sa nej. Det går inte nu. Men så småningom insåg jag att det skulle bli svårt att fly från känslorna. De äkta känslorna.
Äkta kärlek.
Idag, många månader senare är jag tacksam att jag har honom. Han är min kärlek, jag vill dela mitt liv med honom. Han är min stöttepelare i svåra tider.
Jag tog förresten mitt körkort den 5 okt, det är alltså en månad sedan, tiden går fort. Men det är så otroligt skönt med körkort, jag kör en Peugeot 406 Sport till vardags. Drömmen är att äga en tidig Bubbla! Men den dagen, den sorgen...
Sen har jag hunnit diagnosticeras för borderline... Eller "på gränsen" som psykologen säger men jag ger likförbannat fan i vad han säger, jag kan inte vara "på gränsen" för då vore jag friskare än vad jag är. "På gränsen till borderline" kan även tolkas som att jag är frisk. Jag har inte ADHD eller bipolär sjukdom, det är säkert säger han. Men jag är inte frisk. Antingen är jag borderline eller så är jag inte det. Och jag tror att jag är det. Det skulle åtminstone förklara mitt turbulenta liv där bara vardagen är en kamp för mig att orka med.
Jag slutar snart på mitt jobb, kommer sakna det. Ska nog söka dit igen i vår, finns inga jobb att söka idag verkar det som, jag är antingen inkompetent eller så är det för jag inte behärskar svenska i tal.
Det ska både bli skönt och frustrerande att inte ha jobb, det är nämligen lite så att jag ofta känner att jag vill ha ett jobb men ändå inte just för det varierar väldigt mycket hur jag mår och hur mycket jag vill/orkar jobba. Men det funkar ändå att jobba heltid och vara hemma när det är som värst.
Förhoppningsvis löser jag så att jag kan uppfylla mina drömmar och starta eget så jag får mer frihet i mitt liv och anpassa mitt arbete efter mitt mående, det vore helt perfekt.
Nu måste jag göra mig iordning så jag inte kommer försent till jobbet.
Det var skönt att skriva av mig lite. Jag är glad att jag är där jag är idag.
Må gott.
Och jag gick igenom bloggen med ett leende blandat med tårar samt äckelkänslor.
Jag känner mig så otroligt äcklad av hur naiv jag kunde vara. Alla de där känslorna... Var de ens äkta? Så känns det inte idag. Då var de nog inte det heller, jag tror att jag målat upp ganska mycket och intalat mig att det var äkta medan det troligen egentligen bara var en flykt från ensamheten och min äventyrslust (flytta långt hemifrån, prova på livet på andra sidan av Sverige).
Nu är de borta. Inte ens ett minne kvar. Inte en enda positiv känsla kvar. Enbart äckel. Enbart ångestladdat. Enbart ångerkänskor.
Jag ångrar mycket av den tiden. Men en sak ångrar jag inte. Och det är att jag flyttade hit. Att jag gick på den där släktträffen. Där jag mötte en alldeles underbar ung man med förföriska ögon. Jag fastnade för honom från början egentligen, det var något med honom. Hans otroligt snälla utstrålning och lite nyfikna blickar som landade på mig och mötte mina blickar.
Något hände. Men ändå hände ingenting.
Förnekelse?
Tillfället passade inte just då.
Sedan den dagen har vi pratat konstant med varandra varje dag, utom ett minns jag. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, jag vände mig till honom när jag mådde dåligt, han fanns där hela tiden. Hjälpte mig med det mesta, lagning av mopeden som inte ville fungera ett tag, stallsysslor när jag inte orkade göra dem själv, fixering av julgranslamporna m.m.
Sen skedde något.
Ett enda misstag som inte ens var ett misstag.
"Nej vi ska bara vara vänner. Jag vill inte ha något förhållande. Jag orkar inte just nu."
Men det var försent. Känslorna bubblade upp från ytan, snart var de ett faktum.
Osäkerheten från mig sa nej. Det går inte nu. Men så småningom insåg jag att det skulle bli svårt att fly från känslorna. De äkta känslorna.
Äkta kärlek.
Idag, många månader senare är jag tacksam att jag har honom. Han är min kärlek, jag vill dela mitt liv med honom. Han är min stöttepelare i svåra tider.
Jag tog förresten mitt körkort den 5 okt, det är alltså en månad sedan, tiden går fort. Men det är så otroligt skönt med körkort, jag kör en Peugeot 406 Sport till vardags. Drömmen är att äga en tidig Bubbla! Men den dagen, den sorgen...
Sen har jag hunnit diagnosticeras för borderline... Eller "på gränsen" som psykologen säger men jag ger likförbannat fan i vad han säger, jag kan inte vara "på gränsen" för då vore jag friskare än vad jag är. "På gränsen till borderline" kan även tolkas som att jag är frisk. Jag har inte ADHD eller bipolär sjukdom, det är säkert säger han. Men jag är inte frisk. Antingen är jag borderline eller så är jag inte det. Och jag tror att jag är det. Det skulle åtminstone förklara mitt turbulenta liv där bara vardagen är en kamp för mig att orka med.
Jag slutar snart på mitt jobb, kommer sakna det. Ska nog söka dit igen i vår, finns inga jobb att söka idag verkar det som, jag är antingen inkompetent eller så är det för jag inte behärskar svenska i tal.
Det ska både bli skönt och frustrerande att inte ha jobb, det är nämligen lite så att jag ofta känner att jag vill ha ett jobb men ändå inte just för det varierar väldigt mycket hur jag mår och hur mycket jag vill/orkar jobba. Men det funkar ändå att jobba heltid och vara hemma när det är som värst.
Förhoppningsvis löser jag så att jag kan uppfylla mina drömmar och starta eget så jag får mer frihet i mitt liv och anpassa mitt arbete efter mitt mående, det vore helt perfekt.
Nu måste jag göra mig iordning så jag inte kommer försent till jobbet.
Det var skönt att skriva av mig lite. Jag är glad att jag är där jag är idag.
Må gott.
Håller jag på att ramla isär i bitar?
Jag slits hit och dit med mina tankar. De tar mig dit jag inte vill innerst inne. För visst har jag liten kämpaglöd. Men jag är så förbannat trött på livet.
Jag sitter i Morgans lastbil ute på en ö utanför Lysekil och är helt uppgiven, har inte längre hopp om mig själv. Morgan försöker trösta mig men jag känner att jag inte kan berätta detta för honom mellan 4 ögon. Jag måste skriva av mig. Jag vill inte göra honom ledsen heller, han behöver sova och ska inte ödsla sin tid på mig även om jag vet att han skulle vilja.
Jag förstår inte varför jag hoppas, varför jag försöker ha ett hopp om mig själv.
Jag har ju min framtid ganska så utstakat, jag vet vad jag vill göra och vad som kan göra mig lycklig. Förutom den mannen då, Morgan.
Jag vill bli equiterapeut och egenföretagare, ha en egen gård, gifta mig en vacker dag, bära på ett litet knyte i 9 månader och genomgå en smärtsam förlossning för att ta en ny människa till livet, slita håret av mig för ungjäveln är trotsig, hjälpa barnet genom tonåren så det blir en vuxen människa som står på egna ben. Jag vill syssla med hästar i hela mitt liv. In till det sista ska jag ha nära till hästar och djur. Jag vill hoppa fallskärm och se världen uppifrån, jag vill resa och se djungeln från en elefantrygg, vandra genom redwoodskogen, galoppera på tundror, dyka och simma bland alla fiskar och det underbara korallandskapet, jag vill se känguruer hoppa runt, jag vill se koalor i sina träd.
Men... Livet är så fruktansvärt lätt att ta slut på. Jag tänker igenom så många sätt att dö på som möjligt. Jag må slitas från mina underbara drömmar men jag förlorar enbart mina visioner. Det är inte ens säkert jag överlever mitt egna liv. Skulle jag förlora något så är det min älskade Morgan. Och alla som älskar mig tillbaka. Men längre än så skulle jag inte förlora.
Människan är dessutom en fascinerande varelse, någonstans läker tiden alla sår så länge det inte handlar om skuldkänslor. De må sakna mig, det må vara tomt. Men snart finns det något som fyller tomrummet till en liten del. Med tiden accepterar man att personen som är borta inte längre existerar.
Se bara på alla söner och döttrar som förlorat sina föräldrar. De lyckas komma vidare och leva sina liv. Se på alla mödrar och fädrar, de som förlorat sitt barn, de lyckas leva sina egna liv.
Någonstans i människan gör att man lever vidare och lever sitt liv trots det fattas något.
Jag tänker tusen tankar jag inte borde göra. Det finns sjuttioelva sätt att avsluta livet på. Jag tänker igenom vilket sätt som är bäst. Vilket sätt som är mest smärtsamt och minst smärtsamt. Vilka sätt som säger att kistan kan vara öppen eller sluten, det beror ju förstås på hur liket ser ut.
Jag är ändå igång så jag kan dra fram ett par exemplar.
Ett är genom olycka. Det är nog det bästa för det är överraskande och inte går att hindra, man hinner inte ångra sig. Hinner inte ge en dödsångest.
Det andra är att ta överdos av något. Men risken för dödsångest är ju rätt stor, större chans att överleva om det hinns stoppa. Det är ju inte vad man vill om man vill avsluta livet. Kistan kan vara öppen för det syns förmodligen inget.
Det tredje är att helt enkelt hoppa framför tåget. Men då får man förmodligen bli ihopskrapad på rälsen. Och i kistan lägger man en hög köttfärs, lite kroppsdelar. Inget som inbjuder en öppen kista.
Jag kan även fundera på mitt underbart vackra bröllop. Jag ser Morgan i en fin kostym, jag har den traditionella vita klänningen, fullt sprudlande glad och äckligt lycklig. Precis som Morgan kallar mig, jag är hans ängel. I den utstyrseln ser jag säkert ut som en vacker ängel.
Vi gifter oss inför nära o kära, inget stort. Ute någonstans där det är fint. Från bröllopet till festen åker vi häst och vagn, naturligtvis kör jag hästarna själv.
På festen bjuds det på enkel mat, tacobuffé och massor av gott att dricka. Och en massa dans.
Vår låt ska naturligtvis spelas också. Jag dansar med en ängel av Torleif.
Och så hamnar vi på min begravning. Jag vill inte ha något stort. Jag vill kremeras. Jag vill bli utspridd på ett minnesplats. Det får gärna vara ute i naturen där det gett mig ro. Gärna i närheten av en hästhage bara för jag ska få vara nära hästarna varje dag.
På begravningen ska en röd kista vara framme (inte för att det har någon betydelse för jag vill kremeras). För rött symboliserar kärlek, blodsband för mig. Vilket passar alldeles utmärkt för jag vill inte ha mer än vänner och familj på min begravning. Alla som älskar mig är välkomna.
Jag vill ha röda rosor på min kista. Inga tårar, inga farväl. För vi alla möts igen någon gång. Jag vill höra folk berätta om mina upptåg, hur knäpp jag var och vad de älskade med mig. Låten som ska spelas är Jag dansar med en ängel av Torleif.
Jag tänker, alla som säger att jag är deras ängel, jag kommer alltid vara det så länge de vill. Försvinner jag är jag en ängel. Finns jag kvar så är jag en ängel.
Nu är jag trött. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Tårar bara forsar.
Morgan ligger bredvid mig och sover tungt. Jag önskar jag hade hans styrka, hans glädje och optimism. För att inte tala om hans kämpeglöd.
Jag ska vara tacksam att jag har honom jämte mig, för jag får lite av det av honom.
Nu ska jag lägga mig i hans famn och försöka glömma världens existens. Jag vet jag kommer vakna upp imorgon iallafall.
Jag sitter i Morgans lastbil ute på en ö utanför Lysekil och är helt uppgiven, har inte längre hopp om mig själv. Morgan försöker trösta mig men jag känner att jag inte kan berätta detta för honom mellan 4 ögon. Jag måste skriva av mig. Jag vill inte göra honom ledsen heller, han behöver sova och ska inte ödsla sin tid på mig även om jag vet att han skulle vilja.
Jag förstår inte varför jag hoppas, varför jag försöker ha ett hopp om mig själv.
Jag har ju min framtid ganska så utstakat, jag vet vad jag vill göra och vad som kan göra mig lycklig. Förutom den mannen då, Morgan.
Jag vill bli equiterapeut och egenföretagare, ha en egen gård, gifta mig en vacker dag, bära på ett litet knyte i 9 månader och genomgå en smärtsam förlossning för att ta en ny människa till livet, slita håret av mig för ungjäveln är trotsig, hjälpa barnet genom tonåren så det blir en vuxen människa som står på egna ben. Jag vill syssla med hästar i hela mitt liv. In till det sista ska jag ha nära till hästar och djur. Jag vill hoppa fallskärm och se världen uppifrån, jag vill resa och se djungeln från en elefantrygg, vandra genom redwoodskogen, galoppera på tundror, dyka och simma bland alla fiskar och det underbara korallandskapet, jag vill se känguruer hoppa runt, jag vill se koalor i sina träd.
Men... Livet är så fruktansvärt lätt att ta slut på. Jag tänker igenom så många sätt att dö på som möjligt. Jag må slitas från mina underbara drömmar men jag förlorar enbart mina visioner. Det är inte ens säkert jag överlever mitt egna liv. Skulle jag förlora något så är det min älskade Morgan. Och alla som älskar mig tillbaka. Men längre än så skulle jag inte förlora.
Människan är dessutom en fascinerande varelse, någonstans läker tiden alla sår så länge det inte handlar om skuldkänslor. De må sakna mig, det må vara tomt. Men snart finns det något som fyller tomrummet till en liten del. Med tiden accepterar man att personen som är borta inte längre existerar.
Se bara på alla söner och döttrar som förlorat sina föräldrar. De lyckas komma vidare och leva sina liv. Se på alla mödrar och fädrar, de som förlorat sitt barn, de lyckas leva sina egna liv.
Någonstans i människan gör att man lever vidare och lever sitt liv trots det fattas något.
Jag tänker tusen tankar jag inte borde göra. Det finns sjuttioelva sätt att avsluta livet på. Jag tänker igenom vilket sätt som är bäst. Vilket sätt som är mest smärtsamt och minst smärtsamt. Vilka sätt som säger att kistan kan vara öppen eller sluten, det beror ju förstås på hur liket ser ut.
Jag är ändå igång så jag kan dra fram ett par exemplar.
Ett är genom olycka. Det är nog det bästa för det är överraskande och inte går att hindra, man hinner inte ångra sig. Hinner inte ge en dödsångest.
Det andra är att ta överdos av något. Men risken för dödsångest är ju rätt stor, större chans att överleva om det hinns stoppa. Det är ju inte vad man vill om man vill avsluta livet. Kistan kan vara öppen för det syns förmodligen inget.
Det tredje är att helt enkelt hoppa framför tåget. Men då får man förmodligen bli ihopskrapad på rälsen. Och i kistan lägger man en hög köttfärs, lite kroppsdelar. Inget som inbjuder en öppen kista.
Jag kan även fundera på mitt underbart vackra bröllop. Jag ser Morgan i en fin kostym, jag har den traditionella vita klänningen, fullt sprudlande glad och äckligt lycklig. Precis som Morgan kallar mig, jag är hans ängel. I den utstyrseln ser jag säkert ut som en vacker ängel.
Vi gifter oss inför nära o kära, inget stort. Ute någonstans där det är fint. Från bröllopet till festen åker vi häst och vagn, naturligtvis kör jag hästarna själv.
På festen bjuds det på enkel mat, tacobuffé och massor av gott att dricka. Och en massa dans.
Vår låt ska naturligtvis spelas också. Jag dansar med en ängel av Torleif.
Och så hamnar vi på min begravning. Jag vill inte ha något stort. Jag vill kremeras. Jag vill bli utspridd på ett minnesplats. Det får gärna vara ute i naturen där det gett mig ro. Gärna i närheten av en hästhage bara för jag ska få vara nära hästarna varje dag.
På begravningen ska en röd kista vara framme (inte för att det har någon betydelse för jag vill kremeras). För rött symboliserar kärlek, blodsband för mig. Vilket passar alldeles utmärkt för jag vill inte ha mer än vänner och familj på min begravning. Alla som älskar mig är välkomna.
Jag vill ha röda rosor på min kista. Inga tårar, inga farväl. För vi alla möts igen någon gång. Jag vill höra folk berätta om mina upptåg, hur knäpp jag var och vad de älskade med mig. Låten som ska spelas är Jag dansar med en ängel av Torleif.
Jag tänker, alla som säger att jag är deras ängel, jag kommer alltid vara det så länge de vill. Försvinner jag är jag en ängel. Finns jag kvar så är jag en ängel.
Nu är jag trött. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Tårar bara forsar.
Morgan ligger bredvid mig och sover tungt. Jag önskar jag hade hans styrka, hans glädje och optimism. För att inte tala om hans kämpeglöd.
Jag ska vara tacksam att jag har honom jämte mig, för jag får lite av det av honom.
Nu ska jag lägga mig i hans famn och försöka glömma världens existens. Jag vet jag kommer vakna upp imorgon iallafall.
Long time ago
Mitt liv har börjat stabiliseras men ändå inte. Det kommer förmodligen aldrig någonsin att vara stabilt heller. Just för jag är jag.
Det innebär stunder jag planerar att avsluta allt för att kunna lämna livet utan att känna att jag får dåligt samvete. De efterlevande sörjer men går vidare. Resten är mer eller mindre praktiska saker som inte kommer sörja min bortgång.
Även stunder där jag viker mig av skratt och mår som en kung.
Jag bär på två fasader. Likt teaterns symbol - en ledsen och en glad mask. Jag känner mig kluven, fortfarande oförmögen att hantera mina känslor. Vet sällan något vad det är som pågår inuti min hjärna. Varför jag känner så, varför jag vill göra si och så. Framförallt VARFÖR FÖRESTÄLLER JAG MIG SAKER OCH TING?
Jag är ju inte direkt den som ljuger så att jag tror det är sant. Men någonstans lyckades jag under mina självdestruktiva perioder. Varför?
Tack vare att jag har några nära mig som hjälper mig. Framförallt Morgan som kämpar och håller skenet uppe. Det hjälper mig så otroligt mycket.
Nu har vi varit tillsammans i x antal månader och jag är bara mer o mer kär i honom, han är världens underbaraste. Hade jag inte träffat honom hade jag nog inte haft ork att vara kvar.
Nästa vecka ska jag till psyket igen efter nån månads uppehåll, orkade inte gå dit den tiden jag hade inbokad i början av månaden. Då ska jag få bli utredd och kanske få svar på varför jag är som jag är.
Jag är bara glad att ha Morgan vid min sida som jag älskar av hela mitt hjärta. Och känna att han faktiskt älskar mig tillbaka.
Det innebär stunder jag planerar att avsluta allt för att kunna lämna livet utan att känna att jag får dåligt samvete. De efterlevande sörjer men går vidare. Resten är mer eller mindre praktiska saker som inte kommer sörja min bortgång.
Även stunder där jag viker mig av skratt och mår som en kung.
Jag bär på två fasader. Likt teaterns symbol - en ledsen och en glad mask. Jag känner mig kluven, fortfarande oförmögen att hantera mina känslor. Vet sällan något vad det är som pågår inuti min hjärna. Varför jag känner så, varför jag vill göra si och så. Framförallt VARFÖR FÖRESTÄLLER JAG MIG SAKER OCH TING?
Jag är ju inte direkt den som ljuger så att jag tror det är sant. Men någonstans lyckades jag under mina självdestruktiva perioder. Varför?
Tack vare att jag har några nära mig som hjälper mig. Framförallt Morgan som kämpar och håller skenet uppe. Det hjälper mig så otroligt mycket.
Nu har vi varit tillsammans i x antal månader och jag är bara mer o mer kär i honom, han är världens underbaraste. Hade jag inte träffat honom hade jag nog inte haft ork att vara kvar.
Nästa vecka ska jag till psyket igen efter nån månads uppehåll, orkade inte gå dit den tiden jag hade inbokad i början av månaden. Då ska jag få bli utredd och kanske få svar på varför jag är som jag är.
Jag är bara glad att ha Morgan vid min sida som jag älskar av hela mitt hjärta. Och känna att han faktiskt älskar mig tillbaka.
Då var det redan juni
Tiden skenar iväg. Jag undrar var de 3 månaderna tog vägen. Jag blir lite rädd faktiskt.
Minns att jag stod och njöt av en kram jag fick av min älskade, bakom honom hängde vägguren och jag stirrade på den. Sekundvisaren rörde sig oroväckande fort och jag fick en liten ångestkänning och blundade då och tryckte mig hårdare mot honom. Förnekelse, tiden går inte så fort alls. Sekundvisaren brukar inte alls gå så där fort.
För ett ögonblick kändes det som om livet höll på att passera revy.
Men det gör det egentligen inte, inte utan att lämna ett spår eller utan värde. Jag försöker verkligen värdesätta allt som sker i mitt liv, allt som är bra blir till underbara minnen, det som varit dåligt blir lärdomar man har nytta av senare i livet. Vissa misstag gör man kanske om ett par ggr innan det blir en lärdom. Det svåra är att inte ta åt sig alltför mycket eller sätta för höga krav på sig själv. Vissa saker tar man det helt enkelt hårt och man blir då bara ledsen och känner sig misslyckad. Fast det är man inte egentligen (förhoppningsvis) trots känslan finns där och river i en.
Min älskade bebis (häst) har gjort mig fattigare än en kyrkråtta. Men det har gett mig nya kunskaper och nya prövningar. De nya prövningarna ligger och bara väntar runt hörnet, jag hoppas snart få utmana dem och se vad det blir av dem. Tandläkarbesöket var otroligt intressant och lärorikt. Det kom fram nya rön och jag blev ganska entusiastisk.
Tänk vad det finns att lära sig!
Insåg då att det finns så himla mycket jag vill göra med mitt liv. Men allt känns så långt borta. Som om ett liv inte räckte, det behövs två livslängder om man ska hinna med allt. Men chansar man rätt så friskt kanske man mot alla odds ändå hinner. Eller så har man kommit långt åtminstone. Någonstans kommer man. Försöker man inte så förlorar man allt på grund av det.
För att vinna måste man våga! Blir inget vunnet så har man blivit lärdomar rikare.
Till slut kanske man hamnar i gungstolen som en gammal och vis kärring som varit med om det mesta i livet. Och kan lära vidare hur man ska leva livet.
Jag tror att hon skulle dö som en lycklig och fulländad människa då.
Jag vill vara hon.
Minns att jag stod och njöt av en kram jag fick av min älskade, bakom honom hängde vägguren och jag stirrade på den. Sekundvisaren rörde sig oroväckande fort och jag fick en liten ångestkänning och blundade då och tryckte mig hårdare mot honom. Förnekelse, tiden går inte så fort alls. Sekundvisaren brukar inte alls gå så där fort.
För ett ögonblick kändes det som om livet höll på att passera revy.
Men det gör det egentligen inte, inte utan att lämna ett spår eller utan värde. Jag försöker verkligen värdesätta allt som sker i mitt liv, allt som är bra blir till underbara minnen, det som varit dåligt blir lärdomar man har nytta av senare i livet. Vissa misstag gör man kanske om ett par ggr innan det blir en lärdom. Det svåra är att inte ta åt sig alltför mycket eller sätta för höga krav på sig själv. Vissa saker tar man det helt enkelt hårt och man blir då bara ledsen och känner sig misslyckad. Fast det är man inte egentligen (förhoppningsvis) trots känslan finns där och river i en.
Min älskade bebis (häst) har gjort mig fattigare än en kyrkråtta. Men det har gett mig nya kunskaper och nya prövningar. De nya prövningarna ligger och bara väntar runt hörnet, jag hoppas snart få utmana dem och se vad det blir av dem. Tandläkarbesöket var otroligt intressant och lärorikt. Det kom fram nya rön och jag blev ganska entusiastisk.
Tänk vad det finns att lära sig!
Insåg då att det finns så himla mycket jag vill göra med mitt liv. Men allt känns så långt borta. Som om ett liv inte räckte, det behövs två livslängder om man ska hinna med allt. Men chansar man rätt så friskt kanske man mot alla odds ändå hinner. Eller så har man kommit långt åtminstone. Någonstans kommer man. Försöker man inte så förlorar man allt på grund av det.
För att vinna måste man våga! Blir inget vunnet så har man blivit lärdomar rikare.
Till slut kanske man hamnar i gungstolen som en gammal och vis kärring som varit med om det mesta i livet. Och kan lära vidare hur man ska leva livet.
Jag tror att hon skulle dö som en lycklig och fulländad människa då.
Jag vill vara hon.
Jag lever i en dröm
Satt igår och läste äldre inlägg. Började fundera på ifall jag ska redigera dem eller radera dem. Inget av dem känns helt rätt eftersom skrivandet har varit en stöttepelare för mig. Att ta bort vissa bitar av dem gör att jag glömmer hur det var. Och händer det igen så har jag inte något att gå tillbaka till o försöka rannsaka det.
Istället väljer jag att skriva det jag kom fram till igår, hann aldrig skriva då så jag tar det idag, en kort stund. Sitter på lunchrasten nu alltså.
Efter 2,5 månader med Morgan så börjar jag märka hur lätt det kan vara och säkerligen även så som det borde vara. Förhållanden är inte lätta men det jag och Morgan har är så otroligt lätt. Sakta insåg jag att jag inte var med J för kärlekens skull utan det handlade snarare om undvikande av ensamhet. Ville vara älskad, omtyckt och bekräftad.
Jag hade ju inte varit ensam sen jag var 13 ungefär, alltid haft något projekt på gång och det kändes så fel att läsa gamla inlägg där jag beskrev saker och känslor som idag känns väldigt fel. Det är en milsvid skillnad mot vad jag känner idag. Det kändes som om jag hela tiden lyckats lura mig själv, att allt inte riktigt kom från hjärtat. Om man läser mellan raderna så ser man att jag är rädd för kärleken och tror inte att jag är värd någon. Att jag inte kommer få kärlek igen. Att jag gav mycket av mig är sant men det var inte från hjärtat, det var från huvudet på grund av mitt tyngre förflutna som format mig till den jag är.
Det jag känner idag är helt främmande, vardagen är inte ens en vardag och jag tappar så otroligt lätt bort mig i den här verkligheten. Idag söker jag inte längre bekräftelser på samma sätt, kunde försöka få det från andra men idag räcker det med att bli bekräftad av en enda person och det är min Morgan. Jag känner mig alltmer trygg och förtroendet växer. Vi går bara framåt och det känns som det är ett rätt håll för mig. Allt känns bara overkligt, en enda dröm.
Är det en dröm så vill jag aldrig mer vakna, är drömmen då en himmel för jag aldrig mer vill vakna så är jag död. Jag vill bara få vara kvar i den här tillvaron. Och gärna det i en evighet. Död eller levande har ingen betydelse så länge jag får vara kvar i den här overkliga verkligheten. Det är allt jag vill just nu.
Det går åt rätt håll för mig. Glädje och kärlek dominerar min vardag idag.
Istället väljer jag att skriva det jag kom fram till igår, hann aldrig skriva då så jag tar det idag, en kort stund. Sitter på lunchrasten nu alltså.
Efter 2,5 månader med Morgan så börjar jag märka hur lätt det kan vara och säkerligen även så som det borde vara. Förhållanden är inte lätta men det jag och Morgan har är så otroligt lätt. Sakta insåg jag att jag inte var med J för kärlekens skull utan det handlade snarare om undvikande av ensamhet. Ville vara älskad, omtyckt och bekräftad.
Jag hade ju inte varit ensam sen jag var 13 ungefär, alltid haft något projekt på gång och det kändes så fel att läsa gamla inlägg där jag beskrev saker och känslor som idag känns väldigt fel. Det är en milsvid skillnad mot vad jag känner idag. Det kändes som om jag hela tiden lyckats lura mig själv, att allt inte riktigt kom från hjärtat. Om man läser mellan raderna så ser man att jag är rädd för kärleken och tror inte att jag är värd någon. Att jag inte kommer få kärlek igen. Att jag gav mycket av mig är sant men det var inte från hjärtat, det var från huvudet på grund av mitt tyngre förflutna som format mig till den jag är.
Det jag känner idag är helt främmande, vardagen är inte ens en vardag och jag tappar så otroligt lätt bort mig i den här verkligheten. Idag söker jag inte längre bekräftelser på samma sätt, kunde försöka få det från andra men idag räcker det med att bli bekräftad av en enda person och det är min Morgan. Jag känner mig alltmer trygg och förtroendet växer. Vi går bara framåt och det känns som det är ett rätt håll för mig. Allt känns bara overkligt, en enda dröm.
Är det en dröm så vill jag aldrig mer vakna, är drömmen då en himmel för jag aldrig mer vill vakna så är jag död. Jag vill bara få vara kvar i den här tillvaron. Och gärna det i en evighet. Död eller levande har ingen betydelse så länge jag får vara kvar i den här overkliga verkligheten. Det är allt jag vill just nu.
Det går åt rätt håll för mig. Glädje och kärlek dominerar min vardag idag.
Jag är en ängel.
Eller det är mitt nya smeknamn jag fick av min älskade.
Jag älskar att bli kallad för olika saker av honom, han säger det med kärlek. Det känns verkligen som det träffar. Sakta men säkert vågar jag tro och lita mer på honom, det går sakta framåt. Jag känner mig så rädd ibland, att bli beroende av honom, att jag aldrig ska klara mig utan honom. Man brukar säga att allting har sitt slut, det stämmer. Det enda som inte tar slut är universum. Allt i livet kan hända.
Enligt min kontakt på psyket är jag depressiv. För jag uppskattar saker och ting mer än normala människor skulle gjort. Jag läser en bok som ger mig dödsångest stundtals. Den hjälper mig att uppskatta nya saker. Inse hur mycket ett liv egentligen betyder. Men det spelar ändå ingen roll till slut för när man inte mår bra så är det ett annat resonemang som pågår i huvudet på en.
Tänk om man kunde bromsa tiden och bara låta allt ske i slowmotion eller stanna tiden helt. Allt runtomkring en stannar och man kan se sig om vad som sker runt en utan att störa ögonblicket. Kanske är det ögonblicket man står ute i trädgården framför den man älskar och trycka "Pause" när man närmar sig för att kyssa honom och innan kyssen passar man på att känna doften av alla blommor och nyklippt gräs, se körsbärsträdens rosa blommor och grönska runtomkring, träden svajar av vinden, molnen flyter ihop och skingras. För att sedan trycka "Play" och sen drunknar man i hans famn och sedan med slutna ögon möta läpparna man längtat efter. Känna hjärtat banka. Händer som smeker. Sen ser man in i de underbara blågröna ögon och ett leende som gör en knäsvag.
Jag vill inte leva. Jag vill inte dö.
Dagarna som går är fyllda med skratt och ibland kommer tårar och man vet inte vart man ska ta sig.
Ibland är det jobbigt att vara i en famn och känna rädsla blandat med kärlek. Tårarna pressar bakom ögonlocken och jag vill aldrig någonsin komma därifrån.
Den människan har kommit att betyda allt för mig. Utan honom vore jag ingenting. Jag kanske inte ens hade orkat vara kvar. Jag är evigt honom tacksam. Jag försöker tänka framåt och inte bakåt. Men jag blir så arg på allt jag har i bagaget, varför har allt det hänt just mig? När folk säger så himla fina saker om mig men så har jag skiten i bagaget. Varför mig? Vad har jag gjort för att förtjäna det?
Jag förstår inte varför han vill ha mig. Jag försöker men jag hittar inte några orsaker. Men det börjar sakta vända, jag ser det på honom, jag börjar tack vare de i min omgivning förstå att jag inte är så hopplös och värdelös. Hopplös med måtta kommer jag alltid vara men det är den jag är. Men värdelös? Det känns tveksamt idag. Jag har kommit ett steg framåt.
Jag tänker idag njuta av allt jag kan få och ge det jag har att ge.
Jag tänker fortsätta uppskatta saker och ting jag inte gjort tidigare. Även om det gör mig till en depressiv person.
En vacker dag... Den längtar jag efter. Vad den dagen innebär vet jag inte idag. Men den dagen gör mig till en frigjord människa och det är vad jag behöver bli.
Jag älskar att bli kallad för olika saker av honom, han säger det med kärlek. Det känns verkligen som det träffar. Sakta men säkert vågar jag tro och lita mer på honom, det går sakta framåt. Jag känner mig så rädd ibland, att bli beroende av honom, att jag aldrig ska klara mig utan honom. Man brukar säga att allting har sitt slut, det stämmer. Det enda som inte tar slut är universum. Allt i livet kan hända.
Enligt min kontakt på psyket är jag depressiv. För jag uppskattar saker och ting mer än normala människor skulle gjort. Jag läser en bok som ger mig dödsångest stundtals. Den hjälper mig att uppskatta nya saker. Inse hur mycket ett liv egentligen betyder. Men det spelar ändå ingen roll till slut för när man inte mår bra så är det ett annat resonemang som pågår i huvudet på en.
Tänk om man kunde bromsa tiden och bara låta allt ske i slowmotion eller stanna tiden helt. Allt runtomkring en stannar och man kan se sig om vad som sker runt en utan att störa ögonblicket. Kanske är det ögonblicket man står ute i trädgården framför den man älskar och trycka "Pause" när man närmar sig för att kyssa honom och innan kyssen passar man på att känna doften av alla blommor och nyklippt gräs, se körsbärsträdens rosa blommor och grönska runtomkring, träden svajar av vinden, molnen flyter ihop och skingras. För att sedan trycka "Play" och sen drunknar man i hans famn och sedan med slutna ögon möta läpparna man längtat efter. Känna hjärtat banka. Händer som smeker. Sen ser man in i de underbara blågröna ögon och ett leende som gör en knäsvag.
Jag vill inte leva. Jag vill inte dö.
Dagarna som går är fyllda med skratt och ibland kommer tårar och man vet inte vart man ska ta sig.
Ibland är det jobbigt att vara i en famn och känna rädsla blandat med kärlek. Tårarna pressar bakom ögonlocken och jag vill aldrig någonsin komma därifrån.
Den människan har kommit att betyda allt för mig. Utan honom vore jag ingenting. Jag kanske inte ens hade orkat vara kvar. Jag är evigt honom tacksam. Jag försöker tänka framåt och inte bakåt. Men jag blir så arg på allt jag har i bagaget, varför har allt det hänt just mig? När folk säger så himla fina saker om mig men så har jag skiten i bagaget. Varför mig? Vad har jag gjort för att förtjäna det?
Jag förstår inte varför han vill ha mig. Jag försöker men jag hittar inte några orsaker. Men det börjar sakta vända, jag ser det på honom, jag börjar tack vare de i min omgivning förstå att jag inte är så hopplös och värdelös. Hopplös med måtta kommer jag alltid vara men det är den jag är. Men värdelös? Det känns tveksamt idag. Jag har kommit ett steg framåt.
Jag tänker idag njuta av allt jag kan få och ge det jag har att ge.
Jag tänker fortsätta uppskatta saker och ting jag inte gjort tidigare. Även om det gör mig till en depressiv person.
En vacker dag... Den längtar jag efter. Vad den dagen innebär vet jag inte idag. Men den dagen gör mig till en frigjord människa och det är vad jag behöver bli.
Ett tag har gått
Det är över en månad sedan jag uppdaterade sist. Jag har haft fullt upp med en massa saker, jag har börjat jobba och trivs något enormt bra, kollegorna är schysta och jag känner mig som ett i gänget, vilket jag nog aldrig gjort tidigare.
Min vardag har varit fyllt med många känslor, förtvivlan, ilska, glädje, sorg, saknad och kärlek. Det är en ganska omtumlande vardag men det är något jag trivs med. Jag hanterar det mesta genom att springa en sväng och det känns ofta bättre efteråt. Jag kan fortfarande inte riktigt hantera vissa saker men jag har idag stöd och det känns som jag vågar lita på det stödet jag får. Jag går fortfarande till psykmottagningen o pratar med en sjuksköterska som jag trivs med. Dock börjar tillfällena bli lite glesare men kvar står jag i kön till en utredning. Vi får se om jag har någon diagnos som förklarar varför jag mår som jag gör ibland, det vore skönt att få veta. Även om en diagnos inte egentligen är något roligt man vill få...
Jag hinner inte skriva mer just nu, hade egentligen tänkt skriva så mycket mer men när man inte har en fjärrkontroll och livet är en film så kan man tyvärr inte pausa och fånga ögonblicket där passionen för något precis dykt upp. Jag känner för att skriva ur mig så mycket. Men det får jag göra senare, jag får ta mig en halvtimme ikväll. Om jag fortfarande känner för det då förstås.
Nu ska jag åter till mitt arbete.
Hoppas ni alla har det bra därute.
Min vardag har varit fyllt med många känslor, förtvivlan, ilska, glädje, sorg, saknad och kärlek. Det är en ganska omtumlande vardag men det är något jag trivs med. Jag hanterar det mesta genom att springa en sväng och det känns ofta bättre efteråt. Jag kan fortfarande inte riktigt hantera vissa saker men jag har idag stöd och det känns som jag vågar lita på det stödet jag får. Jag går fortfarande till psykmottagningen o pratar med en sjuksköterska som jag trivs med. Dock börjar tillfällena bli lite glesare men kvar står jag i kön till en utredning. Vi får se om jag har någon diagnos som förklarar varför jag mår som jag gör ibland, det vore skönt att få veta. Även om en diagnos inte egentligen är något roligt man vill få...
Jag hinner inte skriva mer just nu, hade egentligen tänkt skriva så mycket mer men när man inte har en fjärrkontroll och livet är en film så kan man tyvärr inte pausa och fånga ögonblicket där passionen för något precis dykt upp. Jag känner för att skriva ur mig så mycket. Men det får jag göra senare, jag får ta mig en halvtimme ikväll. Om jag fortfarande känner för det då förstås.
Nu ska jag åter till mitt arbete.
Hoppas ni alla har det bra därute.
Livet har sina stunder
Jag har nog inte mått så här bra någonsin. Det är nu jag känner att det är något äkta, att jag verkligen är uppåt. Folk runtomkring mig bekräftar att jag lyser och ser gladare ut än någonsin.
Jag har hunnit sen senaste inlägget varit nere i Skåne och träffat lite folk och haft kul bland annat och nu i helgen var jag upp till Stockholm och träffade mamma o pappa.
Sitter en snabbis här och skriver, ska snart börja jobba. Började mitt jobb i onsdags, trivs enormt bra.
Ska till psykiatrisköterskan i eftermiddag men jag tror jag hoppar det och sitter även o funderar på medicin, om jag ska fortsätta äta antidepp eller om jag ska skippa det. Ska ev ut i påsken o vill gärna kunna dricka vilket jag inte kan om jag ska käka antidepp.
Jag är så himla glad att ha en viss person i min närhet. Älskar att vakna och det första jag ser är de blågröna ögonen som tittar kärleksfullt på mig och ett leende som får mig att smälta. Att bli omfamnad av honom tar mig till rosa molnen. Och att bli kysst får mig att bli knäsvag. Jag har nog aldrig känt så här för någon annan. Det är bara med honom jag känner så här. Sen får han mig att skratta som ingen annan, jag älskar att skratta med honom.
Här måste jag sluta. Borsta tänderna och sen jobbet!
Ha en bra dag!
Jag har hunnit sen senaste inlägget varit nere i Skåne och träffat lite folk och haft kul bland annat och nu i helgen var jag upp till Stockholm och träffade mamma o pappa.
Sitter en snabbis här och skriver, ska snart börja jobba. Började mitt jobb i onsdags, trivs enormt bra.
Ska till psykiatrisköterskan i eftermiddag men jag tror jag hoppar det och sitter även o funderar på medicin, om jag ska fortsätta äta antidepp eller om jag ska skippa det. Ska ev ut i påsken o vill gärna kunna dricka vilket jag inte kan om jag ska käka antidepp.
Jag är så himla glad att ha en viss person i min närhet. Älskar att vakna och det första jag ser är de blågröna ögonen som tittar kärleksfullt på mig och ett leende som får mig att smälta. Att bli omfamnad av honom tar mig till rosa molnen. Och att bli kysst får mig att bli knäsvag. Jag har nog aldrig känt så här för någon annan. Det är bara med honom jag känner så här. Sen får han mig att skratta som ingen annan, jag älskar att skratta med honom.
Här måste jag sluta. Borsta tänderna och sen jobbet!
Ha en bra dag!
Oj oj vad tiden går
Nu var det ett tag sedan sist jag skrev här ser jag.
Har haft tankar på att skriva men inte riktigt kommit på vad jag ska skriva.
Kanske är det för jag känner att jag äntligen fått spinn på mitt liv, fått det att gå runt och jag är ännu starkare än sist.
Känner mig väldigt sugen på att genomföra mina drömmar, helst igår.
Folk som känner mig vet att jag är väldigt impulsiv och intensiv och inte har tålamodet nog att låta tiden gå.
Jag försöker varje dag bromsa mina tankar, sitta och tänka efter ordentligt innan jag låter tankarna flyga bort till Drömmarnas land.
Jag har bara 2 veckor tills jag börjar jobba så nu försöker jag ta till mig de lediga dagarna och njuta. För jag kommer inte få ha sovmorgon på måndagarna sen! Jag sitter hemma och dagdrömmer framför datorn, letar upp sidor med aktiviteter eller fakta för att jag ska kunna genomföra mina drömmar. Jag tänker på hur jag vill inreda lägenheten.
Men frågan är ju om jag ska slå på stort det här med lägenheten, jag vet inte hur länge jag ska bo i den. Vore dumt om jag slog på stort och sen visar det sig att jag inte blir kvar där länge till. Jag låter lägenheten vara som den är tror jag.
Under min lediga tid sen det senaste inlägget har jag äntligen fått syn på mitt drömstall. Inredningen är precis det jag vill ha. Jag känner att jag vågar förlora mig själv där och bara drömma. Jag pratade med hon som har gården över en fika. Jag fick reda på hur det byggdes, hur mycket det kostade. Det var lite billigare än jag trott så nu känner jag mig ännu mer sugen på gård.
På grund av min otålighet så vill jag allt ska hända igår. Men jag vet jag måste låta tiden att gå. Det positiva med tiden är att den aldrig stannar så jag inte behöver vänta ännu längre på att uppfylla mina drömmar.
Jag har så många drömmar och visioner att det känns overkligt att det KAN bli verklighet. För en månad sen trodde jag inte att jag skulle få ordning på mitt liv. Men se vart jag står idag.
Jag må falla hur många gånger som helst. Men en sak är säker. Jag reser mig alltid upp, på egen hand eller med hjälp av lojala människor som står bakom mig. Det var nära att jag gav upp senast men någonstans fanns det en glimt av livslust, törsten efter att få uppleva alla drömmar jag haft.
Det har varit en otroligt mörk tid, många inre stormar, fylld av så otroligt många känslor som antingen skrek eller smekte mig. Nu känns det som stormen har börjat bedarra och solens strålar tränger igenom de mörka molnen. Svart och vitt är det fortfarande. Det gör ont i mig ibland fortfarande även om jag inte visar det. Någonstans är det som gnager. Vad det är vet jag inte idag.
Men den tiden har utan tvekan gett mig något. Jag känner att jag börjat växa som människa och lärt mig att saker och ting behöver inte vara så svårt. Att livet inte behöver vara svårt. Det svåra med det hela är att hitta det enkla i livet. Det är så många saker man får kämpa med och för men som inte ger något tillbaka. Man förlorar så mycket energi på att förtvivlat kämpa och försöka och det förgäves.
Ibland får man våga släppa kontrollen över situationen lite och se vad som händer. Man kan ju inte blint kontrollera allt, saker och ting måste få ha sin gång.
Go with the flow.
Har haft tankar på att skriva men inte riktigt kommit på vad jag ska skriva.
Kanske är det för jag känner att jag äntligen fått spinn på mitt liv, fått det att gå runt och jag är ännu starkare än sist.
Känner mig väldigt sugen på att genomföra mina drömmar, helst igår.
Folk som känner mig vet att jag är väldigt impulsiv och intensiv och inte har tålamodet nog att låta tiden gå.
Jag försöker varje dag bromsa mina tankar, sitta och tänka efter ordentligt innan jag låter tankarna flyga bort till Drömmarnas land.
Jag har bara 2 veckor tills jag börjar jobba så nu försöker jag ta till mig de lediga dagarna och njuta. För jag kommer inte få ha sovmorgon på måndagarna sen! Jag sitter hemma och dagdrömmer framför datorn, letar upp sidor med aktiviteter eller fakta för att jag ska kunna genomföra mina drömmar. Jag tänker på hur jag vill inreda lägenheten.
Men frågan är ju om jag ska slå på stort det här med lägenheten, jag vet inte hur länge jag ska bo i den. Vore dumt om jag slog på stort och sen visar det sig att jag inte blir kvar där länge till. Jag låter lägenheten vara som den är tror jag.
Under min lediga tid sen det senaste inlägget har jag äntligen fått syn på mitt drömstall. Inredningen är precis det jag vill ha. Jag känner att jag vågar förlora mig själv där och bara drömma. Jag pratade med hon som har gården över en fika. Jag fick reda på hur det byggdes, hur mycket det kostade. Det var lite billigare än jag trott så nu känner jag mig ännu mer sugen på gård.
På grund av min otålighet så vill jag allt ska hända igår. Men jag vet jag måste låta tiden att gå. Det positiva med tiden är att den aldrig stannar så jag inte behöver vänta ännu längre på att uppfylla mina drömmar.
Jag har så många drömmar och visioner att det känns overkligt att det KAN bli verklighet. För en månad sen trodde jag inte att jag skulle få ordning på mitt liv. Men se vart jag står idag.
Jag må falla hur många gånger som helst. Men en sak är säker. Jag reser mig alltid upp, på egen hand eller med hjälp av lojala människor som står bakom mig. Det var nära att jag gav upp senast men någonstans fanns det en glimt av livslust, törsten efter att få uppleva alla drömmar jag haft.
Det har varit en otroligt mörk tid, många inre stormar, fylld av så otroligt många känslor som antingen skrek eller smekte mig. Nu känns det som stormen har börjat bedarra och solens strålar tränger igenom de mörka molnen. Svart och vitt är det fortfarande. Det gör ont i mig ibland fortfarande även om jag inte visar det. Någonstans är det som gnager. Vad det är vet jag inte idag.
Men den tiden har utan tvekan gett mig något. Jag känner att jag börjat växa som människa och lärt mig att saker och ting behöver inte vara så svårt. Att livet inte behöver vara svårt. Det svåra med det hela är att hitta det enkla i livet. Det är så många saker man får kämpa med och för men som inte ger något tillbaka. Man förlorar så mycket energi på att förtvivlat kämpa och försöka och det förgäves.
Ibland får man våga släppa kontrollen över situationen lite och se vad som händer. Man kan ju inte blint kontrollera allt, saker och ting måste få ha sin gång.
Go with the flow.
Chansen och hoppet är borta
Den chansen och det hoppet jag pratade om innan är borta. Det finns ingen som helst chans till att det blir som jag tidigare önskat.
Idag har förutsättningarna förändrats. Jag känner mig starkare.
Men i och med allt så är jag ändå rädd att hamna på ruta 1 igen.
Det känns som om jag pratade i nattmössan nu, det snurrar i huvudet, jag vill det ena men också det andra. Jag vet inte vad som är rätt. Men jag vet vad jag behöver. Jag kommer göra det jag behöver göra. Men hur jag ska få allt att funka vet jag inte själv. Det kan bli en väntan. Eller så riskerar jag för mycket. Jag tror mer på väntan. För det är en långsiktig lösning som i längden fungerar. Så att jag inte behöver hamna i skiten igen.
Livet har inga garantier, det är det enda som är säkert. Man vet aldrig vad som händer under morgondagen. Om en vecka, en månad och ett år. Man kan sitta och smida planer och hoppas på att det ska ske men det kan förstöras på en kvart.
Mitt liv vände på sisådär en vecka. Plötsligt stod jag där med förlorade drömmar, förtvivlan och frustration. Känslan av misslyckande. Att jag bara misslyckats.
Men sen vände det igen på en kvart och jag står inför nya möjligheter, nya drömmar. Inser att saker och ting kunde varit så mycket lättare och bättre.
Men här måste jag bromsa mig själv, säga till mig själv att ta det lugnt. Jag är bara 20 år. Det finns hur många människor som helst på Jorden. Jag har hela mitt liv kvar på att göra något. Resa, se världen med nya ögon, träffa nya människor och trivas med mig själv.
Det svåraste med att finna sig själv är att jag tenderar ta till mig de yttre faktorerna som gör mig glad istället för att ta tag i och få bukt med mig själv, mitt inre Jag. När jag är ensam så försvinner de bekymmer och känslorna och jag förtränger allt som hänt så att jag glömt hur det känns. Jag lyfts uppåt och känner mig fri och glad. Lite sisådär galen också. Men när jag ingår i en relation igen utan att ens försökt få bukt med mig själv i tron att jag mår bättre som singel så hamnar jag ju tillbaka på ruta 1. Jag är rädd, vet inte hur jag ska fixa detta.
Jag kanske passar som singel helt enkelt? Tänk vad livet vore lättare om man var ensam. Men ack man går ju miste om saker som man endast kan uppleva i en ärlig relation.
Inget av dem väger tyngre än det andra. Vad vill jag? Är det vad jag vill som jag behöver? Eller tvingas jag göra det jag behöver och bortse vad jag vill?
Jag är bara så jävla duktig på att förneka saker och föreställa mig saker och ting så de verkar som jag själv vill, så det passar mig bra. När det gäller verkligheten så fungerar det ju inte, när det går upp för mig att det jag trott inte stämmer så blir jag förkrossad, känner mig lurad och sviken när jag egentligen ljugit för mig själv.
Det är ett svårt dilemma.
Hur ska jag göra?
Idag har förutsättningarna förändrats. Jag känner mig starkare.
Men i och med allt så är jag ändå rädd att hamna på ruta 1 igen.
Det känns som om jag pratade i nattmössan nu, det snurrar i huvudet, jag vill det ena men också det andra. Jag vet inte vad som är rätt. Men jag vet vad jag behöver. Jag kommer göra det jag behöver göra. Men hur jag ska få allt att funka vet jag inte själv. Det kan bli en väntan. Eller så riskerar jag för mycket. Jag tror mer på väntan. För det är en långsiktig lösning som i längden fungerar. Så att jag inte behöver hamna i skiten igen.
Livet har inga garantier, det är det enda som är säkert. Man vet aldrig vad som händer under morgondagen. Om en vecka, en månad och ett år. Man kan sitta och smida planer och hoppas på att det ska ske men det kan förstöras på en kvart.
Mitt liv vände på sisådär en vecka. Plötsligt stod jag där med förlorade drömmar, förtvivlan och frustration. Känslan av misslyckande. Att jag bara misslyckats.
Men sen vände det igen på en kvart och jag står inför nya möjligheter, nya drömmar. Inser att saker och ting kunde varit så mycket lättare och bättre.
Men här måste jag bromsa mig själv, säga till mig själv att ta det lugnt. Jag är bara 20 år. Det finns hur många människor som helst på Jorden. Jag har hela mitt liv kvar på att göra något. Resa, se världen med nya ögon, träffa nya människor och trivas med mig själv.
Det svåraste med att finna sig själv är att jag tenderar ta till mig de yttre faktorerna som gör mig glad istället för att ta tag i och få bukt med mig själv, mitt inre Jag. När jag är ensam så försvinner de bekymmer och känslorna och jag förtränger allt som hänt så att jag glömt hur det känns. Jag lyfts uppåt och känner mig fri och glad. Lite sisådär galen också. Men när jag ingår i en relation igen utan att ens försökt få bukt med mig själv i tron att jag mår bättre som singel så hamnar jag ju tillbaka på ruta 1. Jag är rädd, vet inte hur jag ska fixa detta.
Jag kanske passar som singel helt enkelt? Tänk vad livet vore lättare om man var ensam. Men ack man går ju miste om saker som man endast kan uppleva i en ärlig relation.
Inget av dem väger tyngre än det andra. Vad vill jag? Är det vad jag vill som jag behöver? Eller tvingas jag göra det jag behöver och bortse vad jag vill?
Jag är bara så jävla duktig på att förneka saker och föreställa mig saker och ting så de verkar som jag själv vill, så det passar mig bra. När det gäller verkligheten så fungerar det ju inte, när det går upp för mig att det jag trott inte stämmer så blir jag förkrossad, känner mig lurad och sviken när jag egentligen ljugit för mig själv.
Det är ett svårt dilemma.
Hur ska jag göra?
Vet inte nånting längre
Vet bara att jag insett saker och kommer inte önska att jag var tillbaka till den tiden. Jag inser nu att allt inte stämde, inte var bra. Känner mig mest glad över att det tog slut. Inser att det aldrig skulle funkat. Att jag inte förtjänar att ha det så heller.
Är så glad att det finns så fina människor som verkligen står bakom mig och tar emot mig när jag faller. Men jag kommer förmodligen inte falla på ett tag, så känns det idag.
Är bara så glad. Det regnar och jag kommer förmodligen att skita i att rida men jag är ändå glad.
Det känns bara så ljust nu. Hoppet har återvänt.
I'm going strong!
Är så glad att det finns så fina människor som verkligen står bakom mig och tar emot mig när jag faller. Men jag kommer förmodligen inte falla på ett tag, så känns det idag.
Är bara så glad. Det regnar och jag kommer förmodligen att skita i att rida men jag är ändå glad.
Det känns bara så ljust nu. Hoppet har återvänt.
I'm going strong!
Rena rama cirkusen
Jag har hamnat i en cirkus. Som jag gärna lämnar. Vissa ting ska man låta vara det de är. Vara nöjd med det som varit och är. Men på nåt sätt har jag lyckats trassla in mig själv.
Jag är i o för sig ganska klar i huvudet nuförtiden, kan resonera och tänka lite bättre. Även om jag stundtals faller tillbaka till fosterställningen för att släppa ut alla känslor. Allt från ilska och sorg till glädje.
Det hugger i kroppen och det gör ont att känna så mycket. Just därför känns förnekelse som ett genialt sätt att ta distans till alla mina känslor.
Jag kan välja att antinga stänga in dem eller rikta dem mot mig själv. Så att jag en dag kan älska mig själv så mycket att jag skulle kunna gå genom eld och lågor för mig själv. För att överleva och leva för mig själv. Vilja vara till lags för mig.
Risken med att älska sig själv så mycket är att jag blir en stor egoist och inte kan ge av mig själv för jag står så högt och anser att ingen förtjänar mig men att jag förtjänar alla. Det gäller att balansera kärleken till sig själv. Fast det dilemmat har jag nog inte och kommer inte ha heller. Tror jag.
Jag sitter och försöker lära mig om mig själv. Vem jag är. Hur jag är. Vad jag är. Men jag får inte svar. Den jag trodde att jag var får jag nog släppa. Eftersom jag är inte hon längre. Jag har vuxit upp. Blivit lite annorlunda, har lite annorlunda syn på saker och ting.
Men moralen är densamma, jag vet att jag inte borde göra vissa saker. Men det som är annorlunda är att jag bryter mot min egna moral. Det är inte så smart av mig själv men just nu orkar jag inte ens bli arg på mig själv för jag inte följer min moral.
Frågan är då om jag har kvar dessa moralerna jag haft fast jag brutit mot dem?
Vem är jag?
Just nu är jag en människa med massor av känslor som jag inte vet hur jag ska hantera eller var jag ska rikta dem. Inte mig själv, jag är inte redo idag, det vet jag.
Jag är i o för sig ganska klar i huvudet nuförtiden, kan resonera och tänka lite bättre. Även om jag stundtals faller tillbaka till fosterställningen för att släppa ut alla känslor. Allt från ilska och sorg till glädje.
Det hugger i kroppen och det gör ont att känna så mycket. Just därför känns förnekelse som ett genialt sätt att ta distans till alla mina känslor.
Jag kan välja att antinga stänga in dem eller rikta dem mot mig själv. Så att jag en dag kan älska mig själv så mycket att jag skulle kunna gå genom eld och lågor för mig själv. För att överleva och leva för mig själv. Vilja vara till lags för mig.
Risken med att älska sig själv så mycket är att jag blir en stor egoist och inte kan ge av mig själv för jag står så högt och anser att ingen förtjänar mig men att jag förtjänar alla. Det gäller att balansera kärleken till sig själv. Fast det dilemmat har jag nog inte och kommer inte ha heller. Tror jag.
Jag sitter och försöker lära mig om mig själv. Vem jag är. Hur jag är. Vad jag är. Men jag får inte svar. Den jag trodde att jag var får jag nog släppa. Eftersom jag är inte hon längre. Jag har vuxit upp. Blivit lite annorlunda, har lite annorlunda syn på saker och ting.
Men moralen är densamma, jag vet att jag inte borde göra vissa saker. Men det som är annorlunda är att jag bryter mot min egna moral. Det är inte så smart av mig själv men just nu orkar jag inte ens bli arg på mig själv för jag inte följer min moral.
Frågan är då om jag har kvar dessa moralerna jag haft fast jag brutit mot dem?
Vem är jag?
Just nu är jag en människa med massor av känslor som jag inte vet hur jag ska hantera eller var jag ska rikta dem. Inte mig själv, jag är inte redo idag, det vet jag.
Full i skratt
Jag är en olycksfågel. Det går aldrig som man tänkt sig. Jag förolyckas på ett eller annat sätt.
Vi sa länge att min lillasyster var familjens svarta får eftersom hon som liten har lyckats med mer än sina storasyskon. Men nu i äldre dagar är jag fan det svarta fåret.
Som ni redan vet så förlorade jag nästan allt för tre veckor sedan.
Jag blev knäckt.
Men igår började det kännas lättare. Jag vet inte vad det beror på. Kanske är det nu antideppen börjar verka på allvar. Jag känner mig inte lika tung i bröstet, ångesten är inte lika tung. Det skriker inte längre i kroppen.
Men små problemen är kvar, som sömnrubbningar. Jag kan vara vaken ena natten för att nästa natt sova i 12 timmar. Jag har fortfarande svårt att hantera mina känslor.
Idag överraskade jag mig själv med att briljant göra en rejäl vurpa när jag körde på gräs, 5 meter på gräs resulterade i att mopeden förlorade mark, allt under mig försvann. Jag greppade tag i ett hagstängsel (det fanns hagar bredvid, stängslen är av trä och ståltråd innanför) och kände hur jag gled längs med handen. Tänkte "Hoppas att det inte är el i ståltrådarna!" snabbt. Och sen tog det stopp. Mopeden kraschade i en av stolparna. Jag låg där och tänkte att jag nu hade lyckats igen. Blev nästan arg men ställde mig upp och såg hur alla delar låg omkring mig. Jag började bara plocka upp dem, jag hade inte tid och skulle hem för att äta och duscha.
Sen när jag plockat upp dem insåg jag att jag nog fick gå hem... Men nej, min trogna trotjänare startade som en klocka. Jag blev glad för det och körde hemåt. Väl tillbaka såg jag hur den såg ut. Jag bröt ihop i skratt och skrattade så tårarna sprutade.
Skickade mms till min kompis och det första han frågade var hur det var med mig. Jag skrattade vidare och sa att mina byxor blev smutsiga. Det var allt. Värre är det med den stackarn.
Jag lyckas fan med allt möjligt, även de minst sannolika sakerna också.
Idag blev jag iallafall inte arg på mig själv. Det är nog ett steg framåt.
Jag försöker tänka att allt har sin tid, tiden må inte vara inne idag men det kan komma. Det blir kanske som man hoppas. Eller något annat, förhoppningsvis bättre. Det känns som jag börjar känna att jag kan släppa på lite och våga vara mer fokuserad på vad som händer med mig. Saker jag kan påverka, det finns så många faktorer jag inte kan påverka men det jag kan påverka får jag bannemig se till att påverka. Jag är egentligen inte så hjälplös som jag ibland tror.
Världen känns hopplös ibland. Men idag känns den inte lika hopplös.
Det är ett steg framåt idag. Imorgon kanske det blir ett steg bakåt. Eller så står jag kvar här jag står nu.
Det återstår att se.
Vi sa länge att min lillasyster var familjens svarta får eftersom hon som liten har lyckats med mer än sina storasyskon. Men nu i äldre dagar är jag fan det svarta fåret.
Som ni redan vet så förlorade jag nästan allt för tre veckor sedan.
Jag blev knäckt.
Men igår började det kännas lättare. Jag vet inte vad det beror på. Kanske är det nu antideppen börjar verka på allvar. Jag känner mig inte lika tung i bröstet, ångesten är inte lika tung. Det skriker inte längre i kroppen.
Men små problemen är kvar, som sömnrubbningar. Jag kan vara vaken ena natten för att nästa natt sova i 12 timmar. Jag har fortfarande svårt att hantera mina känslor.
Idag överraskade jag mig själv med att briljant göra en rejäl vurpa när jag körde på gräs, 5 meter på gräs resulterade i att mopeden förlorade mark, allt under mig försvann. Jag greppade tag i ett hagstängsel (det fanns hagar bredvid, stängslen är av trä och ståltråd innanför) och kände hur jag gled längs med handen. Tänkte "Hoppas att det inte är el i ståltrådarna!" snabbt. Och sen tog det stopp. Mopeden kraschade i en av stolparna. Jag låg där och tänkte att jag nu hade lyckats igen. Blev nästan arg men ställde mig upp och såg hur alla delar låg omkring mig. Jag började bara plocka upp dem, jag hade inte tid och skulle hem för att äta och duscha.
Sen när jag plockat upp dem insåg jag att jag nog fick gå hem... Men nej, min trogna trotjänare startade som en klocka. Jag blev glad för det och körde hemåt. Väl tillbaka såg jag hur den såg ut. Jag bröt ihop i skratt och skrattade så tårarna sprutade.
Skickade mms till min kompis och det första han frågade var hur det var med mig. Jag skrattade vidare och sa att mina byxor blev smutsiga. Det var allt. Värre är det med den stackarn.
Made in Iraq?
Jag lyckas fan med allt möjligt, även de minst sannolika sakerna också.
Idag blev jag iallafall inte arg på mig själv. Det är nog ett steg framåt.
Jag försöker tänka att allt har sin tid, tiden må inte vara inne idag men det kan komma. Det blir kanske som man hoppas. Eller något annat, förhoppningsvis bättre. Det känns som jag börjar känna att jag kan släppa på lite och våga vara mer fokuserad på vad som händer med mig. Saker jag kan påverka, det finns så många faktorer jag inte kan påverka men det jag kan påverka får jag bannemig se till att påverka. Jag är egentligen inte så hjälplös som jag ibland tror.
Världen känns hopplös ibland. Men idag känns den inte lika hopplös.
Det är ett steg framåt idag. Imorgon kanske det blir ett steg bakåt. Eller så står jag kvar här jag står nu.
Det återstår att se.
Jag kommer dö i förtid
Ibland slår tanken mig, tanken som säger "Alla människor har ett bestämt antal hjärtslag som används, när de når slutsiffran är livet slut för dem".
Stämmer det så kommer jag dö i förtid. Jag går på högvarv, hjärtat slår ibland så fort att jag blir andfådd av att bara sitta ner. Det beror förmodligen på ångesten.
Jag känner mig så arg på mig själv, för jag är så svag och bräcklig. Och på grund av det är jag så otroligt patetisk. Jag tänker inte skriva vad jag gjorde idag, för jag skäms. Det är så otroligt patetiskt.
Jag är bara så otroligt rädd för saker. Yrar runt.
Känner jag inte kan skriva något givande idag. Är helt vilse med vad jag vill göra. Överväger nästen en flytt på 80 mil. Upp till Sundsvall. Har då nära till Näset också. Längtar tillbaka till Näset många gånger. Minns alla tårar, svett och blodskvätt. Jag kämpade så otroligt mycket.
När jag lämnade stället var jag en gladare människa. Kanske är det ett ställe där jag kan finna mig själv?
Eller kan jag det härnere också? Eller är jag för rädd?
Jag vet inte...
Stämmer det så kommer jag dö i förtid. Jag går på högvarv, hjärtat slår ibland så fort att jag blir andfådd av att bara sitta ner. Det beror förmodligen på ångesten.
Jag känner mig så arg på mig själv, för jag är så svag och bräcklig. Och på grund av det är jag så otroligt patetisk. Jag tänker inte skriva vad jag gjorde idag, för jag skäms. Det är så otroligt patetiskt.
Jag är bara så otroligt rädd för saker. Yrar runt.
Känner jag inte kan skriva något givande idag. Är helt vilse med vad jag vill göra. Överväger nästen en flytt på 80 mil. Upp till Sundsvall. Har då nära till Näset också. Längtar tillbaka till Näset många gånger. Minns alla tårar, svett och blodskvätt. Jag kämpade så otroligt mycket.
När jag lämnade stället var jag en gladare människa. Kanske är det ett ställe där jag kan finna mig själv?
Eller kan jag det härnere också? Eller är jag för rädd?
Jag vet inte...
Ont överallt
Så arg på mig själv. Så arg att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag vill slå sönder mig själv, straffa mig själv. För jag är en jävla misslyckad loser. Bara lyckas förstöra alltihopa, bara lyckas förlora allt. Alla som kommer nära mig springer iväg så fort de ser hur jag är. Jag sårar dem i min närhet. Reaktionerna har varit blandade. Men en sak har de alla gemensamt. De blir sårade på något sätt. Och olika människor har olika sätt att hantera det. 90 % av fallen försvinner dem. Jag kan räkna upp hur många som försvunnit. Och det är inte många. För det har inte varit många som ens velat vara nära mig. Inte ens velat vara vän med mig.
Inget fel med att inte ens vilja vara vän med mig. Det ironiska med det hela är att folk kan säga så fina saker om mig men inte ens vilja vara med mig. Något måste vara fel. Antingen ljög dem eller så inser de att jag inte är den de trodde.
Det känns som jag är i ett upplösningsläge där jag bara vill spänna varenda muskel i hela kroppen, knyta till knytnävarna riktigt hårt och bara skrika. För att sen ramla ihop i en hög och vänta på döden. Ligga där på golvet i en patetisk fosterställning och bara blunda så hårt jag kan. För att sedan aldrig mer öppna ögonen. Hjärtat slutar slå. Kroppen slappnar av och jag ser mig själv lämna kroppen.
Äntligen vara befriad från all smärta och sorg jag bär på.
Jag blöder inuti, bara gråter och gråter. Vill bara få lämna livet. Vara fri.
Jag längtar inte längre till sinnesro, lycka och glädje. Jag längtar efter friheten. Idag betyder frihet död för mig.
Undrar hur man gör det smärtfritt?
Inget fel med att inte ens vilja vara vän med mig. Det ironiska med det hela är att folk kan säga så fina saker om mig men inte ens vilja vara med mig. Något måste vara fel. Antingen ljög dem eller så inser de att jag inte är den de trodde.
Det känns som jag är i ett upplösningsläge där jag bara vill spänna varenda muskel i hela kroppen, knyta till knytnävarna riktigt hårt och bara skrika. För att sen ramla ihop i en hög och vänta på döden. Ligga där på golvet i en patetisk fosterställning och bara blunda så hårt jag kan. För att sedan aldrig mer öppna ögonen. Hjärtat slutar slå. Kroppen slappnar av och jag ser mig själv lämna kroppen.
Äntligen vara befriad från all smärta och sorg jag bär på.
Jag blöder inuti, bara gråter och gråter. Vill bara få lämna livet. Vara fri.
Jag längtar inte längre till sinnesro, lycka och glädje. Jag längtar efter friheten. Idag betyder frihet död för mig.
Undrar hur man gör det smärtfritt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)